80 % lämnar MNE

Njeguskiost och prosciuotto S2 i blå grottan Början till slutet för S2 näsa
"Tiden går fort när man har roligt". Ett gammalt talessätt, men ack så sant
Dagen kom då det var dags för "80 %" att lämna Becici och börja köra mot Sverige. Själv åkte jag tillbaks till Poddan med taxi. På vägen mot Poddan tänkte jag hur bra, roligt, trivsamt vi hade haft och om vi hade hunnit med allt vi skulle hinna med. Vi skulle ju göra och se så mycket.
"Bad och sol" stod ju förstås högst upp på listan. Även om första veckan var lite mulen så blev vi mätta både på bad, sol och värme. "80 %" var riktigt bruna när de lämnade Becici, även om S2 var lite oroad över avsaknaden av "bränna" på sin sönderbrända näsa (den hade blivet rosa).
"Äta och dricka gott" gjorde vi också. Oxfiléfrossan kommer vi nog inte att glömma i första taget. Restaurang Jadran var lika bra som alltid (jordgubbar-whiskey, kupusallad, copska sallad, Nicks öl, njeguski steak, grillad kyckling, varmt bröd, Pleskavica, Cevapicis, oliver, vitlöks sås, havsaborre, biff, friterad calamaries, pannkakor, Tiramisu mm) och även maten som tillagades med vår egen medhavda grill och för det mesta av "Supermarketens egen lilla grillkiosk". Procorde vinet, prosciuotton, njeguski osten, svarta oliver och Lozan smakade också alldeles kanon.
"Båtutflykt" i Kotor fjorden och som vanligt bjöd på vackra och "vilda" vyer, kristallklart vatten och med besök och bad i Blå grottan, som för dagen var fritt från hajar.
"Poddan" och som tur var för "80 %" så hade reorna börjat. Det handlades friskt, ofta och alla var nöjda över fynden som hade gjorts. Köpcentrumet "Delta City" (nästan i klass med Täby Centrum) har nu blivet en "institution" för "80 %" och man hinner knappast lämna köpcentrat förrän nästa besök planeras.
"Perast" den medeltida, vackra och pittoreska staden längst in i Kotorfjorden i närheten av de två små öarna varav en av öarna är konstgjord och bland annat har byggts av 17 förlista fartyg (ditbärgade förstås). Ön har naturligtvis blivet, oavsett religion, alla sjömäns vallfärdar.
"Pirate bay" stranden som bara på någon sekund invaderades av ett 20-tal svenskar . Inte bara vi chockades över svenskinvasionen. T o m en kines som av ren chock började prata flytande svenska med mig.
Det ar klart att det gnälldes lite också: för mycket bad, för varmt, ingen skugga där man låg, för mycket mat, för mätt och skulle ha "sett " mer runt om i landet.
Men sådana "klagomål" är egentligen inga klagomål. Bara inse att det var "kanon" och sedan följa "80 %" önskemål att genast börja "reka" för nästa års semester i MNE.

Dags att betala räkningar

Slovenen dricker mycket alkohol. Ja, t o m sa mycket alkohol att det inte finns något kvar att exportera. Serberna svär mycket och är allmänt ohyfsade. Bosnierna ar lite "dumma i huvudet" och montenegrinen är mycket lat. Så låter några av de fördomar som folken i forna Jugoslavien har om varandra. Det finns många historier som intygar respektive fördomar för respektive nationalitet
Jag har börjat misstänka att när det gäller den montenegrinska fördomen så kan det ligga lite i det. En vän i Slovenien tyckte att montenegrinerna t o m rökte långsamt och slött.
Igår (onsdag) var det dags att betala mina fem räkningar Det var två "vattenräkningar", en elräkning, en portvaktsräkning och sedan Interneträkningen. Jag gick till närmaste bank IBM (International Banka Montgenegro) och frågade i "Upplysningen" om jag kunde betala mina fem räkningar där

-:Da, da moshe", fick jag till svar och följde anvisningarna som han visade med handen.

Jag kom fram till tre kassor där tre bankpersonal arbetade. Min "kassörska" var blond och var fullt upptagen med bestyren som kunden före mig hade. Det tog nog ca fem minuter och sedan var det min tur. Jag lämnade över mina fem räkningar Hon tog dem. Tittade ned på disken, suckade och tog tag i ett rosa "kvittohäfte". Hon sa sedan något som jag inte ordagrant förstod, viftade med det rosa kvittohäftet och av hennes kroppsspråk insåg jag att hon inte "kunde" ta betalt. Jag trodde att hon kanske inte hade tillräckligt många rosa kvitton. Det ska vara i fem exemplar.
Att vara påstridig är inget fult här i MNE, så jag var påstridig och ignorerade vad hon sa. Jag förstod mycket väl att hon inte ville ta emot mina räkningar, men förstod inte varför. På knagglig serbiska och frän hennes sida ännu sämre engelska kom vi ingenstans. Hon höll mina fem räkningar i den högra handen, det rosa kvittoblocket i sin vänstra och tittade vädjande på de som stod bakom mig i kön om någon kunde engelska. Det fanns det. En trevlig man frågade henne vad problemet var. Han översatte för mig och kassörskan påstod, att eftersom jag hade fem räkningar så måste hon skriva fem kvitton, vilket hon inte orkade. Det var bättre att jag gick till Posten längre ned på "boulevarden" och gjorde rätt för mig där istället. Postpersonalen kunde bara stoppa ned räkningen i "maskin" och kvittot skrevs direkt på räkningen
Jag frågade henne, med hjälp av mannen bakom mig, om hon alltså inte orkade skriva ut fem kvitton. Hon nickade och log. Jag sa då "you are lazy" och hon nickade ännu mer och log ännu bredare.
Det slutade med att jag lämnade IBM-banken och gick till Posten. Där var det 10 personer före mig. Lämnade Posten och gick till Prva Banka. Personalen på Prva Banka tog emot mina räkningar och började skriva ut rosa kvitton. Efter ca 10 minuter var de klara och jag fick mitt rosa kvitto med stämpel och underskrifter både av mig och bankpersonalen.

Så trots allt kan det ligga lite i den påstådda fördomen att montenegriner är lata eller kanske det bara var för varmt.
Idag har vi 38 grader i Poddan. I praktiken innebar det ca 45 grader (om man räknar med luftfuktigheten) och kusten har behagliga 32 grader.

Smutsig bensin

Det var skönt att få vara ledig en långhelg med riktigt bra väder. Då menar jag över 35 grader och stekande sol. Men helgen försvann för fort och snart var det dags att åka till kontoret för några dagars jobb igen. S2 ville följa med för att shoppa lite och sedan gå på bio. Vi gick till bilen, jag satte i nyckeln och vred om. Märkte direkt att allt inte var som det skulle vara med bilen. En varningslampa med en gul "motor" tändes men släcktes inte utan blinkade oavbrutet. Ett blinkande som gjorde mig ännu mer nervös. Trots att jag gasade så ville inte bilen riktigt åka iväg. Det var nästan som den "dog". Jag tryckte ned gaspedalen och släppte kopplingen och bilen började "hoppa" så sakteliga framåt. Ut på "stora vagen" och sedan till höger och upp för bergen mot Poddan. Det gick sakta. Tvingades köra pa "2:an" där det normalt fungerar på "4:an". Inte nog med det - bilen bara hoppade fram. "1:an" gick inte ens att ta sig fram på. Då stannade bilen bara. Vi hade "hoppat fram" ca 2 km uppför bergen mot Poddan då jag framfor mig såg "två turister med en trasig bil" stilla, hindrandes den övriga trafiken från att komma fram. Sedan började bromslampan lysa att "EPS:n" inte fungerade längre. Stress och "synen" med de två turisterna och en svensk reggad bil gjorde sig ännu mer påmind.
Vi lyckades långsamt och köbildande ta oss upp de 8 km för bergen och kunde sedan börja köra lite plant och ibland lite nedåt. "Nedåt" kunde jag växla till "3:an" och ibland "4:an" och bilen gick faktiskt lite bättre på dessa växlar. Inte bra men bättre än i uppförsbackarna. Hoppet att ta sig till den auktoriserade bilverkstaden i Poddan ökade med farten. Men så fort det blev uppför "hackade" bilen igen. De som har kört ett fordon med trasig cylinder vet hur det känns.
Det var tur att det fortfarande var helg för montenegrinerna och att det nästan bara var vi som fanns på vägen. Poddan var också nästan "neutronbombat" och jag släppte av S2 utanför min lägenhet. S2 gav mig rådet att parkera bilen där och ta en taxi till kontoret. Jag tyckte det lät bra och gjorde sa.
Jag träffade Valeri och beskrev problemet för honom. Han är ganska duktig på motorer och trodde att en kabel till tändstiften hade lossnat. Han ordnade fram numret till den auktoriserade verkstaden och ringde. Inget svar. Under dagen ringde vi ett 10-tal gånger, men tyvärr inget svar. Valeri konstaterade att "de" hade nog helg ocks. "Nema problema", sa Valeri uppmuntrande och fortsatte med att det ordnar sig i morgon. Jag måste erkänna att min positivitism inte var lika stor.
Åt lunch tillsammans med S2 på grönsaksmarknaden och i en affär hittade badbyxor, som jag köpte. Märket på badbyxorna var Colmar och mina tankar for omedelbart till Valeri och hans röda Colmar jacka. Jag måste erkanna att hade märket inte varit Colmar, hade jag inte köpt dem.
Jag lämnade S2 som ville shoppa vidare och jag åkte tillbaks till kontoret och tänkte på ett alternativt sätt för familjen att ta sig hem till Sverige.
Kl 16.00 kom S2 till kontoret och för att få bort bilbestyrstankarna så gick vi på bio i Delta City. Vi ville båda se filmen "Bruno" och gjorde så. Mer än det här om denna riktigt dåliga film skriver jag inte.
Till kusten med OSCE-bil och dagen efter tillbaks med samma bil. När jag träffade Valeri sa ringde han direkt till verkstaden. Nu fick han svar och vi uppmanades att åka dit.
Vi kom till verkstaden och det var massor med bilar före oss. Det går inte att beskriva men det såg ut som ett riktigt kaos, ungefär som P-platsen i närheten av kontoret.
"Det kommer aldrig att funka" eller "Det har kommer att ta flera dagar" var tankar som flög genom min hjärna. Valeri tog kontakt med ngn slags förman och förklarade problemet med min bil. "Förmannen" bad mig att köra in bilen direkt, vilket jag gjorde. Efter någon minut kommer det fram en person som bär på en lap-top. Jag pekade på varningslampan. Han nickade och sa något på montenegrinska. Valeri översatte och han hade sagt att det här var den tredje bilen idag med samma problem. Han stack in kabeln från lap-top:n till bilen och efter någon minut kom "diagnosen". Tre av bilens fyra cylindrar fungerade. Anledningen till att den fjärde cylindern inte fungerade var "dålig kvalitet på bensinen", alltså utblandad eller smutsig. Bilreparatören gick och hämtade en flaska och tömde flaskans innehåll i bensintanken. Han uppmanade mig sedan att enbart tanka på "Jugo Petrol" och köpa en flaska till att ha i reserv. "Bromslampans" indikering hade också något att göra med "dispollution device not working". Kostnaden blev 10 Euro för diagnosen och 10 Euro för "flaskan".
Jag backade ut från kaoset och varningslamporna hade slutat blinka. Åkte och tankade pa "Jugo Petrol", köpte ett liknande medel som han hade hällt i tanken och körde tillbaks till kontoret. Skönt att det inte var ngt mer allvarligt (peppar peppar).

Martinovic:s nystartade köttaffär.

Så var det helg då. I torsdags så fick jag en ny bekantskap. Det var Dejan Martinovic. Son till ägarna av den största och bästa slakteriet med tillhörande affärer i Montenegro. Jag träffade Dejan i hans egen nystartade affär strax utanför Poddan på vägen till Budva. Han har bott i Tyskland och USA större delen av hans liv och pratar så gott som "native english". Jag berömde honom för det goda köttet som jag har köpt i familjens affärer och speciellt den goda kalv filén. Nämnde också att det var synd att tillgången den fantastiska färska filé inte alltid var den bästa, utan det var mer tur om man luckades hitta en bit. Kalv filén är lite mindre än en normalstor fläskfilé, men smakar mycket bättre och för inte prata om hur mör den är.

Nu när vi är 100 % + polare så tänkte jag att man kanske kunde få tag i fler än en filé och ha till en middag under helgen. Så jag frågade Dejan om det fanns nån möjlighet att beställa tre filéer. Han tittade på mig och sa att det kunde bli problem, men han skulle göra allt i sin makt att hitta "tre bitar". Han bad mig att ringa på kvällen dagen efter så vi kunde stämma av. Jag blev glad och började fantisera att få bjuda 100% + polare på detta alldeles förnäma kött.

Dagen efter ringde jag till Dejan. Han svarade att han fortfarande var på jakt efter "de tre bitarna", men var optimistisk. Fredagen kom och vid 10.00 ringde Dejan till mig. Stolt berättade han att han till slut hade ordnat "tre bitar" och köttet var av bästa kvalitet och alldeles ny slaktat. Vi kom överens att träffas strax efter 16.00 i hans affär.

Kl 16.15 steg jag in i Martinovic ny öppnade köttaffär. Dejan mötte mig i dörren och var på ett strålande humör. Han berättade att det hade varit mycket svårt att få tag i "bitarna", men att de nu förvarades affärens källare så att de inte skulle försvinna. Han bad om ursäkt och lämnade mig i affären. Efter ca tre minuter så kommer Dejan tillbaks med en plastkasse med de "tre bitarna". Jag såg redan på storleken av det som låg i plastkassen att det måste ha blivet någon slags missuppfattning. Han gav mig kassen och jag uppskattade vikten av det som låg där till ca sju kg. Dejan var strålande glad och jag spelade lika glad, men var lite oroad för vad som skulle finnas i kassen. Men som försynt svensk så ville jag inte kontrollera vad som där, utan tänkte att det var bara att gilla läget. Dejan tog själv hand om kassan där jag skulle betala för "bitarna". Med glad och stolt min så slog han in en kod i kassaapparaten och 94 kom upp i displayen och han sa glatt "94 Euro".

Jag tog fram pengar och betalade honom de 94 Eurona. Vi tog i hand och han önskade mig en smaklig måltid och trevlig helg.

På vägen ut till bilen så kände jag flera gånger på plastkassen och det var bara att konstatera att den vägde minst sju kg, men jag öppnade inte för att se vad som var i. Men jag hade mina misstankar.

Väl framme hos 100% + polare så la jag upp kassen på bordet och sa att det måste nog ha blivet ett litet missförstånd. Frugan öppnade kassen och konstaterade att jag hade fått sju kg med färsk oxfilé. Så nu stod vi där med sju kg färsk oxfilé och ingen frys. Grabbarna, dottern och polare blev överförtjusta.

Ja, för att då göra en lång historia lite kortare så kan jag berätta att vi under tre dagar haft oxfilé frossa. Vi har ätit oss mätta med färsk oxfilé och grönsaker. S1, S2, dottern och polare har bara jublat varje gång vi satt oss till bords. Det är inte varje dag som man har haft tillfälle att äta sig mätta enbart på färsk oxfilé.

Gott på en skala? Jo det är nog så att det är en av de få "10:or" som jag någonsin delat ut och det var värt de 94 Eurona som jag betalade och det räckte till tre måltider för sex personer.

Fodelsedag

100 % + polare samlade pa S1:s fodelsedag. Det firades med Baklava och chokladmjolk "pa sangen" och ett morgontrott "Ja ma han leva". Sedan ned till stranden med sol och bad. Med anledningen av bemarkelsedagen sa slutade jag tidigt och anslot till sallskapet som njot av varmen, solen och for dagen de stora vagorna.
Jag letade efter mina badskor men hittade dem inte. Efter en stunds letande sa fann jag mina "svart/vita" hos fodelsedagsbarnet. Han har hittills inte kopt nagra, utan har lanat mina fina "svart/vita" av forra arets modell. Jag hamtade skorna och satte pa dom pa fotterna. Upptackte forst att en sula var borta och sedan att storleken inte stamde riktigt. Jag har alltid blivet "hanad" for mina sma 41:or, men de "svart/vita" hade nu blivet utokats till 45:or. Det innebar att nar jag badade sa for de av mina fotter hela tiden och jag hade svart att hitta dem igen under vattenytan.
Jag sa till S1 att han kunde behalla de "svart/vita" och pa vagen till lagenheten kopte jag ett par "gra/bla" i arets modell.
S1 hade onskemal att ga och ata pa restaurang Jadran. Ett alldeles utmarkt val. Men innan Jadran sa var det dags att ta "julkort". Forsta gangen pa flera ar som vi ar "100 %" pa samma julkort.
Vi fick ett bord pa stranden. Jag upplyste Irfan (servitoren) att S1 just idag fyllde ar. Irfan forsvann, men kom snart tillbaks med en flaska "skumpa" "on the house". Prsociutto, Njeguskiost och friterade svarta oliver till forratt och till huvudratt ats Pleskavica Gourmanska (jag), "Seabass (fru), Beef (polare), friterade Calamares (dotter) och Njeguski steak (S1 o S2). Det dracks vin, ol, Cola, mineralvatten och vatten utan bubblor. Det var tur att det fanns nagra jordgubbar kvar och efterratten blev naturligtvis den nu for tiden beromda "whiskey/gradde/svartpeppar/socker-jordgubbarna". Vi avslutade med Deutsch Coffee och Loza. Gott? 9 pa skalan.
Nar vi satt dar sa kom ett svenskt Harley Davidsson gang inrullande. En av de som korde HD:n berattade att de hade kort hela vagen hit och skulle nu sa sig runt om i MNE.
100% = polare gick edan till cafe' Mozart utanfor Budvas gamla mur och drack mer kaffe med tillbehor. Killarna bestallde drinkar i alla regnbagens farger medan jag nojde mig med en dubbel Stock.

Klockan 09.30 kom Pedja till kontoret idag. Det ar noga med sommartiden vill jag lova.

Sommartid och fortsatta P-problem.

Nu sa ar det antligen sommartid. Det innebar att var tjanstgoringstid ar 08.00 - 16.00 istallet for 08.30 - 17.00. I augusti sa reduceras tiden med ytterligare en timme och vi slutar da 15.00 istallet for 16.00.
Var chef var lite tveksam till arets reducering av arbetstiden. Hon anser (med ratta) att de flesta kommer dagligen forsent och man har sin egna tider oavsett, sommar, host, vinter eller var. Men eftersom hon snart gar pa semester och insag att nastan ingen kommer bry sig om arbetstider sa var det lika bra att besluta om "sommartid".
Igar (onsdag) var forsta dagen for sommartid. Valeri och jag var punktliga som vanligt. De flesta andra dok upp ca en timme senare, som vanligt alltsa. Tider ar inte sa viktigt har pa Balkan. Pedja kom till kontoret 08.30 och berattade for mig om nyheten om beslutet av sommartid och vikten av nu halla tiderna. Om man inte kommer i tid eller gar tidigare sa har chefen lovat att ta tillbaka sitt beslut om "sommartid". Han berattade vidare att chefen har utsett sin stallforetradare att varje morgon gora kontroller for att se om personalen ar pa plats.

-:"No problem for me, Pedja I am always in the office 10 minutes before office time. Today I was here at 07.50", sa jag.
-:"It's no problem for me to be in time either. For example today I came to the office at 08.30.", svarade han allvarligt.

Jag trodde han skojade och log. Pedja tittade pa mig och undrade nog varfor jag log. Efter en stund sa insag jag att vara 30 minuter for sen kanske inte ar att vara for for sen. Vad vet jag.........

Jag har tidigare berattat om P-problemen har i landet. Nar jag nu parkerar var bil sa forsoker jag alltid hitta en plats dar det finns en reserv vag ut fran P-platsen. Sa gar det inte i den riktiga riktningen sa kanske det i basta fall kora ut i "reservvagen".
Igar parkerade jag pa det vanliga platsen och backade forsiktigt in. Nu kunde jag da kora den normala vagen ut fran P-platsen eller om den var blockerad backa over en trottoar, ut pa vagen och sedan kora darifran.
Klockan blev 16.00 och jag lamnade kontoret tillsammans med Pedja. Vi hade vara bilar parkerade pa samma P-plats. Jag berattade om problemen med P-platser och trafiken har i MNE. Han holl med om allt jag sa och berattade att han tidigare inte brytt sig om det dar med parkeringsrutor, utan parkerat lite hur som helst. Men de senaste aren sa har han insett att denna "parkeringsanarki" inte ar bra och om man har otur så kan han sjalv raka bli inparkerad.
Framme vid parkeringen sa upptacker jag att min bil ar inparkerad. En bil har parkerat pa trottoaren rakt bakom min bil och en gra Audi parkerat sa snavt fram for mig sa jag inte kan svanga ut. Jag svor for mig sjalv och ska precis papeka for Pedja att "en idiot" har parkerat sa snavt framfor min sa at jag inte pa nagot satt kunde kora ut darifran.
Men det var val tur att jag inte sa nagot. Pedja gick fram till den gra Audin, oppnade dorren, satte sig i bilen och korde ivag. Innan han korde ivag sa oppnade han fonstret och sa:

-:"Ciao Lars, vidi mosse sutra" (Hej da, vi syns imorgon).

Efter han kort ivag sa hade jag inga problem att svanga ut fran P-fickan.

Revansch

Tiden gar fort. Ja, for fort faktiskt. 60% har varit har i tva veckor och det ar bara lite drygt halva tiden kvar. Igar kom de resterande 40 %:n vilket innebar att vi nu ar 100% samt ytterligare en polare till mina grabbar.

Helgen var varmt, men inte for varm. Det ar faktikst precis sa dar lagom vilket innebar 30 grader i solen och 25 grader i vattnet. I jamforelse med forra aret sa ar det har rena rama vintern. Da var det nastan 50 grader och det gick knappast att vistas ute.

I lordags efter ha skjutsat dotterns kompis till flyplatsen sa styrde kosan till Pirate Bay i Perast igen. Det var lite mer folk och faktiskt fyra svenskar pa den lilla smala cementstranden. Jag holl utkik efter den svensktalande kinesen, men han sags tyvarr inte till. Stranden pa Pirate Bay ar inte sandstrand precis, utan bestar mest av sma och lite storre stenar. Tyvarr sa ar det nog sa med de flesta stranderna har i MNE. Men det finns ju badskor att kopa. De ar billiga och kostar ca 10 Euro (se bild).

Nar jag kopte mina badskor forra aret sa tyckte samtliga i familjen (utom frugan) att de var det fulaste ogat hade skadat. Jag kopte ett par roda fina till min dotter, som med forakt tittade lite snett pa dem. Utan att prova de nyinkopta roda badskorna sa gick hon och kopte ett par "flip-flop:s" for 25 Euro i stallet. Frugan overtog de roda badskorna och har inte angrat sig en sekund att hon borjade anvanda dessa.

S2 ( en av sonerna) sa val kanske inte sa mycket om mitt inkop da, men jag kunde lasa i hans ogon att han nar han skulle doppa sig i vattnet, ville inte ha sallskap med en person ikladd svart/vita badskor. Det var/ar en ren njutning att ha dessa badskor pa sig nar man vistas pa en stenig strand eller dar det finns stenar pa botten. Later lite fjolligt kanske men sa ar det bara.

Sa igar nar de resternade 40% och deras polare kom till oss i Becici sa slangde de sig omedelbart i havet. Nar det sedan skulle ga upp fran vattnet sa horde jag bara fran grabbarna:

"aj, aj, mycket sten, aj, vassa stenar, vad ont det gor".

Val uppe och sittandes pa solstolen sa tittade de pa sina ommande fotter. Deras blickar overgick sedan till mina fotter, som naturligtvis var iforda de svartvita badskorna. Blickarna for mellan deras fotter och mina och frugans badskor. Tysta la de sig ned pa badstolen. Efter nagra minuter sa horde man nagon av killarna saja:

"Man kanske skulle kopa sadana dar badskor. Det vore ju ganska skont eller......?

"Ja, vi gar och koper ett par" sa S2 och tittade avundsjukt pa mina svart/vita.

Grabarna forsvann och efter ca 10 minuter var de tillbaks med nyinkopta neonfargade badskor av arets modell. Skillnaden mellan forra artes och arets modell ar att jag har ett blixtlas pa "vristen" och arets modell har en snorning runt.

De hoppade i vattnet och jag horde kommentarer som:

"Gud va' skont"

"Nu kanner jag ingenting"

"Varfor tankte vi inte pa det har tidigare?"

"De ar ju snygga ocksa"

"Sadana har skor kan man ju bli miljonar pa" och man jamforde med "Foppa toffeln".

Sa nu ar det bara dottern kvar att kopa ett par badskor. Jag tror nog inte det kommer handa i ar heller faktiskt. Under grabbarnas positiva kommentarer sa rynkades hennes nasa och hon sag mest ut att tro att 'grabbarna" drev med henne.

Ny mail

Den snälla själen på min arbetsplats ordnade så jag fick en ny mail med samma adress som tidigare Men alla mina mail och adresser är som bortblåsta. Snälla ni som läser det här; var vänlig och skicka ett mail så jag kan lägga in er igen.

Vädret har stabiliserats och det är nu ca 30 grader och sol(dis) ibland. Tjejerna har det kanon och trots att jag arbetar så känns det bra också.

Utbildningen som vi har arrangerat flyter på bra och den här gången så är samtliga deltagare på plats i tid. Det är väldigt ovanligt här i MNE. Caligula behöver inte "komma fram" och beordra deltagarna in i skolsalen. Våra gäst föreläsare är från Italien och lite speciella. Man har betsällt och avbeställt biljetter på löpande band. Anledningen är att alla fyra italienare som här vill åka med samma plan som en italiensk delegation som är här för tillfället. Min assistent har haft ett pusslande ytan dess like och jag tror inte att vi kommer använda oss av de föreläsarna i framtiden.

Imorgon ska tjejerna upp högt i luften på parasailing. Själv skulle jag nog våga, men tar inte risken p g a fruktan att skärmen inte skulle lyfta mig.

Efter stranden idag så gick vi till restaurang Jadran och åt squidds och kyckling. Kanon. Jordgubbssäongen är över så efterrätten fick vara.