Ankomst och vi blev kompletta.

Gamla ringmuren runt gamla staden Kotor.

25 juni 2010
Nio dagar sedan den senaste inlägget. Jag vet lite slött, men jag är ju inte ensam längre och skrivandet har väl inte varit riktigt prioriterat.
När familjen kom var det hett eller "fo´tt" (fucking hot) som en amerikan har döpt den värsta hettan till. Förra torsdagen så bar jag ned det sista till bilen. Hade väl inte hämtat mig så där 100 % efter Martins och min "sista kväll". Kände en halvtaskig smak i munnen och svettades mer än vad jag skulle gjort utan att varit "ute". Det fanns ingen ledig P-plats i närheten av bostaden, så jag parkerade ca 400 meter ifrån. Min stora svarta trunk var fylld till bredden och vägde minst 40 kg. Lap topen nedstoppad i ryggsäcken och bars med hjälp av ryggen. Ytterligare en väska med de sista matvarorna samt lite köksutrustning.
Efter ha kånkat de 400 meter till Pajeron var jag framme och svetten sprutade ur varenda por. Polisen som vaktade Europeans Commissions kontor skrattade åt mina svettningarna. Mitt ansikte var troligtvis högröd också. I vilket fall som helst fick jag in allt i bilen och började sedan köra mot kusten. Efter ca 1,5 timme var jag framme och nu var det bara att kånka upp samma packning för tre trappor. Men vad gjorde det? Två timmar tidigare hade familjen "messat" och berättat att de var utanför Dubrovnik. Jag la mig på soffan och somnade. Vaknade ngn timme senare och gick ned till Supermarketen och handlade lite frukost attiraljer. När jag kom ut med händerna fulla av matkassar så stod vår blåa Peugout utanför Villa Sofija och de hade kommit. Kul och duktig att köra så långt. De hade övernattat i södra Tyskland och sedan fortsatt till mellersta Kroatien och sovit där. Sonen S1 hade fått de största myggbetten jag någonsin sett. Myggbett förresten – myggbölder är en bättre beskrivning.
Nu var fyra av fem på plats. Sonen S2 kom två dagar senare med flyg till Tivat. Vi var och hämtade honom och nu var vi "komplett".

Törstig

Utsikten från vår balkong.

16 juni 2010
Dyngsvettig vaknade jag kl 05.00. Munnen var kruttorr och tungan kändes som uttorkad tvättsvamp. Det var som om det inte fanns någon vätska kvar i hela kroppen och därmed kunde "leverera" saliv till mun och tunga. Kravlade mig upp ur sängen och mina fem meter till kylskåpet kändes som ett maraton lopp. Öppnade kylskåps dörren och till min glädje hittade jag en flaska med 1,5 liter kallt vatten. Med svetten rinnande nedför pannan och kroppen också för delen, skruvade av korken till den fyrkantiga vattenflaskan, förde flaskan till mina uttorkade läppar och lät det kalla vätskan skölja i och över mun, tunga och sedan vidare ned i strupen. Jag svepte nog en halvliter och det började kännas bättre. När jag stod där och beundrade utsikten och samtidigt började leta efter "remote controllern" till "air cond" kom jag på att det här var just min sista morgon på Vuca Karadica 23, Podgorica. Jag tryckte på den oranga knappen på "remoten" och ett svagt brummande hördes från "air conden". "Air condens persienner" öppnade sig och den svala luften sköljde över mig som en sval dusch. Ute var det redan hett, en så där ca 30 grader och jag förstod att det här skulle bli hetare dag än vanligt. Ännu en gång lät jag det kylskåpskalla vattnet rinna nedför min strupe, men den riktiga känslan av att må riktigt bra infann sig inte. Varför undrade jag? Tänkte tillbaks på gårdagskvällen och plötsligt insåg att jag hade gjort något som jag inte gjort tidigare under mina dryga två år i MNE.
Irlandske Martin hade kvällen innan bjudit mig på "en sista öl". Vi gick till den irländska pub:n"’Four Lepricorns" och drack en öl. Faktiskt så stannade det vid en öl. Men det blev Jameson whiskey också. Efter några "pinnar" gick vi vidare till restaurang Laterna för att äta. Jag åt "stuffed kebab" och Martin en "sirloin steak". "Stuffed kebab" är utbankad fläsk file’ skiva, som fylls med ost och prosciutto. Rullas sedan ihop och runt "rullen" viras en baconskiva. Man trär upp "rullarna" på ett grillspett, som sedan grillas. I vilket fall som var det jättegott.
-:"You should never mixed barley with grapes", sa Martin. Han förklarade att det är irländsk dryckesråd, att inte dricka öl och vin samma kväll. Anledningen till att man inte skulle blanda "säd och druva"var för att slippa en mindre bättre nästkommande dag.
Jag nickade bifallande men överraskades av att höra Martin beställa:
-:" Could we have a bottle of the red wine Procorde and two sparkling water, please".
Vinet passade bra till maten och det där med "barley och grape" var som bortglömt. Efterrätt? Nej, det ville vi inte ha. Turkiskt kaffe? Jo, det vore gott. Loza? Tänkte efter och insåg att jag denna dag inte hade följt Valeris doktors råd att dagligen dricka 3 cl Loza. Jag nickade och nu var det jag som beställde:
-:" Two Turkish coffee without sugar and two Lozas, please and make the them double".
Kyparen bugade och lämnade vårt bord. Någon minut senare kom vara beställningar.
-:"Shivili" (=skal) sa Martin och jag höjde glaset, skålade och jag svarade med ett "Shiveli". Vi pratade gamla minnen och hur fort tiden hade gått. Fattade glaset och skulle skåla en gång till, men nu var vara glas var tomma.
-:"Antoher brick of those things" sa Martin på sin svårförståliga otydliga sydirländska dialekt. Kyparen förstod inte vad han menade, så jag använde mig av ett av de få serbiska orden som jag har lärt mig här nere:
-:"Isto" (=samma), sa jag och efter någon minut kom kyparen med ännu en bricka med två turkisk kaffe "bez sechara" (=utan socker) och två dubbla Loza.
Mer minnen och mer "shivilis". Glasen och kopparna var nu tomma igen, men vi är båda i samma ålder och insåg att morgondagen skulle bli för "tung" med ytterligare "en bricka". Vi lämnade restaurangen och gick till vara respektive lägenheter.
Kom till lägenheten. "Facebookade" , chattade lite och än en gång slog det mig "sista natten" i lägenheten och i morgon (torsdag) kommer delar av familjen till Becici.
"Tjippiho" som jag skrev i "Facebook rutans" status ruta (tror jag att jag skrev .......... i alla fall.....)

Separationsångest????????

När Poddan inte hette Podgorica, utan Titograd.

16 juni 2010
Separationsångest? Nej, jag tror inte det eller också har "ångesten" inte infunnit sig än. När jag är ute åker i min Pajero och passerar platser eller ställen som jag har besökt tidigare, "poppar" det upp minnen. Det kan vara allt från mat (förstås), bad, havet, kusten, vacker utsikt, trafikincidenter, de många besöken av vänner och arbetskompisar jag har haft.. Jag tänker tillbaks och ler lite inombords. Samtidigt känns det bara skönt att jag snart börjar "dra mig hemåt". Två år och tre månader är lång tid, när man har det framför sig. Två år och tre månader var en kort tid, nu när man har det bakom sig. Lustigt!!!! En sak som har haft betydelse för att jag trivts så bra här, är att min familj också har trivts bra i MNE. Oavsett årstid har de alltid sett fram mot att komma hit, njuta av vad MNE har att erbjuda och att träffa mig förstås. Naturligtvis ar/var somrarna den överlägset bästa årstiden, men även vår och höst har sina fördelar. För att inte "prata om" köpcentrat Delta City med alla dess reor.
Idag (onsdag) bar jag ned min plast trunk till Pajeron. Den var tung och full med saker, som jag hoppas inte behöva använda innan jag kommer hem till Sverige. I lägenheten "snurrar" en tvättmaskin full med lakan, som måste torka och rullas ihop innan jag kan lämna tillbaks nycklarna till min "land lord". En stor svart galon trunk väntar också kvar i lägenheten. Den ska fyllas med resterande sommarkläder och fraktas till kusten. En låda vin måste jag också kånka ned och till sist lite mat som jag har kvar. Alla skåp i köket, förutom ett, är städat och fritt från smulor Den stora garderoben i sovrummet är avdammat både "inne i" och "på".
Igår var jag ute och åt middag med en svensk som var här på ett dags besök. Vi åkte till restaurang NIIN på vägen mot Danilovgrad. Restaurang NIIN är en riktig "local" restaurang. Jag och de vänner som jag taget med dit är nog de ända internationella som har besökt restaurangen. Maten, framför allt köttet är helt fantastisk. Inte direkt det ’franska köket" men väl det montenegrinska. Jag åt 600 gram med utbankat fläskkött. Mört sa att det bara smälte i munnen. Köttet var täckt med ett tjockt lager av god kajmak (grädd/ost produkt) och sedan en god vitkåls sallad. Mitt "besök" åt något som kallas för "Lustice" och kan liknas med svenska pannbiffar. Även hans portion var 600 gram och han behövde en Sopska sallad för att kunna få ned allt kött. Till maten drack vi var sina Loza och vatten.
Frugan ringde och berättade att det var i närheten av Salzburg och skulle ta in på ett hotell. De har nu ca 120 mil kvar. Troligtvis stannar de någonstans i Kroatien och vilar ytterligare en natt. Men i morgon (torsdag) kommer vi förhoppningsvis sammanstråla i Becici och påbörja vår semester.
Idag är det lika varmt som tidigare i veckan (ca 35 grader), men det är lite moln och faktiskt har det fallet några regndroppar.
Ikväll blir det den irländska pub:n "Four Lepricorns" och middag på restaurang Lanterna med Martin från Irland.

UNTHINKABLE

Budva. Fotot taget från G:a stanoch man kan se hotel Avala med dess pool som går ut på pelare i havet.

"Right and wrong no longer exits" är undertitlen till nedanstående film och det är ett bättre namn än det riktiga namnet.

Mellan packning och städning hann jag med att titta på en dvd. Den hette "UNTHINKABLE" med Samuel L Jackson i en av huvudrollerna. "Interviewing" som det heter nu för tiden när man förhör en person. Förr kallade man samma sak för "interregation". Jag förstår att man har bytt namn till "interviewing". Mer skriver jag inte, men rekommenderar filmen starkt. Den får "4,5 tång på den 5-gradiga tångskalan. Se den.

Hettan är lika som förra veckan. Idag stannade termometern på 35 grader. Måtte det hålla i sig bara för på torsdag alt fredag kommer delar av familjen.

På kontoret slänger jag så mycket det bara går. Jag slipar på de senaste rapporterna, som måste vara klara innan jag åker tillbaks till Sverige.

Idag handlade jag drycker till mitt "farewell party", som går av stapeln den 7 jul kl 14.00. 12 flaskor vin, 24 öl, 9 liter läsk och 3 liter vatten till ett pris motsvarande 300 svenska kronor. Fantastisk bra prisbild.

Idag har vi också gått över till sommartid, vilket innebar att vi börjar kl 08.00 och slutar 16.00. Som om jag skulle bry mig....................

Nej nu måste jag börja..........

Jag vaknade kl 08.00 (söndag) och tänkte på vart jag skulle åka idag. Gårdagen var het och solen sken. Jag tillbringade dagen på Club Ponta i Petrovac. Ingen blåst och vattnet var minst 25 grader. Det var bara jag och 30 likbleka ryssar som hade letat sig frän till Ponta. Jag började att läsa Joseph Wambaughs senaste bok, svettades, smörjde in mig med solfaktor 10, låg under parasoll och badade minst fem gånger. Idag, söndag alltså, började jag tänka på vilken strand som jag hade missat under mina år härnere. Insåg gasnka snart att det finns nog ingen, så jag bestämde mig för att åka till Petrovac träffa mina "ryska vänner" igen.
Innan avfärden prövade jag mina två par nyinköpta svarta byxor. De passade utmärkt runt magen, men som vanligt var de ca 20 cm långa. Nu är det bra att gå till min skräddare och få dom upplagda Får se om hon Branka kommer ihåg mig. Åt min frukost bestående av två kokta ägg med orange gulor, youghurt med krossade linfrön och en kopp Zoega Mollbergs blandning. Läste tidningarna på "nätet" och spelade lite spel på "Fejjan".
Började räkna dagarna innan familjen kommer hit och insåg att jag bara kommer bo kvar fyra nätter till på Vuca Karadica 23, 4 tr i Poddan. På torsdag är det kusten som gäller ända fram den 11 juli för att sedan via Italien, Schweiz och Bordershopen Putgarden slutligen komma HEM till Sverige. Fyra nätter och troligtvis har jag drucket mitt sista glas rödvin och rökt den sista "Moodsen" på "min" balkong som jag samtidigt beundrat de vackra "svarta bergen" i norr.
Visserligen tog jag hem ganska mycket bagage vid min senaste hemresa. Vid incheckningen visade vågen 25 kg för mycket.
Nu så satte stressen in. Jag måste ju packa ned resterande kläder, prylar och mat också. Vilka kläder kommer jag behöva? Insåg att jag endast har sju arbetsdagar kvar, så kostymen kunde jag tyvärr inte packa ned. Måste jag använda kostym måste jag också också ha en vit skjorta och slips. Packade ned sådant som jag troligtvis inte kommer behöva innan jag korsat gränsen till Sverige i en stor plasttrunk bl a regnkappa (peppar peppar). Sedan packade jag en mindre väska men saker som vi direkt behöver på kusten bl a badskor, solfaktorer, Resorb mm. Mat som jag packade ned bestod av Zoega kaffe, Ärtsoppor, BreGott, Rågrutans, knäckebröd, världens godaste olivolja (Kythira), flingsalt, Heinz vita bönor, Tacoskal, Tacokryddor, kokosmjölk, olika slags österländska soyor och en massa kryddor. Sedan måste jag ju också ta med mina "knivar", pergulator, svartpepparkvarn, skärbrädor, stekpanna och lite andra prylar. Tur att vi ska åka bil hem.....

Så "ryssarna" i Petrovac fick klara sig utan en svettig bokläsande, tyst svensk idag. Jag stannade kvar i Poddan och ska se om jag inte kan packa ned lite till........
I dag har vi 35 grader och lite soldis.

Till Valeri

-:"Lets sit five minuts more", sa Valeri efter vi hade avslutat en som vanligt alldeles underbar kyckling/tomat sallad lunch på restaurang Maestro, Poddan. Just den kycklingsalladen som bara finns på Maestro bestående av tomater, grönsallad, varma strimlad kycklingfile’ brässerad i Balsamico vinäger och som toppas med färskriven parmesanost. Just den rätten som vi har ätit minst en gång i veckan det senaste året. Många gånger har vi skrattat och skämtat om hur förutsägbara vi båda två är. Vi är "stenbockar", lika gamla, vidskepliga, tycker det är obehagligt att gå under stegar och ser vi en svart katt går över gatan framför oss väljer vi en annan väg. Att vi varje vecka äter på ungefär samma restauranger och samma maträtter.
Måndagar – Köttsoppa alt fisksoppa på restaurang Pecanjara.
Tisdag - Pizza med några stank av tabasco på restaurang Kolestrol.
Onsdag - Kyckling med kupus, tomat, pefferoni och varmt bröd på "vårt" "Chickenplace". Torsdag - Passul (böngryta med korv), kupus och varmt bröd på Gusmans "gatukök"
Fredag - Kycklingsallad på restaurang Maestro.
Naturligtvis har vi inte vågat annat än följa Valeris doktors råd att ett dagligt intag av tre cl Loza bara är nyttigt.
Någon minut tidigare, inne på restaurangen, hade vi satt på oss vara solglasögon, som man gör här nere innan man går ut i solskenet. Jag förväntade mig att vi omedelbart skulle lämna restaurangen efter vi hade ätit klart. Precis som vi brukar göra. Men det var skönt att sitta, ta det lugnt bara några minuter till och njuta av att vara mätt och gott sällskap. Värmen var enorm. Nej, förresten, det var ingen värme. Det var hett, så hett att asfalten nästan kokade.
Vi åt våra kycklingsallader under tystnad. Jag tror nog att både Valeri och jag tänkte precis på samma sak. Men vi sa inget. Vi visste ju att dagen skulle komma och att vägen dit hade varit både "upp och ned" och lång.
Valeri har nu tre veckors semester framför sig och när han kommer tillbaks kommer vi bara att träffas dagen för mitt "fare well party"
Jag drog mig till minnes min första tid i Montenegro när Valeri knappast inte pratade med mig. Det fanns förklaringar till allt och jag vill inte nämna anledningen till Valeris ignorerande, mer än att det inte berodde på mig.
När vi sedan började dricka våra "morronDeutsch" och prata med varandra lossande det mesta. Först bara lite socialt prat. Sedan lite mer arbetsrelaterat, men där hade vi olika uppfattningar om det mesta. Det var nästan lika bra att låta bli att prata jobb. Slutligen kom vi överens även där. Jag blev mer självständig och "tog för mig mer", vilket var precis det Valeri ville. På det sättet blev mindre jobb för honom. Efter att under ett års tid ätit lunch ensam, började vi nu också äta luncher tillsammans.

-:"Lars, I’m very hungry" är en fras som jag vet "kommer" från Valeri varje vardag kl 11.00 och mitt svar är alltid detsamma:
:-"Me to, Valeri", men vi går ändå inte förrän kl 12 då vi båda vet att äter vi klockan 11.00 blir eftermiddagen alldeles för lång.

Hur många timmar har vi inte pratat om den "lilla" flodhästhonan Nikica? Jag vet inte exakt, men kan lova att det är åtskilliga. Jag glömmer aldrig Valeris ansiktsutryck, när han berättade hur Nikica kom fram till honom och visade sin glädje genom att rulla runt på rygg, sprattla med benen efter han hade ropat hennes namn. Han sken som en sol och tåren var inte långt borta.
Jag kommer aldrig glömma Valeris "tokomkörningar" och alla svordomar på serbiska, bulgariska och ryska.
Jag kommer aldrig glömma när han, efter jag hade beklagat mig ha yrsel, tog med sig sin egen blodtrycksmätarutrustning för att mäta blodtryck. Han tog mitt blodtryck och konstaterade att det var perfekt och att jag inte behövde vara orolig. Jag kommer aldrig glömma skidkläderna Colmar och hur han strålade av lycka efter ha köpt sin röda, vattentäta Colmarjacka. Jag kommer aldrig glömma, när han plötsligt vid 55 års ålder bestämde sig för att köpa en motorcykel och gjorde det också. Han tyckte livet var för kort att inte prova på sådant som han hade längtat efter. Jag kommer aldrig glömma vilka besvär han hade att ta sitt MC-kort.

Det är många andra saker som jag heller aldrig kommer att glömma. Framför allt inte Valeris stora och varma hjärta, hans omsorg samt viljan att alla ska ha det bra på lika villkor. Han är fortfarande en kommunist långt in i själen, men "hans kommunism" består enbart av vänlighet, värme och en någorlunda rättvisa.
Nu var det då var sista lunch och för en gångs skull fanns det inget att prata om. Det var tyst. Ingen av oss ville "erkänna" eller påvisa att vi var medvetna om att det här vår sista lunch tillsammans. Det var bättre att sitta tyst och tänka tillbaks.
Jag kände mig lite sorgsen och det gjorde troligtvis Valeri också. Vi varken sa eller låtsades om något.
Den här gången kanske det fanns anledning till att vi tog på oss vara solglasögon innan vi kom ut i solljuset. Men vi sa inget, utan gick tillbaks mot kontoret under tystnad under solens för dagen obarmhärtiga hetta.

"You know what I mean," som Valeri skulle ha uttryckt sig....................
　

Svett

.......skulle ha varit gott......................
Jag hade glömt varför jag under den heta årstiden för det mesta använder svarta kläder. Efter min dryga kilometer långa alt korta promenaden i 30 gradig hetta kom jag på varför svarta kläder är bra att ha på sig. Svettfläckarna syns inte. En anledning nog för mig att inte klä mig i andra färger än just svart. I måndags morse klädde jag på mig ljusblå linne’ jeans och en ljus blå bomullskjorta. Efter promenaden anlände när jag kom till kontoret var det väl direkt ingen fara. Valeri satt vid sin dator och mumlade ett "Good Morning", samtidigt som han läste de bulgariska nyheterna på "nätet". Men bara efter någon minut svettades jag ymnigt. Ymnigt är förresten en underdrift. För er som kommer ihåg min gamla epistel om hur jag svettades när jag provade kostymer, var måndagens svettning inte långt ifrån. Jag kände att svetten bröt ut i pannan och efter någon sekund kom den första svettdroppen följd av hundratals andra och större rinnande ned i pannan och fortsatte utefter tinningarna, ögonen, kinderna, hakan och till slut droppade ned på min ljusblå skjorta och bildade "droppfläckar". Samtidigt som kroppen under skjortan framkallade sådan mängd av svett att "panndropparna" sögs upp av de stora svettfläckarna från kroppen, som samtidigt hade bildats på skjortan.
Jag försökte sitta still på min stol och ville bara att sluta svettas. Valeri var kaffesugen och ville gå direkt att dricka en "morronDeutsch". Jag kände att, innan jag över huvudtaget rörde mig, måste jag sluta svettas. Jag ursäktade mig och sa att jag måste läsa mina mail först. För jag väntade ett "mycket vikigt mail" från Sverige. Valeri nickade och fortsatte att läsa sin "tidning".
Efter ca fem minter hade jag slutat svettats, men tyvärr bar min ljusblåa bomullskjorta fortfarande stora mörkblåa fläckar av svett. Valeri tittade på mina fläckar. Jag urskuldade mig att det här var årets första riktiga värme och att jag inte riktigt hade vant mig. "OK" svarade Valeri och påminde mig om vår "morronDeutsch".
-:"U redo. Heide" (=Okej, kom så går vi), hörde jag mig själv säga.
-:"Dobro", svarade Valeri och redan inne i kontorsrummet tog vi på oss vara solglasögon. Fråga mig inte varför. Men man gör så här och lite "balkaniserad" har jag nog blivet.
Vi lämnade rummet och tog hissen ned till bottenvåningen. Jag tryckte på "BV-knappen" och Valeri tryckte snabbt på "stäng-dörren-knappen". Någonting som jag heller inte kan förstå är varför folk från Balkan, utan undantag, att efter ha tryckt på vart man vill hissen ska stanna, trycker på "stäng-dörren-knappen". Det är som man tror att dörrarna inte stängs om man inte trycker på just den knappen. Jag har frågat Valeri varför han trycker just på "stäng-dörren-knappen, men får bara en axelryckning som svar.
Vi gick ca 500 meter ned på Boulevarden till vårt "Police Cafe’". Det är ett cafe’, som ligger precis mitt emot det stora Polishuset i Poddan och därmed besöks av många poliser. Jag har aldrig sett någon polis betala för sitt kaffe, men det ar en annan sak förstås. Valeri är alltid väldigt noga med vilket bord man ska sitta vid. Det är aldrig samma bord som föregående dag, utan han väljer ett bord i närheten av bordet vi satt dagen innan. Det är lika beträffande vilken stol man ska sitta på. Han väljer med stor omsorg ut vilken stolplacering är den bästa och sedan sätter sig.
Efter ha beställt vara "morronDeutsch" och fått dem till vara bord började jag svettas igen. Inte lika mycket som tidigare, men väl synligt och framför allt att den ljusblåa bomullskjortan blev återigen mörkare och mörkare. Men vad göra? Det var bara njuta av kaffet och sedan gå tillbaks till kontoret med en ännu fläckvis mörkare skjorta. Satte på "air cond" på högsta varv. Faktiskt fläktade det så mycket i vårt rum att håret rörde sig. Efter bara fem minuter hade min skjorta torkat och svettningarna slutat.
På lördag ska jag besöka marknaden i Velika Plaza och se om det finns lite mer svarta kläder som kan vara bra att ha när den riktiga värmen sätter in. Idag var det ju bara 35 grader...........och det här ju bara början, säger man.

Uppdatering

Länge sedan men jag har varit bortrest och haft mycket att göra. Jag kan bara konstatera så här några dagar efter den svenska nationaldagen varit, att jag ar glad över att vara svensk. I två olika omgångar har jag haft svenskar på besök. Man behöver aldrig skämmas för vad de uträttar. De gör alltid sitt bästa och bidrar med så mycket.
Jag kan också konstatera att kusten är lika fin som förra året. Har bott på ett hotell som i princip ligger på stranden. Inte riktigt, men nästan. Öde stränder? Ja, nästan men om några veckor kommer det se annorlunda ut. Vattnet i Adriatiska havet är lika klart som alltid och så har på försommaren är det lite speciellt.
Servitören Irfan arbetar fortfarande kvar på restaurang Jadran i Budva. Till min glädje kunde jag konstatera att menyn var exakt densamma som förra året. Borden och stolarna på stranden är utplacerade, vilket gör att just restaurang Jadran blir "nummero jedan" (= nummer ett) för mig även i år. Irfan får till de whiskey och svartpeppar smaksatta jordgubbarna i vispad grädde lika bra som tidigare.
Vädret har varit lite mulet, men när solen tittar fram blir det varmt. Vattnet håller nog drygt sina 20 grader. Valeri tycker vattnet är för kallt och väntar till det blir en för honom mer behaglig temperatur, en så där 25 – 28 grader. Han kan inte förstå att man vill plåga sig att bada när vattentemperaturen ligger runt 20 grader. När jag berättar att en vattentemperatur över 15 grader är acceptabelt för ett snabbdopp, tittar han på mig med stora ögon, skakar på huvudet och med ett leende och utbrister "Swedes".
Rundresan "Mitt Montenegro" med utsikten över Kotorfjorden som höjdpunkten håller fortfarande. Mina gäster tyckte att de fick uppleva något helt fantastiskt och jag har inte tröttnat heller för den delen. Den lilla staden Perast ligger och bara väntar på att solen ska titta fram lite mer.
Flodhästen Nikica ligger mest hela tiden i sin bassäng. När jag eller Valeri kommer tittar hon upp ur vattnet, men vägrar att lämna sin bassäng. Men hon ser ut att må bra och öron och ögon "plirar" runt bara så där som de bara ska göra på en flodhäst.
Det röda vinet Vranac Procorde smakar bättre än någonsin. Årgången 2007 börjar bli riktigt bra.
Restaurang Maestros kycklingsallad med tomat, grönsallad och parmesanost smakar också lika bra som vanligt.
Äggen med de orange "gulorna" kommer jag sakna mycket.
Lozan (= lokal grappa) är sötare och bättre än någonsin. Jag försöker följa rådet från min chef och samtliga doktorer i landet att ett dagligt intag av tre centiliter bara ar nyttigt.
Restaurang Pecanjara vid flygplatsen serverar fortfarande det möraste kalvköttet på hela Balkan och enligt Valeri den absolut smakrikaste fisksoppan gjord av fisken karp.
Separationsångest? Nej, inget allvarligt. Har mycket att se fram mot hemmavid och det är fortfarande en månad kvar.
Nu vet ni hur "landet ligger" och jag ska forsöka få till något i morgon igen.

En bild till

Kusten

Åker till kusten och kommer tillbaks på söndag. Någonstans till höger därnere kommer vi hålla till. Naturligtvis är det arbete, men förhoppningsvis kommer det bli en stund över för bad
och sol. Tyvärr kan jag inte skryta med att vädret kommer att bli så där jättebra. Men större under har skett.

Trångt

Restaurang Jadran kvällstid.

Armenien och Azerbadjan var bäst. Tyvärr kunde jag inte följa ESC, för jag har gäster som ska delta i ett kommande aktivitet. Vi fick nöja oss med restaurang Jadran i Budva i stället och det var inte det sämsta. Irfan (servitören) tog mot oss och bara efter några minuters väntetid hade han fixat ett bord nära havet. Det blåste varma vindilar från havet och man kände doften av salt hav uppblandat med lite grilldofter från skaldjur. Temperaturen var helt lagom och kortärmat var perfekt klädsel. Bland flanörerna kunde man urskilja en och annan som pratade svenska. Nu var man alltså på restaurang Jadran igen Min absoluta favoritrestaurang. Kanske inte så mycket för maten, som är så gott som samma på de flesta restaurangerna i Budva. Nej p g a att man har bord utställda på stranden bara någon meter från det klara vattnet. Ägaren heter Krystof och går runt bland gästerna och önskar en smaklig måltid. Han kan två svenska ord och de är "smaklig måltid" och jag tror nog att han klarar av samma strof på några språk till.

-:"Pice?" (ngt att dricka), frågade Irfan.

-;"Moshe jedan domaci vino crno" (en flaska av husets röda), svarade jag och Irfan lämnade vårt bord.

Efter någon minut kom han tilbkas med en karaff av mörk rött vin och tre glas. Han hällde upp vin i våra glas. Vi skålade och jag kunde konstatera att årets upplaga av Jadrans hemgjorda var helt godkänt. Tung smak med mörk färg och en kraftig smak med inslag av blåbär.

Förrätten blev proscioutto, ost, oliver, kajmak , vitlösbröd och lite grönsaker. Jag valde kyckling till huvudrätt. Ubbe tog en Biftek och Anta grillade jätteräkor. Till efterrätt något mycket efterlängtat. Färska jordgubbar, vispgrädde, socker och whiskey som blandas ihop vid bordet. Det var gott. Naturligtvis var vi tvungna att smälta all maten med några Loza och turkiskt kaffe. Det var också gott...................

Idag har vi åkt runt Kotorfjorden. Körde mot Tivat och tog bilfärjan över på andra sidan. Vi passerade sedan Perast och kom till Kotor där vi drack en "Deutsch". Eftersom vädret var helt Ok, tog vi bergsvägen med de 21 kurvorna och utsikten över Kotorfrjorden var lika bedårande som alltid. Fortsatte sedan förbi Njegusi och kom fram till Cetinje. Från Cetinje körde vi sedan de 20 kilometerna ned till Budva. Väl framme konstaterade vi att det var varmt. Jag var tvungen att åka till Poddan, men "grabbarna" gick till stranden och badade.

Lycklig Nikica

Plavnica

Tiden bara rusar iväg. Jag har lagom mycket att göra och nästa vecka kommer det svenskar hit och min "näst sista" aktivitet kommer äga rum. Sedan väntar en massa rapportskrivningar.

Nikica har fått en ny beskyddare och vän. Det är Valeri. Han besöker henne så ofta han bara kan. Jag får dåligt samvete när jag hör hur ofta och länge som han besöker henne. Är det någon som vet om flodhästar har bra minne förresten? Vore kul att få reda på det för något helt otroligt hände vid Valeris senaste Nikica besök.
Efter avslutat arbete tog Valeri sin motorcykel och åkte en "sväng". "Svängen" innebar att färden gick till resorten Plavnica där Nikica håller hus. Väl framme vid Plavnica parkerar han sin MC och går fram till Nikicas nya "hem". Runt staketet står ett tiotal andra personer och beundrar det lilla djuret, som äter i sitt gräs och bröd i "godan ro". Valeri lutar sig mot staketet och viskade lite tyst:

-:"Hello Nikica. How are you?"

Nikicas små inbyggda öron börjar rotera. Hon slutade att äta och närmade sig Valeri. När hon kom fram till Valeri reste hon sig upp på bakbenen och lutade frambenen mot övre delen av staketet. Valeri klappade henne på nosen och upprepade frågan om hur hon mådde Nikica började grymta och Valeri sa att hon log, men det vet jag inte om jag ska tro på. Han forsatte att klappa henne på nosen och helt plötsligt stod hon på alla fyra igen. Från att ha stått på alla fyra benen, slängde hon sig ned på marken och rullade runt tills hon hamnade i ryggläge. I ryggläget började hon sprattla med benen och grymtade ännu högre. När bensprattlandet var över reste hon upp på de "fyra benen" igen och hoppade ned i den nyligt påfyllda poolen. Väl nere i poolen lekte hon någon slags "kurragömma lek" med Valeri. Hon försvann under vattenytan flera gånger. Det dröjde flera minuter innan hon kom upp med sitt huvud. Varje gång hon kom upp tittade hon på Valeri och grymtade glatt.
Vad de andra åskådarna tänkte förtäljer inte historien. Jag tror inte Valeri ljuger eller överdriver. Han brukar alltid hålla sig till sanningen, förutom när han beskriver hur mycket han arbetar förstås, men det är en annan sak.
Jag vet inte om jag ska bli avundssjuk eller inte. På lördag ska jag åka till Plavnica för att prata med Nikica och jag hoppas innerligt att hon spelar upp samma föreställning för mig.

Vukoman

G:a stan i Budva.

Känslan var främmande att ha chefen för Montenegros gränspolis Vukoman iklädd uniform i baksätet när Valeri körde som en riktig heltokig montenegrin, med de mest korkade omkörningar till ingen nytta som helst. Hastighetsgräns var inget som existerade och hans omkörningar var helt enkelt livsfarliga. Det hade väl varit okej om gränspolischefen hade försökt att lugna ned Valeris körning, men hela tiden uppmanade han Valeri att köra fortare och "pikade" Valeri för att vara feg vid omkörningarna. "Heide heide" (=skynda) hörde jag oavbrutet från baksätet under tiden som vi körde om bilar på ett sätt som minst sagt inte var riktigt säkra. När vi närmade oss Poddan, strax innan flygplatsinfarten öster ifrån, var det plötsligt helt stopp. "No f--k", sa Valeri. "Heide", sa Vukoman men insåg snabbt att det var totalstopp och att man varken kunde komma framåt eller bakåt. Men vänster körfält var tomt och han pekade åt vänster och nästan skrek "lievo" (=vänster) heide". Valeri fattade snabbt och körde över på fel sida av vägen och snart susade vi förbi de stillastående bilarna som stod stilla på rätt sida av vägen "Dobro" (=bra) sa Vukoman och Valeri log med hela munnen. Men säg den lycka som varar för evigt. Efter några hundratal meter mötte vi bilar, som körde mot oss på sin rätta sida av vägen. "F--k" sa Valeri och upptäckte att det den första bilen kördes av en kvinna. Han fortsatta med ett "F-----g duck" och Vukoman log med hela ansiktet. Nu var det då stopp i båda riktningarna Valeri svor och Vukoman bara skrattade. Men det finns lösningar på allt. Det räckte med att Vukoman lämnade bilen och visade upp sig i sin fina blänkande uniform. Helt plötsligt så ordnade bilisterna på rätt sida av vägen en lucka mellan de stillastående bilarna där Valeri kunde klämma in sig. När det sedan inte kom några mer mötande bilar, lämnade Valeri högra vägbanan och fortsatte köra på "fel" sida av vägen tills nästa rad av mötande bilar kom. Samma procedur igen. Vukoman ut och visade upp sig. De snälla medtrafikanterna ordnade så att vi kunde köra mellan och mötande trafik kunde köra vidare.
Tills slut kom vi fram till Poddan och lämnade av Vukoman vid hans kontor. "Hvala" (=tack) sa Vukoman och log. Valeri körde tillbaks till kontoret och parkerade bilen i vårt garage.
Min hjärna hade varit upptagen med att vara rädd för att krocka och att förstå hur man som en hög polis uppmuntrar en sådant körbeteende. Jag hade glömt bort hur god lunchen hade varit. Efter ett studiebesök i Bars hamn åt vi på en fantastisk fin restaurang i närheten av hamnen. Vi satt i skuggan av de stora lönnträden och njöt av maten. Valeri och Vukoman åt grillad nyfångad fisk och jag åt kycklingfilé med smält mozzarellaost och gorgonzolasås. Till det serverades ett underbart curryris och en mixed sallad. Färska jordgubbar och glass avslutade lunchen. Dryck? En lL (=lunchLoza), vatten och ett glas Procorde dagen till ära.

Åter i Poddan

Landning och "take off" banan i Tivat.

-:"Twenty-nine applicants, Lars, twenty-nine can you imagine. What to do? Twenty-nine........" var Valiris första ord när han var och hämtade mig på Poddans flygplats. Jag hade väl väntat mig ett litet "welcome back" eller "how was Sweden, family eller holiday". Men icke då, "twenty-nine" ekade i mitt huvud och jag fattade inte direkt vad Valeri menade. Jag var nog mer inne på att berätta att det hade varit trevligt att vara hemma, att familjen mådde bra, vädret hade varit bra, att jag hade haft mycket att göra men att det var trevligt att vara tillbaks i Montenegro. Valeri fortsatte att med att vi hade massor att göra och direkt efter vi hade ätit vår lunch måste skynda oss till kontoret och göra upp en "short list". Då förstod jag vad han pratade om. Min assistent, Ana, har bytt position och man har i media annonserat ut att man vill ha en ersättare till henne. Det var alltså 29 stycken som hade sökt och Dragica satt på kontoret och sammanställde samtliga personliga brev och CV:n. Men vi hade inte mer bråttom än att vi hann äta lunch på vår favorit restaurang Pecanjara. Jag åt en "kupus", lite varmt nybakat bröd och en köttsoppa. Valeri tog en fisksoppa, men för övrigt samma. Vi följde naturligtvis också Valeris läkare råd och drack 3 cl Loza. Gott på skalan? Lunchen fick högsta betyg och sedan var det bara med racer fart åka till kontoret och läsa CV:n.
Av de 29 sökanden tog vi ut 11 till ett skriftligt prov och från dessa 11 ska vi välja ut fem för en personlig intervju. Det var ganska kul när Dragica läste upp de personliga breven för Valeri och han gjorde urvalet. Dragica läste breven och CV på "local language" och Valeri svarade ibland "over qualified", OK eller "to old". Jag frågade vad som han menade med "to old". Dragica skrattade och svarade att Valeri valde bort de flickor som var födda före 1975. Han tyckte alltså de var för gamla. Jag trodde på att det var så, men sen när jag fick "breven" och CV såg jag att så inte var saken, utan att det var Valeri och Dragica som skämtade med mig, gestaltat som den svenska ärlig- och präktigheten.
När selekteringen var klar bad Valeri om ursäkt för att han inte hade välkomnat mig tillbaks och frågat hur jag hade haft det. Han var så stressad och ville berätta hur många som hade sökt. Han fortsatte med att berätta att han hade känt sig ensam veckan jag varit borta och hade saknat våra "morgonDeutsch" och "lunchLoza".
Det var första gången jag kom tillbaks till MNE med enbart handbagage. Jag har tagit hem alla varma kläder, skor och böcker. Det är nu bara drygt en månad kvar innan jag kommer ha MNE i backspegeln och en viss oro har smugit sig över mig. Men det är väl så det ska vara...........

Måste bara dela med mig ett reportage om MNE i dagens Express:

http://www.resor.nu/reseguide-montenegro/

och jag håller med om allt..................

Montenegrinare

I min bildserie "bättre parkeringar har jag sett" visar jag idag en "montenegrinare" och en "super montenegrinare"

På bilden ser ni en "montenegrinare" och en "super montenegrinare". En "montegrinare" är en mindre bra parkering. Den vita bilen (Pajeron) klassificeras som en "montenegrinare" och det finns många varianter. Pajeron har gjort en riktig klassisk "montenegrinare" dvs den mest typiska, alltså på snedden i motsatt färdriktning. Den har sina fördelar. Man kan snabbt köra in och därmed inte riskera att den hinner bli upptagen när man åker och vänder för att komma i rätt riktning. När man kör iväg är det bara försiktigt glida ut och man kan parallellköra med trafiken i samma riktning, sedan sakta och smidigt köra över på rätt sida (om man inte möter någon annan bil vill säga). Jag vet inte vad man skulle tycka om en sådan här parkering i Sverige. Jag vet att det är fel, men den har sina fördelar.

Den andra parkeringen, "super montenegrinaren" har i mitt tycke inte lika många fördelar. Visserligen kommer man från "rätt" håll, men att köra upp på trottoarkanten kan inte vara bra för bilen. För att inte "prata om" när den ska iväg, då man först måste backa ut i körbanan och sedan krångla sig iväg Nej, tacka vet jag en riktig härlig gammal "montenegrinare". Vilka var det då som hade parkerat på detta sätt? "Supermontenegrinaren" var personal från den bulgariska ambassaden och den lite mer klassiska "montenegrinaren" var "lilla jag".

"-:Finally after two years you have understood the advantages with a "montenegrin" parking", sa Valeri och jag insåg plötsligt att det kommer bli svårt att komma hem till Sverige och inte kunna få göra en liten simpel "montenegrinare", utan att få bilen bortforslad eller kostar en förmögenhet i P-bot.

I morgon om vulkanen inte sprutar ut mer aska, som sprider sig ut över Europa kommer jag hem till Sverige. Jag åker tillbaks den 24 maj. Ska bli skönt att få komma hem igen och jag ser fram mot ett varmt vårlikt Sverige med allt vad det innebär.

Vi hörs igen den 24 maj.

Filmer

I min serie "bättre parkeringar har jag sett" publicerar jag idag det här fotot och frågar mig hur långtradaren ska kunna ta sig därifrån????

Under helgen såg jag på två filmer. De hette "Brothers" och "Good intentions" Den sistnämnda "Good Intentions" hade nog just "good intentions" men blev ingeting. Den manliga huvudrollen spelade av Luke Perry mer känd från "Hollywood Bel Air", som den något vilde pojken i serien. Här är han varken vild eller något annat. Han spelar rollen som pappa till två barn och med fru som till vilket pris som helst skulle spara ihop pengar till sina barns "collegeutbildning" och det var väl anledningen till att filmen just döptes till "Good intentions". Men hur hon är gjorde gick allt i stöpet och hon var nära att hamna i fängelse. Filmen var amerikansk och naturligtvis ordnade allt upp sig. Den här filmen får "en pirat på min fem gradiga piratskala". Värdelös....

Filmen "Brothers" hade jag hört mycket om och var full av förväntan. Den handlade om två bröder. En av bröderna var kriminell och såleda "ond" och den andra var officer i den amerikanska armén och således en "god". En dag blir den "gode" inkallad för att åka till Afghanistan och gör så. Den "onde" har muckat från fängelset och spenderar tid med den godes fru och två barn. Den "gode" hamnar i strid och blir tillfångatagen av talibanerna. Hemma i USA tror man att han har stupat och hans fru får besked om det Begravningen hölls enligt den amerikanska armén instruktioner. Tiden går och den "onde" tillbringar mer och mer tid hos sin brors änka och två barn och utvecklar en relation som var på väg till en djupare relation. Men så en dag kommer den "gode" tillbaks från fångenskapen, vilket naturligtvis blir en chock för frun och de två barnen. Tyvärr har fångenskapen förändrat den "godes" personlighet och det som tycktes vara lycka förbyttes till något annat.

Som sagt full av förväntan som övergick till en gäspning. Ännu en amerikansk film som på något udda sätt rättfärdigar vad som händer en "återvändande" soldat. Hur bra man är på att ta hand om de sina om något "shit happends". Nåväl, jag ska väl inte såga den "rakt av", så den får "tre pirater på min fem gradiga piratskala".

Valeri mår bra och är på gott humör. Jag mår också bra, men har troligtvis blivet biten en "tse tse fluga" och lider av för tillfället en enorm trötthet. Vädret är precis så där lagom. Ca 25 grader med strålande sol.

På fredag bär det av hem igen...............

Nikis nya hem

Niki äter och mår gott.

I vilket fall som helst fick vi även jordgubbar och banan som avslutning av hela kalaset. Min hunger gick över och nu kunde jag börja njuta av Kotorfjorden och dess skönhet. Solen sken, ljumma vindar och äntligen mätt. Färden tog ca 4 timmar och vid 20.00 var vi tillbaks vid Tivat. Pajeron stod och väntade på oss. Lämnade Tivat och kom fram till Poddan någon timma senare.

Nikica eller som hon numera kallas för Niki mår bra. Hon har fått en ny beskyddare. Det är faktiskt Valeri. Både han och jag var oroliga när vi såg hur man byggde hennes nya rymnings säkra hem med pool. Hyddan i plåt och poolen alldeles för liten. Niki trivdes nog inte de första dagarna i sitt nya hem. Jag menar, hon hade ju varit van att få gå omkring precis som hon ha velat och äta lite då och då. Jag vet inte om det var grannar, gäster, ägaren eller borgmästaren Mugosa som fått nog och bestämt att Niki måste hållas fången.

Första gången jag såg hennes nya hem blev jag faktiskt beklämd. En liten hydda i metall. Ni kan ju tänkar er att den kommer bli som en bastu, när den riktiga hettan börjar. Poolen var alldeles för liten och hur man ska göra ren den förstår jag fortfarande inte. Valeri som åker och besöker Niki minst fem gånger i veckan trodde att hon skulle dö ganska snart. De första dagarna i den nya fångenskapen låg hon faktiskt bara ned utanför hennes hydda och sov. Öppnade inte ens ett öga för att se vem det var som var och hälsade på.

Valeri och jag nämnde det har för min assistent Ana, som omedelbart ringde till ägaren av Plavnica och tillika Niki. Ägaren blev först överraskad att någon brydde sig hur Niki mådde och levde. Ana förklarade att det inte bara var hon utan att hela "kontoret" var oroade. I vilket fall som helst försäkrade ägaren att det nya "boet" bara var en temporär lösning och att man efter sommaren skulle bygga en ny och större.

Varje gång Valeri besöker Niki så skickar han mig ett sms, där han talar om vilket humör Niki är på. Den senaste tiden har Niki börjat trivas och när hon inte äter så visstas hon i sin nya pool. Valeri har t o m börjat prata med henne och enligt honom så lyssnar hon. När Valeri påkallar hennes uppmärksamhet genom att ropa "Niki" så stannar hon upp och de små öronen snurrar runt som en slags radar. När hon har lokaliserat ljudet vänder hon sig mot där ljudet kom ifrån och väser lite. Han har t o m varit med när Niki får sina tänder rengjorda. Skötaren kommer med en stor slang och hon vet precis vad som är på "G". Hon öppnar sin stora mun och låter vattnet från slangen spola rent i hennes mun.

Ovan foto tog jag den 8 maj och ni kan själva se att det inte går någon nöd på lilla Niki, men jag tror nog att hon föredrog livet i "det fria".

Äntligen mat

Det var väl något så där som jag hade tänkt mig att lunchen skulle bli.

Som välkomst drink serverades det Loza, som är en inhemsk "Grappa" liknande dryck. Har man bara vant sig, så smakar den inte så dåligt. Inhemska doktorer rekommenderar faktisk ett dagligt 3 cl:s intag av denna dryck. Jag tog en Loza. Solen gassade. Vågorna skvalpade även mot "Batau Mouchens" skrov. Till Lozan serverades en sorts friterade ostkakor, som man först doppar i honung och sedan stoppar i munnen. Det var jättegott och Lozan försvann också. Jag åt några fler kakor, men ville inte förstöra matlusten innan den riktiga maten skulle ätas. Jag menar att visserligen var kakorna goda, men ingetg går upp mot "prosciutton" och de andra godsakerna.

Dieseldoften och motorvarvet på "Batau Mouchen" avslöjade att vi hade kastat loss och var på väg. "Slimklumpen" gick in i matsalen. Det var framdukat med vita dukar, kristallglas, silver bestick och tyg servetter. Bara efter några minuter kom förrätten, som bestod av "svart risotto", någons slags annan fisk risotto, fiskquenneller och lite grönsaker. Jag tycker inte om fisk eller rättare sagt äter inte fisk överhuvudtaget. Valet mellan hälleflundra eller någon annan exklusiv fisk och köttbullar är lätt för mig. Köttbullar vinner oavsett om det är "Mamma Scans" eller mina egna. Magen värkte av hunger och nu började jag började ångra att jag enbart åt en "kaka" innan maten. Men huvudrätten skulle ju komma snart och då var det bara att börja "lasta in". De andra gästerna vid "mitt" bord åt och drack vin så bra som det gick. Jag tog en brödbit och sköljde ned med mineralvatten. Äntligen var de klara med förrätten. Kyparen kom och plockade bort våra tallrikar Han blev väl lite förvånad att det var så mycket mat kvar på min tallrik, men jag klappade mig själv på magen, tittade på honom och sa att jag inte var så hungrig. Men det var jag ju och det skulle kyparen bli varse om när huvudrätten kom, för den skulle vara renrakad fraan mat.

Till huvudrätt serverades grillad helfisk, spenat, vitlöksröra, citron och kokt potatis. Jag var yr i huvudet. Inte av Lozan, utan av hunger och vätskebrist. Jag hörde ordet "priatno" (=smaklig måltid) säjas av någon av de andra bordgästerna och de började äta. Man tog bort skinnet, lossade på fiskhuvudet och plockade bort en massa ben. Det var otänkbart för mig att bara nudda fisken, som låg där på min talrik och tittade på mig med sina söndergrillade ögon.

Jag tittade mig runt omkring och upptäckte att en annan gäst hade fått in prosciutto och lokala ostar. Vinkade till mig kyparen och lämnade över min tallrik med den grillade fisken och pekade sedan på den gästen som hade fått annat. Tack vare teckenspråk förstod kyparen att jag inte ville ha fisken,utan önskade något annat och helst då "prosciutto" och ost.

Kyparen försvann ned under däck. Det gick fem minuter och nu började jag ångra mig att jag inte enbart hade nöjt mig med den kokta potatisen, citron, torrt vitt bröd och spenat. Det hade ju i alla fall dämpat hungern. Kyparen kom upp från nedre däck och gick mot mig. När han kom fram till mig berättade han, att tyvärr hade den andra gästen fått den sista portionen av "prosciutton och osten" och eftersom det har var första resan för säsongen fanns det nu inget annat. Gud, vad jag längtade till koktpotatis, citron, spenat och de där kakorna som man skulle ha honung till. Nu fanns inget att göra. Det var bara att "bita i det sura äpplet" (ett passande uttryck för det här tillfället) och hoppas att efterrätten inte innehöll någon slags fisk. De andra gästerna åt av den nygrillade fisken och fiskbens lades snyggt upp i rader på tallrikskanten. När de var klara såg jag att på deras tallrikar fanns de snyggt upplagada fiskbenen, egrillat fiskhuvud med grillade ögon och citronskal. Det där med de grillade fiskögonen var riktigt äckligt. Jag kunde riktigt höra hur fisken undrade varför man inte åt upp dessa. För mig spelade det ingen roll om det var fiskögon eller andra fiskdelar. Det är för mig samma sak.

Efterrätten kom. Det var chokladtårta, grädde och färska jordgubbar. Tillsammans med lite vitt torrt bröd så åkte tårtan nedför halsen i ett huj. Tårtan var slut och jag började leta efter en tallrik där någon lycklig mätt person inte hade orkat äta upp. Men, som jag har hört "hundra gånger tidigare" att "fisk mättar ju inte" och det märktes. Ingen hade lämnat kvar någonting av efterrätten.

Konferens

Båten Jadran　

Konferenser är ju ganska kul och kan vara intressanta. Speciellt om man inte behöver bidra med något, utan bara sitta och lyssna. Arrangörerna av konferenser här nere brukar dessutom bjuda på god mat och dryck av olika de slag. Nu var det då "konferendags". Ett 50-tal personer från regionen deltog. Norrman, tyskar, makedonier, amerikanare, britter, rumäner, slovener, italienare fanns med på deltagarlistan. I programmet läste jag att efter själva konferensen var slut bjöd man på lunch. Lunchen serverades på båten Jadran och dessutom bjöds deltagarna på en båttur med den tre mastade skolbåten Jadran i Kotorfjorden. Vilken dröm. Mat och fantastiska naturupplevelser. Jag blev lite oroad när jag såg att Jadran avgick kl 16.00 och lunchen beräknades till 16.30. Trots allt kändes det att frukost kl 07.00 och sedan inte lunch förrän kl 16.30 innebar att jag och troligtvis alla andra skulle vara fantastiska hungriga när det var dags för lunchen. Men det var bara att "bita ihop" och jag såg fram mot den traditionella montenegrinska maten med prosciutto, ostar, cevapcis, cupus, tomater, gurka, grillspett, panceta, kajmak, nybakat bröd, jordgubbar m m.
Jadran, en stor gammal träbåt med tre master. Jag har sett Jadran många gånger och det har alltid varit en önskan att få följa med på denna båt och sedan som extra "grädde på moset", Kotorfjordens blåa vatten och som inringas av de fantastisk vackra och fortfarande lite snöbeklädda "svarta bergen".
Konferensen var slut kl 14.00. Valeri frågade arrangörerna var båten låg förtöjd. Svaret blev att den fanns i Tivats gamla marina framför hotell Pine. Den gick inte bara att missa.
Vi anlände till Tivat vid 15.00-tiden och parkerade i närheten av hotell Pine. Vi gick ut på marinan och fann att Jadran låg tryggt förtöjd där. Vågorna hördes slås mot dess skrov. Solen speglade sig på Jadrans blankpolerade däck. Man t o m kände dofterna av en blandning av hav, rep, trä, tjära och jag förnimde också lukten av grillat kött. För ett ögonblick glömde jag av hungern. Inte en matbit sedan tidigt denna morgon. Men snart var det dags att lägga ut och "sätta tänderna" i en bl a prosciutton och dricka ett glas med Procorde röd vin.
Bakom Jadran låg den bekanta sight seeingbaten "Le Batau Mouche" förtöjd. Den båtens besättning hade fullt sjå med att göra ren båten och duka fram tallrikar i dess matsal. "Le Batau Mouche" är också en fin båt. Inte så gammal och rustik som Jadran, men absolut den bästa av samtliga Kotorfjordens sightseeing båtar.
Klockan närmade sig 16.00 och arrangörerna anlände. Samtliga deltagare hade samlats nedanför landgången till Jadran och såg fram att komma ombord. Selma (arrangören) kallade på vår uppmärksamhet och vinkade åt oss att komma till henne. "Flocken" av deltagare rörde sig om en stor "slimeklump" mot henne. Jag misstänkte att vi samtliga var lika hungriga och hade bara en sak i huvudet – "MAT". Selma hälsade oss välkomna och pekade oss att gå ombord på "Le Batau Mouche"!!!!!!!!!!! Förvirringen var total. Det var ju Jadran, den gamla tre mastaren, som vi skulle segla iväg med. Inte någon gammal dieselstinkande flodpråm från Paris. Med längtande blickar mot Jadran släpade sig "slimeklumpen" ombord på "Le Batau Mouche".
Jag tittade på Valeri som skrattade högt och utbrast:

-:"Lars this is Balkan. I know this people living here. I’m not surprised but I’m extremely hungry. Heide" (= kom så går vi)
Fortsättning följer…………….

3:de maj

Sarma

Stranden i Canj

Rätt ska vara rätt tycker montenegrinen. Eftersom 1:a maj var en lördag och således ändå ledig gjorde man om almanackan Att gå miste om en helgdag ar ju inte att tänka på 3:de maj fick bli helgdag istället och inte mig emot. Skönt att när det är kanonväder få en extradag ledig.

Gårdagen (2 maj) tillbringade jag på stranden i Canj. Två serveringar hade redan öppnat för säsongen, men antalet badande gäster var inte så många. Stranden var inte öde, men det var absolut inte trångt. Jag hade med mig min"brassestol", badskor, keps, handduk, solskyddsfaktor, vatten, solglasögon och bok. Det var tur att "brassestolen" kom med, för på stranden Canj fanns inga solstolar eller parasoll att hyra.

Smetade in mig med så mycket solskyddsfaktor 30, så jag hade vita ränder i ansiktet. Det var varmt. Solen sken och jag började svettas. Satte på mig mina blåa badskor och slängde mig i havet. Jag hade förväntat mig att det skulle vara kallt, men det var det inte. Uppskattar temperaturen till minst 20 grader. Stannade kvar några timmar och åkte sedan tillbaks till Poddan.

På vägen till lägenheten passade jag på att handla. Jag hade tur och hittade färdig Sarmas. Sarmas är faktiskt kåldolmar som är kokta i någonslags sötsur tomatsås och är jättegott. Tyvärr serveras inte den här rätten på några restauranger då man anser att det är montengrinsk "husmanskost" och inte är "fint" nog. Men jag kan lova er att "Sarmas" är kanon.

Idag den 3:de maj åkte jag till stranden Listice utanför Petrovac. Här behövde man inga badskor. Sandstrand, höga vågor och lika varmt i vattnet som igår.

I morgon är det vardag igen och det är dags att börja arbeta igen.

Första maj

Spänd av förväntan på dagens kommande demonstrationer åt jag snabbt min frukost bestående av ägg, yoghurt, krossade linfrö och Zoegas Skånerost. Vädret var kanon. Solen sken och det var minst 25 grader. Hade inte tänkt på det där med "1:a maj" innan Gene skrev och påminde mig. Han pratade också om "röda flaggor" som skulle vaja i vinden. Jag menar här om någonstans, i landet f d Jugoslavien, där Tito höll ett mjukt järngrepp över det mesta.
Det förekommer ju "1:a maj demonstrationer" i de flesta länderna i Europa och just här efter tre års självständighet, måste det ju vara en självklarhet.
Duschade, klädde på mig mina svarta kortbyxor och randiga tröja och kollade kameran så att det skulle fanns batteri kvar.
Vid 11.30 klev jag ut på Vuca Karadica ("min" gata) och gick fram till den vita Pajeron. Den här gången hade jag inte glömt nyckeln i bilen, så det vara bara att låsa upp och lasta in min ryggsäck. Vred om nyckeln och efter några sekunder släcktes den gula kontroll lampan på Pajerons instrumentpanel, vred om nyckel ytterligare en bit och motorn brummade igång. La i "ettan" och växlade snabbt till "tvåan". Blinkade vänster och körde vänster. Nästa korsning vänster igen. Passerade Musikskolan, där någon elev under två års tid har väckt mig precis varje måndag till fredag klockan 07.00 med sitt blockflöjtsspel. Vid nästa korsning körde jag rakt fram och efter några hundra meter var jag vid "Frihets torget". Jag menar är det någonstans man ska demonstrera och hålla tal måste ju vara på "Frihets torget". Torget var tomt och gatorna nästan likaså. Tittade på klockan och konstaterade att den bara var 11.45 och det kanske var lite tidigt. Jag började köra runt i Poddan och leta efter demonstrationståget(n). Men hittade inte något. Jag körde tillbaks till "Frihetstorget" och parkerade utanför "Café Kolestrol". Bland de 50-tals borden lyckades hitta ett ledigt bord. Beställde en "Duetsch" och efter bara någon minut stod den rykande skummande koppen på mitt bord.
Klockan hade nu passerat 12.oo och närmade sig 13.00. Jag var nog troligvis den enda internationella bland Café Kolestrols gäster just då. De flesta andra internationella hade nog åkt till kusten för sol och bad. Ju längre tiden gick desto mer orolig blev jag. Hade jag missat "tåget" och alla röda flaggor? Var jag på fel plats? Jag ringde Pedja och frågade om han visste något om "1:a maj demonstrationen" i Poddan. Det blev tyst i luren och jag upprepade min fråga. Tystnaden höll i sig. Efter någon minut så svarade Pedja följande:

"Lars, I understand what you are talking about. But the question is if you can find so many other Montenegrins that knows what you are talking about. "1st May demonstrations" is something
we just watch on TV from other parts of the world. I have been living in Montenegro in my whole entire life, thats 43 years and I have never seen such "demonstrations". Of course there are other demonstrations other days, for example the workers at the Aliuminium factory and some other companies there the workers are not so happy with their salaries, but "1st of May"? Never. Well, dont forget we are montenegrins and infact proud to be lazy. A wonderful day likes this we prefer the coast or a cup of coffee outdoors."

Jag tittade mig runt omkring och kunde bara konstatera att gästerna vid de "50" borden varken tänkte på att demonstrera eller "röda flaggor". Man bara, som man säjer här nere "enjoy".......
Förresten hittade jag några "röda flaggor". Ni kan se dem på bilden ovan. Flaggorna har en fantastisk vacker röd färg med en guldörn mittpå och är Montenegros nationella flagga.