En bild till

Kusten

Åker till kusten och kommer tillbaks på söndag. Någonstans till höger därnere kommer vi hålla till. Naturligtvis är det arbete, men förhoppningsvis kommer det bli en stund över för bad
och sol. Tyvärr kan jag inte skryta med att vädret kommer att bli så där jättebra. Men större under har skett.

Trångt

Restaurang Jadran kvällstid.

Armenien och Azerbadjan var bäst. Tyvärr kunde jag inte följa ESC, för jag har gäster som ska delta i ett kommande aktivitet. Vi fick nöja oss med restaurang Jadran i Budva i stället och det var inte det sämsta. Irfan (servitören) tog mot oss och bara efter några minuters väntetid hade han fixat ett bord nära havet. Det blåste varma vindilar från havet och man kände doften av salt hav uppblandat med lite grilldofter från skaldjur. Temperaturen var helt lagom och kortärmat var perfekt klädsel. Bland flanörerna kunde man urskilja en och annan som pratade svenska. Nu var man alltså på restaurang Jadran igen Min absoluta favoritrestaurang. Kanske inte så mycket för maten, som är så gott som samma på de flesta restaurangerna i Budva. Nej p g a att man har bord utställda på stranden bara någon meter från det klara vattnet. Ägaren heter Krystof och går runt bland gästerna och önskar en smaklig måltid. Han kan två svenska ord och de är "smaklig måltid" och jag tror nog att han klarar av samma strof på några språk till.

-:"Pice?" (ngt att dricka), frågade Irfan.

-;"Moshe jedan domaci vino crno" (en flaska av husets röda), svarade jag och Irfan lämnade vårt bord.

Efter någon minut kom han tilbkas med en karaff av mörk rött vin och tre glas. Han hällde upp vin i våra glas. Vi skålade och jag kunde konstatera att årets upplaga av Jadrans hemgjorda var helt godkänt. Tung smak med mörk färg och en kraftig smak med inslag av blåbär.

Förrätten blev proscioutto, ost, oliver, kajmak , vitlösbröd och lite grönsaker. Jag valde kyckling till huvudrätt. Ubbe tog en Biftek och Anta grillade jätteräkor. Till efterrätt något mycket efterlängtat. Färska jordgubbar, vispgrädde, socker och whiskey som blandas ihop vid bordet. Det var gott. Naturligtvis var vi tvungna att smälta all maten med några Loza och turkiskt kaffe. Det var också gott...................

Idag har vi åkt runt Kotorfjorden. Körde mot Tivat och tog bilfärjan över på andra sidan. Vi passerade sedan Perast och kom till Kotor där vi drack en "Deutsch". Eftersom vädret var helt Ok, tog vi bergsvägen med de 21 kurvorna och utsikten över Kotorfrjorden var lika bedårande som alltid. Fortsatte sedan förbi Njegusi och kom fram till Cetinje. Från Cetinje körde vi sedan de 20 kilometerna ned till Budva. Väl framme konstaterade vi att det var varmt. Jag var tvungen att åka till Poddan, men "grabbarna" gick till stranden och badade.

Lycklig Nikica

Plavnica

Tiden bara rusar iväg. Jag har lagom mycket att göra och nästa vecka kommer det svenskar hit och min "näst sista" aktivitet kommer äga rum. Sedan väntar en massa rapportskrivningar.

Nikica har fått en ny beskyddare och vän. Det är Valeri. Han besöker henne så ofta han bara kan. Jag får dåligt samvete när jag hör hur ofta och länge som han besöker henne. Är det någon som vet om flodhästar har bra minne förresten? Vore kul att få reda på det för något helt otroligt hände vid Valeris senaste Nikica besök.
Efter avslutat arbete tog Valeri sin motorcykel och åkte en "sväng". "Svängen" innebar att färden gick till resorten Plavnica där Nikica håller hus. Väl framme vid Plavnica parkerar han sin MC och går fram till Nikicas nya "hem". Runt staketet står ett tiotal andra personer och beundrar det lilla djuret, som äter i sitt gräs och bröd i "godan ro". Valeri lutar sig mot staketet och viskade lite tyst:

-:"Hello Nikica. How are you?"

Nikicas små inbyggda öron börjar rotera. Hon slutade att äta och närmade sig Valeri. När hon kom fram till Valeri reste hon sig upp på bakbenen och lutade frambenen mot övre delen av staketet. Valeri klappade henne på nosen och upprepade frågan om hur hon mådde Nikica började grymta och Valeri sa att hon log, men det vet jag inte om jag ska tro på. Han forsatte att klappa henne på nosen och helt plötsligt stod hon på alla fyra igen. Från att ha stått på alla fyra benen, slängde hon sig ned på marken och rullade runt tills hon hamnade i ryggläge. I ryggläget började hon sprattla med benen och grymtade ännu högre. När bensprattlandet var över reste hon upp på de "fyra benen" igen och hoppade ned i den nyligt påfyllda poolen. Väl nere i poolen lekte hon någon slags "kurragömma lek" med Valeri. Hon försvann under vattenytan flera gånger. Det dröjde flera minuter innan hon kom upp med sitt huvud. Varje gång hon kom upp tittade hon på Valeri och grymtade glatt.
Vad de andra åskådarna tänkte förtäljer inte historien. Jag tror inte Valeri ljuger eller överdriver. Han brukar alltid hålla sig till sanningen, förutom när han beskriver hur mycket han arbetar förstås, men det är en annan sak.
Jag vet inte om jag ska bli avundssjuk eller inte. På lördag ska jag åka till Plavnica för att prata med Nikica och jag hoppas innerligt att hon spelar upp samma föreställning för mig.

Vukoman

G:a stan i Budva.

Känslan var främmande att ha chefen för Montenegros gränspolis Vukoman iklädd uniform i baksätet när Valeri körde som en riktig heltokig montenegrin, med de mest korkade omkörningar till ingen nytta som helst. Hastighetsgräns var inget som existerade och hans omkörningar var helt enkelt livsfarliga. Det hade väl varit okej om gränspolischefen hade försökt att lugna ned Valeris körning, men hela tiden uppmanade han Valeri att köra fortare och "pikade" Valeri för att vara feg vid omkörningarna. "Heide heide" (=skynda) hörde jag oavbrutet från baksätet under tiden som vi körde om bilar på ett sätt som minst sagt inte var riktigt säkra. När vi närmade oss Poddan, strax innan flygplatsinfarten öster ifrån, var det plötsligt helt stopp. "No f--k", sa Valeri. "Heide", sa Vukoman men insåg snabbt att det var totalstopp och att man varken kunde komma framåt eller bakåt. Men vänster körfält var tomt och han pekade åt vänster och nästan skrek "lievo" (=vänster) heide". Valeri fattade snabbt och körde över på fel sida av vägen och snart susade vi förbi de stillastående bilarna som stod stilla på rätt sida av vägen "Dobro" (=bra) sa Vukoman och Valeri log med hela munnen. Men säg den lycka som varar för evigt. Efter några hundratal meter mötte vi bilar, som körde mot oss på sin rätta sida av vägen. "F--k" sa Valeri och upptäckte att det den första bilen kördes av en kvinna. Han fortsatta med ett "F-----g duck" och Vukoman log med hela ansiktet. Nu var det då stopp i båda riktningarna Valeri svor och Vukoman bara skrattade. Men det finns lösningar på allt. Det räckte med att Vukoman lämnade bilen och visade upp sig i sin fina blänkande uniform. Helt plötsligt så ordnade bilisterna på rätt sida av vägen en lucka mellan de stillastående bilarna där Valeri kunde klämma in sig. När det sedan inte kom några mer mötande bilar, lämnade Valeri högra vägbanan och fortsatte köra på "fel" sida av vägen tills nästa rad av mötande bilar kom. Samma procedur igen. Vukoman ut och visade upp sig. De snälla medtrafikanterna ordnade så att vi kunde köra mellan och mötande trafik kunde köra vidare.
Tills slut kom vi fram till Poddan och lämnade av Vukoman vid hans kontor. "Hvala" (=tack) sa Vukoman och log. Valeri körde tillbaks till kontoret och parkerade bilen i vårt garage.
Min hjärna hade varit upptagen med att vara rädd för att krocka och att förstå hur man som en hög polis uppmuntrar en sådant körbeteende. Jag hade glömt bort hur god lunchen hade varit. Efter ett studiebesök i Bars hamn åt vi på en fantastisk fin restaurang i närheten av hamnen. Vi satt i skuggan av de stora lönnträden och njöt av maten. Valeri och Vukoman åt grillad nyfångad fisk och jag åt kycklingfilé med smält mozzarellaost och gorgonzolasås. Till det serverades ett underbart curryris och en mixed sallad. Färska jordgubbar och glass avslutade lunchen. Dryck? En lL (=lunchLoza), vatten och ett glas Procorde dagen till ära.

Åter i Poddan

Landning och "take off" banan i Tivat.

-:"Twenty-nine applicants, Lars, twenty-nine can you imagine. What to do? Twenty-nine........" var Valiris första ord när han var och hämtade mig på Poddans flygplats. Jag hade väl väntat mig ett litet "welcome back" eller "how was Sweden, family eller holiday". Men icke då, "twenty-nine" ekade i mitt huvud och jag fattade inte direkt vad Valeri menade. Jag var nog mer inne på att berätta att det hade varit trevligt att vara hemma, att familjen mådde bra, vädret hade varit bra, att jag hade haft mycket att göra men att det var trevligt att vara tillbaks i Montenegro. Valeri fortsatte att med att vi hade massor att göra och direkt efter vi hade ätit vår lunch måste skynda oss till kontoret och göra upp en "short list". Då förstod jag vad han pratade om. Min assistent, Ana, har bytt position och man har i media annonserat ut att man vill ha en ersättare till henne. Det var alltså 29 stycken som hade sökt och Dragica satt på kontoret och sammanställde samtliga personliga brev och CV:n. Men vi hade inte mer bråttom än att vi hann äta lunch på vår favorit restaurang Pecanjara. Jag åt en "kupus", lite varmt nybakat bröd och en köttsoppa. Valeri tog en fisksoppa, men för övrigt samma. Vi följde naturligtvis också Valeris läkare råd och drack 3 cl Loza. Gott på skalan? Lunchen fick högsta betyg och sedan var det bara med racer fart åka till kontoret och läsa CV:n.
Av de 29 sökanden tog vi ut 11 till ett skriftligt prov och från dessa 11 ska vi välja ut fem för en personlig intervju. Det var ganska kul när Dragica läste upp de personliga breven för Valeri och han gjorde urvalet. Dragica läste breven och CV på "local language" och Valeri svarade ibland "over qualified", OK eller "to old". Jag frågade vad som han menade med "to old". Dragica skrattade och svarade att Valeri valde bort de flickor som var födda före 1975. Han tyckte alltså de var för gamla. Jag trodde på att det var så, men sen när jag fick "breven" och CV såg jag att så inte var saken, utan att det var Valeri och Dragica som skämtade med mig, gestaltat som den svenska ärlig- och präktigheten.
När selekteringen var klar bad Valeri om ursäkt för att han inte hade välkomnat mig tillbaks och frågat hur jag hade haft det. Han var så stressad och ville berätta hur många som hade sökt. Han fortsatte med att berätta att han hade känt sig ensam veckan jag varit borta och hade saknat våra "morgonDeutsch" och "lunchLoza".
Det var första gången jag kom tillbaks till MNE med enbart handbagage. Jag har tagit hem alla varma kläder, skor och böcker. Det är nu bara drygt en månad kvar innan jag kommer ha MNE i backspegeln och en viss oro har smugit sig över mig. Men det är väl så det ska vara...........

Måste bara dela med mig ett reportage om MNE i dagens Express:

http://www.resor.nu/reseguide-montenegro/

och jag håller med om allt..................

Montenegrinare

I min bildserie "bättre parkeringar har jag sett" visar jag idag en "montenegrinare" och en "super montenegrinare"

På bilden ser ni en "montenegrinare" och en "super montenegrinare". En "montegrinare" är en mindre bra parkering. Den vita bilen (Pajeron) klassificeras som en "montenegrinare" och det finns många varianter. Pajeron har gjort en riktig klassisk "montenegrinare" dvs den mest typiska, alltså på snedden i motsatt färdriktning. Den har sina fördelar. Man kan snabbt köra in och därmed inte riskera att den hinner bli upptagen när man åker och vänder för att komma i rätt riktning. När man kör iväg är det bara försiktigt glida ut och man kan parallellköra med trafiken i samma riktning, sedan sakta och smidigt köra över på rätt sida (om man inte möter någon annan bil vill säga). Jag vet inte vad man skulle tycka om en sådan här parkering i Sverige. Jag vet att det är fel, men den har sina fördelar.

Den andra parkeringen, "super montenegrinaren" har i mitt tycke inte lika många fördelar. Visserligen kommer man från "rätt" håll, men att köra upp på trottoarkanten kan inte vara bra för bilen. För att inte "prata om" när den ska iväg, då man först måste backa ut i körbanan och sedan krångla sig iväg Nej, tacka vet jag en riktig härlig gammal "montenegrinare". Vilka var det då som hade parkerat på detta sätt? "Supermontenegrinaren" var personal från den bulgariska ambassaden och den lite mer klassiska "montenegrinaren" var "lilla jag".

"-:Finally after two years you have understood the advantages with a "montenegrin" parking", sa Valeri och jag insåg plötsligt att det kommer bli svårt att komma hem till Sverige och inte kunna få göra en liten simpel "montenegrinare", utan att få bilen bortforslad eller kostar en förmögenhet i P-bot.

I morgon om vulkanen inte sprutar ut mer aska, som sprider sig ut över Europa kommer jag hem till Sverige. Jag åker tillbaks den 24 maj. Ska bli skönt att få komma hem igen och jag ser fram mot ett varmt vårlikt Sverige med allt vad det innebär.

Vi hörs igen den 24 maj.

Filmer

I min serie "bättre parkeringar har jag sett" publicerar jag idag det här fotot och frågar mig hur långtradaren ska kunna ta sig därifrån????

Under helgen såg jag på två filmer. De hette "Brothers" och "Good intentions" Den sistnämnda "Good Intentions" hade nog just "good intentions" men blev ingeting. Den manliga huvudrollen spelade av Luke Perry mer känd från "Hollywood Bel Air", som den något vilde pojken i serien. Här är han varken vild eller något annat. Han spelar rollen som pappa till två barn och med fru som till vilket pris som helst skulle spara ihop pengar till sina barns "collegeutbildning" och det var väl anledningen till att filmen just döptes till "Good intentions". Men hur hon är gjorde gick allt i stöpet och hon var nära att hamna i fängelse. Filmen var amerikansk och naturligtvis ordnade allt upp sig. Den här filmen får "en pirat på min fem gradiga piratskala". Värdelös....

Filmen "Brothers" hade jag hört mycket om och var full av förväntan. Den handlade om två bröder. En av bröderna var kriminell och såleda "ond" och den andra var officer i den amerikanska armén och således en "god". En dag blir den "gode" inkallad för att åka till Afghanistan och gör så. Den "onde" har muckat från fängelset och spenderar tid med den godes fru och två barn. Den "gode" hamnar i strid och blir tillfångatagen av talibanerna. Hemma i USA tror man att han har stupat och hans fru får besked om det Begravningen hölls enligt den amerikanska armén instruktioner. Tiden går och den "onde" tillbringar mer och mer tid hos sin brors änka och två barn och utvecklar en relation som var på väg till en djupare relation. Men så en dag kommer den "gode" tillbaks från fångenskapen, vilket naturligtvis blir en chock för frun och de två barnen. Tyvärr har fångenskapen förändrat den "godes" personlighet och det som tycktes vara lycka förbyttes till något annat.

Som sagt full av förväntan som övergick till en gäspning. Ännu en amerikansk film som på något udda sätt rättfärdigar vad som händer en "återvändande" soldat. Hur bra man är på att ta hand om de sina om något "shit happends". Nåväl, jag ska väl inte såga den "rakt av", så den får "tre pirater på min fem gradiga piratskala".

Valeri mår bra och är på gott humör. Jag mår också bra, men har troligtvis blivet biten en "tse tse fluga" och lider av för tillfället en enorm trötthet. Vädret är precis så där lagom. Ca 25 grader med strålande sol.

På fredag bär det av hem igen...............

Nikis nya hem

Niki äter och mår gott.

I vilket fall som helst fick vi även jordgubbar och banan som avslutning av hela kalaset. Min hunger gick över och nu kunde jag börja njuta av Kotorfjorden och dess skönhet. Solen sken, ljumma vindar och äntligen mätt. Färden tog ca 4 timmar och vid 20.00 var vi tillbaks vid Tivat. Pajeron stod och väntade på oss. Lämnade Tivat och kom fram till Poddan någon timma senare.

Nikica eller som hon numera kallas för Niki mår bra. Hon har fått en ny beskyddare. Det är faktiskt Valeri. Både han och jag var oroliga när vi såg hur man byggde hennes nya rymnings säkra hem med pool. Hyddan i plåt och poolen alldeles för liten. Niki trivdes nog inte de första dagarna i sitt nya hem. Jag menar, hon hade ju varit van att få gå omkring precis som hon ha velat och äta lite då och då. Jag vet inte om det var grannar, gäster, ägaren eller borgmästaren Mugosa som fått nog och bestämt att Niki måste hållas fången.

Första gången jag såg hennes nya hem blev jag faktiskt beklämd. En liten hydda i metall. Ni kan ju tänkar er att den kommer bli som en bastu, när den riktiga hettan börjar. Poolen var alldeles för liten och hur man ska göra ren den förstår jag fortfarande inte. Valeri som åker och besöker Niki minst fem gånger i veckan trodde att hon skulle dö ganska snart. De första dagarna i den nya fångenskapen låg hon faktiskt bara ned utanför hennes hydda och sov. Öppnade inte ens ett öga för att se vem det var som var och hälsade på.

Valeri och jag nämnde det har för min assistent Ana, som omedelbart ringde till ägaren av Plavnica och tillika Niki. Ägaren blev först överraskad att någon brydde sig hur Niki mådde och levde. Ana förklarade att det inte bara var hon utan att hela "kontoret" var oroade. I vilket fall som helst försäkrade ägaren att det nya "boet" bara var en temporär lösning och att man efter sommaren skulle bygga en ny och större.

Varje gång Valeri besöker Niki så skickar han mig ett sms, där han talar om vilket humör Niki är på. Den senaste tiden har Niki börjat trivas och när hon inte äter så visstas hon i sin nya pool. Valeri har t o m börjat prata med henne och enligt honom så lyssnar hon. När Valeri påkallar hennes uppmärksamhet genom att ropa "Niki" så stannar hon upp och de små öronen snurrar runt som en slags radar. När hon har lokaliserat ljudet vänder hon sig mot där ljudet kom ifrån och väser lite. Han har t o m varit med när Niki får sina tänder rengjorda. Skötaren kommer med en stor slang och hon vet precis vad som är på "G". Hon öppnar sin stora mun och låter vattnet från slangen spola rent i hennes mun.

Ovan foto tog jag den 8 maj och ni kan själva se att det inte går någon nöd på lilla Niki, men jag tror nog att hon föredrog livet i "det fria".

Äntligen mat

Det var väl något så där som jag hade tänkt mig att lunchen skulle bli.

Som välkomst drink serverades det Loza, som är en inhemsk "Grappa" liknande dryck. Har man bara vant sig, så smakar den inte så dåligt. Inhemska doktorer rekommenderar faktisk ett dagligt 3 cl:s intag av denna dryck. Jag tog en Loza. Solen gassade. Vågorna skvalpade även mot "Batau Mouchens" skrov. Till Lozan serverades en sorts friterade ostkakor, som man först doppar i honung och sedan stoppar i munnen. Det var jättegott och Lozan försvann också. Jag åt några fler kakor, men ville inte förstöra matlusten innan den riktiga maten skulle ätas. Jag menar att visserligen var kakorna goda, men ingetg går upp mot "prosciutton" och de andra godsakerna.

Dieseldoften och motorvarvet på "Batau Mouchen" avslöjade att vi hade kastat loss och var på väg. "Slimklumpen" gick in i matsalen. Det var framdukat med vita dukar, kristallglas, silver bestick och tyg servetter. Bara efter några minuter kom förrätten, som bestod av "svart risotto", någons slags annan fisk risotto, fiskquenneller och lite grönsaker. Jag tycker inte om fisk eller rättare sagt äter inte fisk överhuvudtaget. Valet mellan hälleflundra eller någon annan exklusiv fisk och köttbullar är lätt för mig. Köttbullar vinner oavsett om det är "Mamma Scans" eller mina egna. Magen värkte av hunger och nu började jag började ångra att jag enbart åt en "kaka" innan maten. Men huvudrätten skulle ju komma snart och då var det bara att börja "lasta in". De andra gästerna vid "mitt" bord åt och drack vin så bra som det gick. Jag tog en brödbit och sköljde ned med mineralvatten. Äntligen var de klara med förrätten. Kyparen kom och plockade bort våra tallrikar Han blev väl lite förvånad att det var så mycket mat kvar på min tallrik, men jag klappade mig själv på magen, tittade på honom och sa att jag inte var så hungrig. Men det var jag ju och det skulle kyparen bli varse om när huvudrätten kom, för den skulle vara renrakad fraan mat.

Till huvudrätt serverades grillad helfisk, spenat, vitlöksröra, citron och kokt potatis. Jag var yr i huvudet. Inte av Lozan, utan av hunger och vätskebrist. Jag hörde ordet "priatno" (=smaklig måltid) säjas av någon av de andra bordgästerna och de började äta. Man tog bort skinnet, lossade på fiskhuvudet och plockade bort en massa ben. Det var otänkbart för mig att bara nudda fisken, som låg där på min talrik och tittade på mig med sina söndergrillade ögon.

Jag tittade mig runt omkring och upptäckte att en annan gäst hade fått in prosciutto och lokala ostar. Vinkade till mig kyparen och lämnade över min tallrik med den grillade fisken och pekade sedan på den gästen som hade fått annat. Tack vare teckenspråk förstod kyparen att jag inte ville ha fisken,utan önskade något annat och helst då "prosciutto" och ost.

Kyparen försvann ned under däck. Det gick fem minuter och nu började jag ångra mig att jag inte enbart hade nöjt mig med den kokta potatisen, citron, torrt vitt bröd och spenat. Det hade ju i alla fall dämpat hungern. Kyparen kom upp från nedre däck och gick mot mig. När han kom fram till mig berättade han, att tyvärr hade den andra gästen fått den sista portionen av "prosciutton och osten" och eftersom det har var första resan för säsongen fanns det nu inget annat. Gud, vad jag längtade till koktpotatis, citron, spenat och de där kakorna som man skulle ha honung till. Nu fanns inget att göra. Det var bara att "bita i det sura äpplet" (ett passande uttryck för det här tillfället) och hoppas att efterrätten inte innehöll någon slags fisk. De andra gästerna åt av den nygrillade fisken och fiskbens lades snyggt upp i rader på tallrikskanten. När de var klara såg jag att på deras tallrikar fanns de snyggt upplagada fiskbenen, egrillat fiskhuvud med grillade ögon och citronskal. Det där med de grillade fiskögonen var riktigt äckligt. Jag kunde riktigt höra hur fisken undrade varför man inte åt upp dessa. För mig spelade det ingen roll om det var fiskögon eller andra fiskdelar. Det är för mig samma sak.

Efterrätten kom. Det var chokladtårta, grädde och färska jordgubbar. Tillsammans med lite vitt torrt bröd så åkte tårtan nedför halsen i ett huj. Tårtan var slut och jag började leta efter en tallrik där någon lycklig mätt person inte hade orkat äta upp. Men, som jag har hört "hundra gånger tidigare" att "fisk mättar ju inte" och det märktes. Ingen hade lämnat kvar någonting av efterrätten.

Konferens

Båten Jadran　

Konferenser är ju ganska kul och kan vara intressanta. Speciellt om man inte behöver bidra med något, utan bara sitta och lyssna. Arrangörerna av konferenser här nere brukar dessutom bjuda på god mat och dryck av olika de slag. Nu var det då "konferendags". Ett 50-tal personer från regionen deltog. Norrman, tyskar, makedonier, amerikanare, britter, rumäner, slovener, italienare fanns med på deltagarlistan. I programmet läste jag att efter själva konferensen var slut bjöd man på lunch. Lunchen serverades på båten Jadran och dessutom bjöds deltagarna på en båttur med den tre mastade skolbåten Jadran i Kotorfjorden. Vilken dröm. Mat och fantastiska naturupplevelser. Jag blev lite oroad när jag såg att Jadran avgick kl 16.00 och lunchen beräknades till 16.30. Trots allt kändes det att frukost kl 07.00 och sedan inte lunch förrän kl 16.30 innebar att jag och troligtvis alla andra skulle vara fantastiska hungriga när det var dags för lunchen. Men det var bara att "bita ihop" och jag såg fram mot den traditionella montenegrinska maten med prosciutto, ostar, cevapcis, cupus, tomater, gurka, grillspett, panceta, kajmak, nybakat bröd, jordgubbar m m.
Jadran, en stor gammal träbåt med tre master. Jag har sett Jadran många gånger och det har alltid varit en önskan att få följa med på denna båt och sedan som extra "grädde på moset", Kotorfjordens blåa vatten och som inringas av de fantastisk vackra och fortfarande lite snöbeklädda "svarta bergen".
Konferensen var slut kl 14.00. Valeri frågade arrangörerna var båten låg förtöjd. Svaret blev att den fanns i Tivats gamla marina framför hotell Pine. Den gick inte bara att missa.
Vi anlände till Tivat vid 15.00-tiden och parkerade i närheten av hotell Pine. Vi gick ut på marinan och fann att Jadran låg tryggt förtöjd där. Vågorna hördes slås mot dess skrov. Solen speglade sig på Jadrans blankpolerade däck. Man t o m kände dofterna av en blandning av hav, rep, trä, tjära och jag förnimde också lukten av grillat kött. För ett ögonblick glömde jag av hungern. Inte en matbit sedan tidigt denna morgon. Men snart var det dags att lägga ut och "sätta tänderna" i en bl a prosciutton och dricka ett glas med Procorde röd vin.
Bakom Jadran låg den bekanta sight seeingbaten "Le Batau Mouche" förtöjd. Den båtens besättning hade fullt sjå med att göra ren båten och duka fram tallrikar i dess matsal. "Le Batau Mouche" är också en fin båt. Inte så gammal och rustik som Jadran, men absolut den bästa av samtliga Kotorfjordens sightseeing båtar.
Klockan närmade sig 16.00 och arrangörerna anlände. Samtliga deltagare hade samlats nedanför landgången till Jadran och såg fram att komma ombord. Selma (arrangören) kallade på vår uppmärksamhet och vinkade åt oss att komma till henne. "Flocken" av deltagare rörde sig om en stor "slimeklump" mot henne. Jag misstänkte att vi samtliga var lika hungriga och hade bara en sak i huvudet – "MAT". Selma hälsade oss välkomna och pekade oss att gå ombord på "Le Batau Mouche"!!!!!!!!!!! Förvirringen var total. Det var ju Jadran, den gamla tre mastaren, som vi skulle segla iväg med. Inte någon gammal dieselstinkande flodpråm från Paris. Med längtande blickar mot Jadran släpade sig "slimeklumpen" ombord på "Le Batau Mouche".
Jag tittade på Valeri som skrattade högt och utbrast:

-:"Lars this is Balkan. I know this people living here. I’m not surprised but I’m extremely hungry. Heide" (= kom så går vi)
Fortsättning följer…………….

3:de maj

Sarma

Stranden i Canj

Rätt ska vara rätt tycker montenegrinen. Eftersom 1:a maj var en lördag och således ändå ledig gjorde man om almanackan Att gå miste om en helgdag ar ju inte att tänka på 3:de maj fick bli helgdag istället och inte mig emot. Skönt att när det är kanonväder få en extradag ledig.

Gårdagen (2 maj) tillbringade jag på stranden i Canj. Två serveringar hade redan öppnat för säsongen, men antalet badande gäster var inte så många. Stranden var inte öde, men det var absolut inte trångt. Jag hade med mig min"brassestol", badskor, keps, handduk, solskyddsfaktor, vatten, solglasögon och bok. Det var tur att "brassestolen" kom med, för på stranden Canj fanns inga solstolar eller parasoll att hyra.

Smetade in mig med så mycket solskyddsfaktor 30, så jag hade vita ränder i ansiktet. Det var varmt. Solen sken och jag började svettas. Satte på mig mina blåa badskor och slängde mig i havet. Jag hade förväntat mig att det skulle vara kallt, men det var det inte. Uppskattar temperaturen till minst 20 grader. Stannade kvar några timmar och åkte sedan tillbaks till Poddan.

På vägen till lägenheten passade jag på att handla. Jag hade tur och hittade färdig Sarmas. Sarmas är faktiskt kåldolmar som är kokta i någonslags sötsur tomatsås och är jättegott. Tyvärr serveras inte den här rätten på några restauranger då man anser att det är montengrinsk "husmanskost" och inte är "fint" nog. Men jag kan lova er att "Sarmas" är kanon.

Idag den 3:de maj åkte jag till stranden Listice utanför Petrovac. Här behövde man inga badskor. Sandstrand, höga vågor och lika varmt i vattnet som igår.

I morgon är det vardag igen och det är dags att börja arbeta igen.

Första maj

Spänd av förväntan på dagens kommande demonstrationer åt jag snabbt min frukost bestående av ägg, yoghurt, krossade linfrö och Zoegas Skånerost. Vädret var kanon. Solen sken och det var minst 25 grader. Hade inte tänkt på det där med "1:a maj" innan Gene skrev och påminde mig. Han pratade också om "röda flaggor" som skulle vaja i vinden. Jag menar här om någonstans, i landet f d Jugoslavien, där Tito höll ett mjukt järngrepp över det mesta.
Det förekommer ju "1:a maj demonstrationer" i de flesta länderna i Europa och just här efter tre års självständighet, måste det ju vara en självklarhet.
Duschade, klädde på mig mina svarta kortbyxor och randiga tröja och kollade kameran så att det skulle fanns batteri kvar.
Vid 11.30 klev jag ut på Vuca Karadica ("min" gata) och gick fram till den vita Pajeron. Den här gången hade jag inte glömt nyckeln i bilen, så det vara bara att låsa upp och lasta in min ryggsäck. Vred om nyckeln och efter några sekunder släcktes den gula kontroll lampan på Pajerons instrumentpanel, vred om nyckel ytterligare en bit och motorn brummade igång. La i "ettan" och växlade snabbt till "tvåan". Blinkade vänster och körde vänster. Nästa korsning vänster igen. Passerade Musikskolan, där någon elev under två års tid har väckt mig precis varje måndag till fredag klockan 07.00 med sitt blockflöjtsspel. Vid nästa korsning körde jag rakt fram och efter några hundra meter var jag vid "Frihets torget". Jag menar är det någonstans man ska demonstrera och hålla tal måste ju vara på "Frihets torget". Torget var tomt och gatorna nästan likaså. Tittade på klockan och konstaterade att den bara var 11.45 och det kanske var lite tidigt. Jag började köra runt i Poddan och leta efter demonstrationståget(n). Men hittade inte något. Jag körde tillbaks till "Frihetstorget" och parkerade utanför "Café Kolestrol". Bland de 50-tals borden lyckades hitta ett ledigt bord. Beställde en "Duetsch" och efter bara någon minut stod den rykande skummande koppen på mitt bord.
Klockan hade nu passerat 12.oo och närmade sig 13.00. Jag var nog troligvis den enda internationella bland Café Kolestrols gäster just då. De flesta andra internationella hade nog åkt till kusten för sol och bad. Ju längre tiden gick desto mer orolig blev jag. Hade jag missat "tåget" och alla röda flaggor? Var jag på fel plats? Jag ringde Pedja och frågade om han visste något om "1:a maj demonstrationen" i Poddan. Det blev tyst i luren och jag upprepade min fråga. Tystnaden höll i sig. Efter någon minut så svarade Pedja följande:

"Lars, I understand what you are talking about. But the question is if you can find so many other Montenegrins that knows what you are talking about. "1st May demonstrations" is something
we just watch on TV from other parts of the world. I have been living in Montenegro in my whole entire life, thats 43 years and I have never seen such "demonstrations". Of course there are other demonstrations other days, for example the workers at the Aliuminium factory and some other companies there the workers are not so happy with their salaries, but "1st of May"? Never. Well, dont forget we are montenegrins and infact proud to be lazy. A wonderful day likes this we prefer the coast or a cup of coffee outdoors."

Jag tittade mig runt omkring och kunde bara konstatera att gästerna vid de "50" borden varken tänkte på att demonstrera eller "röda flaggor". Man bara, som man säjer här nere "enjoy".......
Förresten hittade jag några "röda flaggor". Ni kan se dem på bilden ovan. Flaggorna har en fantastisk vacker röd färg med en guldörn mittpå och är Montenegros nationella flagga.

Ännu en snabb vecka

Gamla stan i Budva och i viken till höger ligger stranden Mogrens.

Matte kom och Matte åkte iväg. Ytterligare en svensk som kom hit och gjorde ett kanonjobb. Tyvärr kunde jag inte vara med under hans utbildningsdagar, men han hade ju varit här förut och klarade sig själv.
När jag kom till kontoret i onsdags satt Valeri och skrev på sin dator. Han hade sin jacka på sig. Vädret var kanon och således jättevarmt inne i vårt rum. Air condition var inte påslagen.
Efter ha sagt god morgon satte jag mig ned och slog på datorn. Valeri sa ingenting utan fortsatte med stor koncentration fortsätta att skriva. Efter ca fem minuter tittade han upp, vände sig mot mig och sa:

-:"Lars, I´m sick. My stomach is not OK and I measured my temperature this morning and I had a high fever. The temperture was 37 degrees and I almost fainted."

Jag beklagade att han var så fruktansvärt sjuk och föreslog att han skulle gå hem och lägga sig. Drog mig tillminnes min låga "sjukdomströskel" där jag nästan är död vid 38,5, men Valeris 37 grader måste väl ändå ta priset. Han svarade att inte kunde gå hem och kurera sig p g a att han hade så mycket att göra. Jag erbjöd mig hjälpa honom. Han tackade nej.
Utan att överdriva så var Valeri på ett fruktansvärt humör hela onsdagen och det fortsatte på torsdagen också. Ja, han var otrevlig och var riktigt "grundsur". Inget var bra. För mycket jobb, så om det skulle vara så "ovanligt". Jag menar Valeri har ju alltid "fullt upp" och hinner knappast med att vara ledig. Efter, utan resultat ha försökt att uppmuntra honom, gav jag upp och koncentrerade mig på mina uppgifter istället. Valeri fortsatte att skriva på datorn. Han riktigt kröp in i datorn och hamrade med sina fingrar på tangentbordet, som om datorn skulle ha varit en gammal Facit skrivmaskin.
Det blev fredag och jag förväntade mig ännu en bulgarisk "surdag". Öppnade dörren och hälsade god morgon. Valeri svarade direkt god morgon och undrade om vi skulle gå att dricka kaffe. Jag frågade hur han mådde: Han svarade att "febern" var borta och att han under gårdagskvällen hade ätit en stor Pizza Tonno med Tabasco var han nu helt återställd. Jag kände mig lättad att dels att han var risk, men mest att hans normalt goda humör var tillbaks.
På vägen till caféet berättade han:

"Wednesday and Thursday I have been working like hell. I don´t have time with all my tasks. I have spent two days to write a project proposal and I just don´t have time. I´m in the office early in the morning and leaves late evening and just don´t have time".

Precis som man inte hade hört det tidigare............
Jag föreslog att eftersom jag satt i samma rum som honom och vet precis hur mycket han arbetar vore det kanske bättre att gå till någon annan och beklaga sig. Förvånat tittade han mig i ögonen och förhoppningsvis förstod han att jag är den enda som faktiskt vet exakt hur mycket(=lite) han arbetar.

Jag vill bara att ni ska veta att skriva ett "project proposal" är direkt inget jättesvårt och har man dessutom skrivet några stycken, är det ingen konst alls. Jag har hittills i år skrivet 15 "project proposals" och under min tid i MNE ca 25 stycken.
Jag är ganska säker att anledningen till Valeris grundsurhet, inte bara berodde på den enormt höga febern och de ev. magproblemen, utan faktiskt att han var tvingad att under två dagar arbeta. Det "project proposal" som han skrev var hans första för året.

Gene skrev och föreslog att jag skulle ut och titta på demonstrationståg. Det är ju 1:a maj. Jag kommer nu att gå ut i solen och tillbringa några timmar inne Poddans centrum och titta på alla som demonstrerar.