Ett år i missionen

Trodde väl aldrig tiden skulle gå så fort. Men så här skrev jag i min första epistel exakt för ett år sedan.

"Så bar det iväg…………..
När man går och väntar på något så går tiden väldigt långsamt. Allt är så enkelt och så självklart. Men sen när det närmar sig avfärd så går tiden fortare och allt är inte så självklart längre.
Nu var det då dags att åka iväg och att vara borta i ett år. Ett år är ganska lång tid och man tror att det aldrig kommer ta slut. Men av erfarenhet av tidigare missioner så vet jag att det enda som är säkert är att tiden går. Tiden går inte att stoppa och ett år har också ett slut.
Kl var 13.30 och vi lämnade Täby. Det var nog flera år sedan vi åkte alla fem gemensamt i vår bil (om man inte räknar med Bouleturen dagen innan vill säja).
Nu så bar det iväg och än en gång så gick tiden mycket fortare än vad man hade tänkt sig. Så vips var vi framme vid Arlandas Terminal 4 och det var dags att ta farväl till nära och kära. Vi kramade varandra och uppmaningarna studsade fram och tillbaks.

"Edith, sköt dig nu, läs dina läxor och maila till mig minst en gång i veckan", sa jag uppmanande.
"Ja, ja, ja, och var rädd om dig," svarade Edith lite uttråkat på mina uppmaningar.

"Simon, nu får du hjälpa mamma lite mer, ha så kul på balen och maila till mig minst en gång i veckan."
"Ja, ja, ja men tänkt på att jag kommer ha ganska mycket helg tjänst och kanske inte hinner att maila till dig", svarade Simon.

"Sebastian, släng inte dina kläder på golvet utan gå in med dem i tvättstugan istället, lycka till med Polisskolan och maila till….."
jag hann inte längre innan Sebastian fyllde i: "…….minst en gång i veckan…." och log.

"Inger, du måste skriva minst en gång om dagen. Lova!"
"Ja, det lovar jag att göra", fick jag till svar.

Bagagevagnen var lastad och jag började gå mot ingången. Innan jag gick in i hallen så vände jag mig om. Bilen stod kvar och jag såg att hela familjen vinkade till mig. Tungt."

Det här är inte meningen att det ska bli någon "djup" blogg. Det bästa att beskriva hur fort ett år går vill jag göra genom att citera min kompis Tobbe:

"När man ska åka iväg å vara borta i ett år och har året framför sig känns det som en evighet. Men i "backspegeln" så känns det ungefär som att gå och pissa och när man kommer ut från toaletten så har året bara gått."

Det är väl så som jag känner det också. Frågorna och ovissheten som jag hade innan jag åkte har antingen försvunnit eller besvarats. Så här i backspegeln var min oro och faktiskt självömkan så viktig?

Nu när jag har varit här i ett år och det har blivet beslutat att jag kommer att stanna ett år till. Det känns mycket än den 6 april förra året.

Resumé från ett år i Poddan:

Trög inledning - hade för stora förväntningar.
Värmen kom och det mesta lossnade.

Gick ned ca fem kg i vikt vilket verkligen behövdes.

Många trevliga och roliga besök. Tack alla och för allt ni hade med er. Ingen nämnd ingen glömd.

Missionens aktiviteter avlöste varandra och med bra resultat.

Hösten kom och det var dags att planera nästa års aktiviteter. Kändes lustigt att för ett tag inte kunna vara med att genomföra det som planerades för 2009, men efter diverse beslut så fanns möjligheten att vara kvar ett år till.

Sebben flyttar hemifrån. Simon flyttar tillfälligt till Sälen. Överläggning med fru och dotter om att stanna ett år till här.

Gemensamt beslut att det får bli ett år till här i Poddan och naturligtvis med min arbetsgivare.

Resterande årets arbete så ser jag fram mot ett bra samarbete med European Commission och naturligtvis våra egna aktiviteter.

Jag vill med denna lite annorlunda blogg hänvisa till fotografiet ovan och "skåla" för ännu ett år i Montenegro med förhoppningvis ännu bättre resultat och utökat samarbete med andra organisationer som finns här.

Sedan att jag under några veckor i sommar kommer få sällskap av hela eller delar av familjen gör ju saken inte sämre.

"Shivili" (=skål) på er.