Söndag

Hotell Splendid från ovan.

Solen skiner och jag har suttit på balkongen och solat. Tyvärr försvinner solen från min balkong ganska tidigt.

Jag har sett två DVD filmer i helgen. Den första hette "from Paris with love" med John Travolta och en för mig den okände skådespelaren Jontahan Rhys Meyers. Så mycket "Rhys" fanns inte med i filmen. Travolta spelade en flintskallig, örhängd beprydd, tuff, högljudd amerikansk agent som löste de uppkomna situationerna med att skjuta ihjäl folk. I den här filmen sköts minst 100 personer ihjäl av denne nationens hjälte. Ett terror dåd i Paris var planerat och agent Travolta kallades dit. Filmen var inte bra. På omslaget stod att det skulle vara en triller. Dålig komedi är nog en bättre beskrivning. En av de få ljusglimtarna var att man vid två tillfällen kunde ana att Travolta var en åldrad Vincent Vega (från Pulp Fiction).

Filmen får två "Eiffletorn" av fem möjliga.

Film nr 2 hette "leaves of grass" och huvudrollen hade Edward Norton och Edward Norton. Just det, han spelade enäggstvillingar. Den ena tvillingen lämnade Oklahoma och sin alkoholiserade mamma tidigt och försvann till New York. Där gjorde han karriär som lärare i filosofi på ett av stadens stora universitet. Han var erkänd författare och fanns med i stora veckotidningar där hans karriär beskrevs.

Den andra tvillingen stannade kvar i Oklahoma, blev kriminell och sysselsatte sig med marijuana odling i stor skala. En dag behövde den kriminelle broderns sin hederlige bror och lockade tillbaks honom till hemtrakten. En rad av kriminella uppgörelser, mord och misshandel började och slutade.

Filmen var bra och rekommenderas starkt. Ett tag trodde jag det var en komedi, där man drev med Oklahoma red necks, men jag bedrog mig.

Filmen får fyra "leaves" av fem möjliga. Se den.

Idag, söndag, får jag svenskt besök och det kan innebära att det den här veckan inte blir så mycket skrivet.

Lördag

Mogrens, Budva

Det är lördag och klockan är 14.00 och jag har hunnit med jättemycket. Visserligen gick jag upp klockan 08.00. Dusch och frukost och sedan iväg till bankomaten för att hämta pengar. Trots lönutbetalning igår var mitt konto tomt. Personalen inne i banken kände igen mig och efter några minuter hade de hjälpt mig att få ut pengar.
Körde mot kusten och staden Petrovac. Jag kan inte påstå att det gick fort. En långtradare tuffade fram i sina 40 km i timmen och kön bakom var lång. Men framme vid raksträckan vid Skadarsjön kom jag och några andra bilar äntligen om. Körde bergsvägen och kom fram till Petrovac. Följde skylten mot Budva. Efter ett vägarbete var jag framme vid resebyrån vid Sveti Stefan. Jag betalade en del av hyran i förskott. Bara för "säkerhets skull" som man säjer här nere. Åkte tillbaks mot Poddan och beslutade att ta "tunnelvägen" tillbaks. Vid Skadarsjön finns en grotta som är ombyggd till affär där man säljer produkter, som tillverkas av vingården Plantaze. Jag stannade till där och köpte fyra Procorde och en flaska Loza (Kruna). Jag har blivet såld på just Kruna och den här flaskan kommer ömt fraktas till Sverige i min blåa Samsonitväska. Priset för det inköpta blev 24 Euro. Jag tog med mig kartongen och fortsatte färden mot Poddan. Strax innan jag hade kommit fram gjorde sig hungern påmind och jag stannade vid ett "snabbmatsställe". Beställde nygrillad kycklingfilé med färskt varmt bröd, kupus och tomat. Kyckling blev klar och det var bara himmelsk gott.
Ganska exakt 12.00 var jag "downtown" Poddan och gjorde jag en "montengrinare" utanför restaurang Kolestrol, alltså parkerade i motsatt färdriktning och lite snett. Gick till min frisör och klippte mig. Han ansade mina ögonbryn och öron också. Det är så skönt att han inte kan ett ord engelska, så man slipper svara på en massa korkade frågor. Efter frisören gick jag till Valeris favoritaffär och köpte gympaskor, en pikétröja och ett par svarta Colmar badbyxor. Tänkt er - min första Colmar produkt, om man bortser från ett par Colmar badbyxkopior inköpta förra året. Tyvärr kunde jag bara ha dem en gång för resårbandet i grenen gjorde så att jag blev alldeles skinnflådd och tvingades gå som en schipans i några dagar för att det inte skulle svida så mycket. Men nu har jag äkta svarta Colmar badbyxor.
Gick tillbaks till Pajeron och lämnade P-platsen genom att köra i motsatt riktning i några meter och sedan mjukt köra över på rätt sida.
Jag tog boulevarden till Delta City och parkerade som alltid på det övre däcket. Passerade "nagelmakeupstället" och gick till biopalatset för att se vad som visades. "Bounty Hunters" låg bra till, men jag kom ihåg att i lägenheten väntade två DVD:s som jag hade hyrt kvällen innan och eftersom jag somnade i soffan hann jag inte se dem igår. Gick istället en runda i Delta och förundrades att vissa affärer har reor fortfarande. Hamnade till sist i livsmedelsaffären Maxi och handlade för veckan.
Som jag skrev tidigare kom jag tillbaks till lägenheten ca kl 14.00 och nu är det bara att vänta på att hockeyn ska börja.
Solen är här och temperaturen ligger runt 20 grader.
Snart ska jag gå ut på balkongen med ett glas Procorde i klädd mina nya svarta Colmar badbyxor.

Öra

23 april 2010
Dragica min assistent har fatt ont på sitt öra. Ja, på örat inte i örat. Hon har haft det en gång tidigare fast på hennes andra öra. Den gången besökte hon en doktor, som rådde henne att besöka en tandläkare. Hon gick till tandläkaren som röntgade, gjorde en noggrann undersökning och kom fram till att orsaken till pinan var hennes två visdomständer som hon hade på samma sida. Hade är det rätta ordet, för tandläkaren opererade bort hennes två visdomständer och efter några dagar hade värken på örat försvunnet.
Nu har hon ont på andra örat och man kan se en röd fläck högst upp. Dragica tänkte att orsaken till det onda var samma som förra gången och gick till tandläkaren igen. Tandläkaren som hon använde förra gången har slutat så hon var tvingad att hitta en ny. Hon hittade en annan tandläkare och hon gick dit och berättade om vad som hade hänt tidigare och att det nu var liknande symptom på hennes andra öra.
Den nya tandläkaren röntgade och undersökte henne och kom fram till att de kvarvarande visdomständerna inte hade något med värken att göra. Hon beställde tid hos en allmän praktiserande läkare, som undersökte hennes svullna röda öra. Dragica var nervös och hade tagit med hennes man Zarko, som stöd hos doktorn.
Doktorn undersökte hennes öra grundligt och kom fram till följande diagnos: "Örat har klämts mellan huvud och underlag. Det skadade örat beror troligtvis på att patienten har använt en för hård kudde och för länge." Örat hade alltså någon slags "klämskada" och doktorn rekommenderade henne att byta till en mjukare kudde.
Hennes man Zarko hade sin egen reflektion som han delgav Dragica och doktorn:

"Finally I have evidence for that my wife sleeps too much"

Valeri är på ett strålande humör så länge han inte läser sina mail. Han vet att risken att behöva arbeta ökar när man öppnar mail. Av taktiska skäl "ligger" han alltid en vecka efter i att öppna mailen. Han vet om mailet inte är öppnat kan avsändaren se det och om det är jätteviktigt blir han uppringd och informerad om mailets innehåll. I och med att han inte öppnar ökar chanserna att vad han bli ombedd att göra blir borrglömda eller "faller mellan stolarna".

"You see what I mean" brukar han säja och jag har nog hört den frasen minst 10 000 gånger under de två senaste åren. Om han öppnar ett av sina mail eller han blir uppmanad att skriva något börjar han med samma ramsa, som jag har hört minst 1 000 gånger:
"How could they ask me to do this? This "shit" is just for they have nothing do to in Vienna. Lars, Monday to Friday I’m here from seven o’clock in the morning and leave seven in the evening and works all time. Sometimes I’m also here during the weekends and works so hard. Some days I even don’t have any time for lunch. Lars, I don’t have time…………"

Visserligen är han på kontoret redan klockan åtta, men det beror mest på att det vid halvniotiden inte finns några P-platser kvar i närheten av kontorsbyggnaden. Lunch hinner vi alltid med och de flesta rapporterna skriver jag. Att han några dagar i veckan försvinner vid två-tiden och kommer tillbaks precis innan vi ska sluta verkade han ha glömt och vi brukar alltid lämna kontoret tillsammans varje dag vid fem-tiden.

You see what I mean…………
　

Reebook

Vi hade just passerat just "den" butiken som Valeri alltid vill besöka. I min enfald trodde jag att Valeri inte ville gå in. Jag menar, skidsäsongen är över och han behöver inga mer Colmar produkter i år. Ni inser säkert att det just var Valeris favorit affär "numero Uno" som jag menar. Sportaffären med ett stort "C" som i "Colmar".
Precis när vi hade passerat tvärnitade han och frågade mig om jag såg vad det stod i skylt- fönstren. Jodå, jag hade sett att det var 50 %:s ut försäljning. Han vände, gick in i affären och med raska steg fram till avdelningen med Colmar produkterna. Han upptäckte att samtliga Colmar produkter var nedsatta med 30 %. Han kände på jackorna och konstaterade att han troligtvis hade de bästa skidkläderna som går att uppbringa på denna jord.
Vi var på väg att lämna butiken när han upptäckte en avdelning med T-shirts. Priset var nedsatt med 50 %. Valeri hittade en svart Reebook tröja utan ärmar för 9 Euro och för en gångs skull frågade han inte mig vad jag tyckte. Han hade bestämt sig. Nöjt gick han fram till kassan och betalade för sin svarta Reebooktröja utan ärmar. Jag konstaterade också, att det var bra priser på det mesta i butiken. Hittade bl a ett par gympaskor som hade kostat 120 Euro, men var nu nedsatta till 60 Euro. Colmar badbyxor som innan prissänkningen kostade 45 Euro kostade nu 23 Euro.
Valeri var nöjd och vi var på väg att lämna affären. Än en gång blev det tvärnit och tillbaks in i butiken. På golvet låg ett 10-tal par Reebooks badskor utspridda och över badskorna en handskriven papperslapp där det med spretiga bokstäver och siffror stod 19 Euro. Han trodde inte sina ögon. Han hittade ett par svarta Reebook badskor och frågade expediten om priset verkligen var 19 Euro. Expediten nickade instämmande med hans fråga.
Valeri började skratta högt. Satte sig på en stol. Tog av sig sin högersko, strumpa och prövade sedan badskon. Badskon satt som "handsken" och Valeri log ännu mer och betalade för sig.
Äntligen lämnade vi butiken och fortsatte vår promenad mot kontoret. Han titttade på sin klocka och insåg att det var för tidigt att återvända till våra datorer. Kaffe kanske?
Vi satte oss utomhus vid ett cafe’ inne i de centrala delarna av Poddan. Valeri tog fram innehållet sina båda påsar och studerade de varorna lite närmare. Efter vi hade fått vara "Deutsch" konstaterade han följande:

-:"Lars, I don’t know what it is. During the two last months we haven’t hade any lunches down town Podgorica and I haven’t found anything to buy. But as soon as we take our lunch walks I find something good to buy. You have good influences on me and my purchases. I always find bargains when you are with me. My new Rebooks beach shoes will be perfect on my fishing holiday in June. Thanks, Lars."

Snabb vecka

Färja vid Perast.

Veckan gick fort. Aktiviteten gick jättebra Svenskarna var kanon och ödmjuka som bara vi svenskar kan vara.

På torsdagen fick Thomas ett telefonsamtal. Det var från Sverige. Man varnade honom för att det kunde bli problematiskt att ta sig tillbaks till Sverige. Vulkanen på Island hade ställt besvär för flygtrafiken. Men det var bara att vänta och se. Torsdagsmiddag åts på restaurang Pecanjara. Jag orkade bara en kupus, kajmak och en soppa. Lena likaså. Thomas beställde in Popeci och fick tre stora friterade rullader på sin tallrik. Han frågade kyparen om det var till alla tre. Kyparen log och förklarade att det var en portion och att den bestod av 900 gram tunt fläskkött ihoprullat och innehållande ost och prosciutto förstås. Det bara inte gick att äta upp.

Fredagen kom och jag läste nyheterna. Hoppet att mina svenska besökare skulle kunna lämna MNE med flyg grusades. Tidigt på morgonen informerades jag att nästan samtliga flygplatser hade stängt. Inte alla och inte Buda och det var ju där som Lena skulle mellanlanda. Men det tog inte många minuter förrän man i Buda insåg att i och med att de flesta andra flygplatserna var stängda skulle det samlas för mycket folk på där. Så Buda stängdes också.

Thomas tänkte högt. "Det kanske är bättre att stanna här i MNE och vara i händerna på flygbolagen istället för att ge sig ut på vägarna och fara. Lena skulle åka till Dakar på måndagen och började planera för flighter som skulle kunna ta henne dit. Flickorna på kontoret arbetade febrilt med att försöka hitta alternativa förbindelser till Sverige. Kl 09.30 informerades jag att de flesta flygplatserna skulle vara fortsatta stängda även på söndagen och kanske också på måndagen.

Ana föreslog att en "van" skulle komma och hämta Lena och Thomas. De skulle köras till Belgrad och därifrån ta sig med tåg upp mot Sverige. Hon ringde även till Belgrads tågstation och fick svaret att det fanns platser kvar på tåget till Wien.

Efter en kort överläggning med Lena beslutade de sig för att acceptera förslaget om "van" till Belgrad, vidare med tåg mot Wien och kanske förhoppningsvis till Sverige. Vi tog avsked och de åkte iväg norrut.

På fredagskvällen meddelade Thomas att de satt på tåget mot Wien. På lördagskvällen meddelade Lena att de satt på tåget mot Dusseldorf och hade förhoppning att hinna med tåget till Hamburg. Kl 18.15 på söndagskvällen meddelade Thomas att Lena var hemma i Skåne och att han befann sig i sin hemstad.

Istället för fem timmar hemresa blev det 48 timmar, men inte ett enda klagomål. Det skulle vara italienare det, som gnäller för att de inte hamnar på samma flyg som sin chef.

Tack Lena och Thomas. Ni gjorde en kanoninsats och "gillade läget".

Poddan - kusten - Poddan

En alldeles för vanlig syn i Poddan. Men man tar det lugnt och röker en cigarett under tiden man väntar på polisen. Köerna växer men bilarna flyttas inte.

Tisdag

Pajeron startade utan problem. Svetten rann nedför pannan och jag tog av mig min kavaj och lossade på slipsen. På med fläkten för att "torka upp" min skjorta. Klockan närmade sig 07.30 och det var dags att hämta Dragica.

Dragica kom ut kl 07.40 och vi startade vår färd mot kusten. Ut på Boulevarden och sedan passerade Delta City. Nu var det bara ett trafikljus kvar innan vi var ute på "kustvägen". Trafikljuset slog om till grönt och nu var det bara att gasa på. Men jag hade glömt bort MNE:s tydligaste tecken på att våren är här. Nämligen vägarbeten. Efter bara en km var det dags. En vägarbetare stod med sin "Stopp spade" och såg till att inga bilar passerade från hans riktning. Sedan kom det en massa lastbilar och andra lustiga fordon som passerade oss och parkerade i närheten av vägarbetet. Vägarbetaren var omutlig. Han tittade inte ens in i Pajeron då jag försynt tutade lite. Efter minuter som kändes timmar så hade den mötande trafiken passerat oss och vi kunde fortsätta färden. Ännu en gång tryckte jag "gasen i botten" och Pajerons motor gick på högvarv. Men nu var vi på väg........... Fem kilometer längre fram var det samma sak igen. Vägarbeten med en ny vägarbetare som stoppade oss. Men den har gången behövde vi inte vänta så länge utan efter ca fem minuter kunde vi fortsätta mot kusten och hotel Maestral.

Kl 09.00 öppnade Hotel Maestrals vägbom för mig och jag kunde släppa av Dragica precis i tid. Nu var det dags att åka tillbaks till Poddan. Framför mig såg jag hur de pågående vägarbetena skulle ta för mycket av min tid. Jag valde den liten längre vägen genom tunneln och sedan utmed Skadarsjön. Det flöt på bra och kl 10.00 kunde jag öppna dörrarna till hotell City, där min aktivitet skulle börja nästa dag. Träffade hotelldirektören och försäkrade mig om att allt var föreberett.

Tillbaks till kontoret och började skriva rapporter. Glömde bort att äta lunch och kl 13.30 var det dags att åka ut till flygplatsen för att hämta mina svenska experter. På vägen ut mot flygplatsen "klämde jag" Poddan bästa Burek. Inte så nyttigt kanske, men god och den mättade.

"Mina experter" kom i tid. Nu till banken för att lösa ut checkar. Jag kom till banken precis kl 16.00 (den stänger 16.00) och checkarna blev inlösta (efter några tfn samtal förstås. Hela bankens datorsystemet stängs av precis kl 16.00). Åter till kontoret där experterna fick träffa en av tolkarna och visade henne ett TV-program som skulle användas i aktiviteten. Lämnade kontoret ca kl 18.00 och åkte till hotell City med utrustning. Utrustningen på plats och sedan till vidare till hotell Kerber där experterna skulle bo. Vi bestämde att äta middag på restaurang Laterna kl 19.30 . Vi träffades där och åt en god middag.

Nu var jag "ifatt" och det kändes bra. Min assistent satt fortfarande fast i Belgrad.

Sömnlös natt

Sveti Stefan från havet.

En ny Pajero kostar säkert 400 000, men "min" är ju minst 15 år gammal och borde därför vara avskriven till ett värde till 20 000, tänkte jag när jag låg i min nybäddade säng och försökte sova. Organisations regelverk ger inte något större utrymme för egna misstag. I regelverket kan man läsa att man blir personligen ersättningsskyldig om jag krockar, kör på något eller om bilen blir stulen. Tanken på bilen och sedan kommande dags göråmål avlöste varandra. Konstaterade att bom bilen skulle bli stulen så skulle det kosta mig ca 20 000. Jag gjorde också upp en plan om hur jag skulle lösa problemet med de inlåsta nycklarna.
Dragica som hade varit snäll och kommit på sin fridag hade frågat mig om jag kunde skjutsa henne till kusten dagen efter. Hon skulle delta i en "management träning" och jag varken kunde eller ville neka henne det. Eftersom att hennes träning började 09.00 och det tar ca 1 timme att åkka dit hade vi bestämt att jag skulle hämta henne 07.30.
Klockan 06.00 lät mobilens väckarklocka och jag insåg att de eventuella minuter jag hade sovit inte hade räckt till för att jag skulle känna mig ut sövd. Min planering var att duscha, klä på mig, äta frukost, ta taxi till kontoret (det finns alltid taxibilar utanför där jag bor), försökta hitta reservnycklar, taxi tillbaks (det finns alltid taxibilar utanför vårt kontor) och sedan köra iväg och hämta Dragica.
Iklädd skjorta, slips och kavaj lämnade jag lägenheten och ut på gatan. En snabb blick åt vänster ned för gatan och jag såg att "min" vita Pajero inte hade blivet stulen.
Inte en taxi inom synhåll. De som alltid brukar stå där. Det vara bara att börja gå och gå fort. Jag gick fort och kände hur svetten började tränga fram mellan skjortkragen och halsen. Efter ca 15 minuter var jag framme vid kontoret. För första gången larmade jag av själv och låste upp kontoret. Naturligtvis var jag förste man den här morgonen. Sökte mig fram till fordonskillen Radovans kontor och började leta i hans lådor. Inga reservnycklar. Jag letade vidare och till slut hittade jag en skål med ca 30 nycklar. De var märkta med "001", "002", "003" osv upp till "025". Vilket nummer hade jag nu på Pajeron? Det var bara att konstatera att jag inte hade en aning omk vilket reg nummer jag hade. Missionen har 10 Pajeros och jag kunde i alla fall urskilja Pajeronycklar från de andra. Med 10 olika Pajeronycklar lämnade jag kontoret och ut på gatan för att hitta en taxi, som alltid brukar finns där. Hissen fungerade inte, utan jag gick ned. Min svettning hade nu ökat från skjortkragen till svettdroppar i pannan. Skjortan under kavajen kändes kladdig också. Väl ute på gatan kunde jag bara konstatera att det inte fanns några taxibilar och att jag framför mig hade en 15 minuters lång promenad.

Men allt skulle ju vara klart...........

Down town Poddan

Tog taxi från flygplatsen till kontoret. Framme vid kontoret släpade jag upp min blåa Samsonite väska och trodde jag skulle få träffa Valeri och Ana (min assistent). Passerade vår "security kille", som hälsade mig välkommen tillbaks, skrattade och sa att jag såg annorlunda ut. Tänkte inte så mycket på det där med "annorlunda", utan gick in till mitt kontor. Dagen efter skulle jag få svenska "experter" och hade lovat att "allt" skulle vara klart. Kollade genom min "check lista" vad som skulle göras och upptäckte att "listan" var precis som när jag lämnade. Men det måste vara något fel, tänkte jag och ringde till Ana. Ana svarade och berättade att hon fortfarande befann sig i Belgrad och att hennes dotter var så sjuk att de inte kunde resa tillbaks. Men det är ju massor att göra försökte jag mig på. Men hon beklagade sig, men lät inte så där jätteledsen.
Det vara bara att börja "beta av" listan på saker som måste göras innan kommande onsdag morgon:
1. Blanketter som skulle vara ifyllda för att mina "experter skulle få ersättning så att de kunde betala för sitt boende. Det är inte lätt kan jag säga. Blanketterna måste vara ifyllda och signerade i förväg och det skulle vara gjort.
2. Ordna fram tolkar.
3. Hyra lokal för det kommande evenemanget.
4. Boka hotellrum för mina "experter".
5. Boka hotellrum för några av deltagarna.
6. Skicka material till tolkarna för översättning till serbiska.
7. Ordna fram en TV och DVD.
8. Kolla upp stället som vi skulle hyra för evenemanget.
9. Ordna reseersättning för deltagarna.
10. Kopiera.......
11. Skriva namnskyltar.
12. Fixa fram lap top och projektor.
och lite andra saker också.
Normalt så är det just sådana här saker som min assistent ska göra, men det var inte gjort. Min andra assistent Dragica hörde av sig och jag beklagade mig att Ana inte hade gjort någonting. Dragica var ledig, men hörde väl antagligen att jag lät desperat. 15 minuter efter vi hade avslutat vårt telefonsamtal befann hon sig på kontoret och började hjälpa mig. Hon ursäktade att hon kom dit i träningsoverall. Hon berättade att hon hade precis kommit tillbaks från sin Påskledighet och inte hunnit byta om. Det sket väl jag i, bara hon kunde hjälpa mig att bli klar.
Kl 22.00 lämnade jag kontoret. När jag dagen efter träffade Dragica berättade hon att hon lämnade 23.00. Även Dragica tyckte jag såg annorlunda ut och log. Men nu var i alla fall allt klart och med tillförsikt såg jag fram att nästa dag hämta mina svenska experter. Waldemar lämnade kontoret samtidigt. Han tittad på mig, log och sa att jag såg annorlunda ut.
Jag tog Pajeron till lägenheten och kånkade upp min blåa Samsonite till lägenheten. Låste upp dörren och packade upp väskan, som bara innehöll några paket Zoega kaffe och tre påsar med krossade linfrön.
Jag såg fram mot att krypa till sängs och började förbereda mig för morgondagen. La fram kläder, dukade frukost, förberedde pergulatorn, kollade ryggsäcken och skulle lägga fram nycklarna till Pajeron. Nycklarna till Pajeron var borta. Jag kunde inte hitta dem. Jag tänkte efter och befarade det värsta. Det var bara att klä på sig, ge sig ut i regnet och titta in i Pajeron. Jag hittade nycklarna. Mycket riktigt satt de kvar i tändningslåset. Regnet öste ned och jag gick runt Pajeron och kände på samtliga dörrar. Låst. Låst. Låst och låst. Jag hade alltså låst mig ute.

Dags igen

Sveti Stefan

Efter en förhållandevis lugn vistelse hemma vid var det dags att åka tillbaks till Poddan igen. Äldsta sonen skjutsade ut mig och min andra son till Arlanda. "Andra sonen" skulle till Österrike för att besöka en mässa. Hans plan gick tre timmar tidigare än mitt, men jag hade inget emot att vänta på Arlanda. Efter någons till checkade jag in min väska, som den har gången vägde åtta kilo????????? Hade bara med mig lite Zoega kaffe och lite annat. Efter ha handlat en Xante gick jag och satte mg vid gaten. På den elektroniska tavlan läste jag att planet till "Buda" skulle bli försenat med 30 minuter. Jag räknade efter och insåg att det skulle bli svårt att hinna med planet till Poddan. Men vad ska man göra? Bara att gilla läget. Malev-planet kom till slut och med en 30 minuters försening var vi luften på väg mot "Buda". I ett regnigt Buda landade planet. Jag tittade på min klocka och konstaterade att jag hade 15 minuter innan "Dashen" till Poddan skulle vara i luften. Väl inne i terminalen hade jag 10 minuter innan samma"Dash" till skulle lyfta. Det var faktiskt första gången på säkert fem år som jag började springa, för att komma fram till "gate 13", vilket var "gaten" mot Poddan. Så jag sprang, nåväl, kallade det istället en snabb promenad. Kollade klockan igen och nu var det bara fem minuter kvar innan gaten "stängdes", men jag visste att tiden skulle räcka till för mig att hinna. Men vad hände när jag var ca 100 meter från "gate 13"? Några poliser spärrade av gången med en bänkrad. Jag försökte tränga mig förbi, men blir lite bryskt tillbakaknuffad. Jag förklarade situationen för den uniformerade polismannen, som berättade att någon hade glömt sin lap top på ett bord och man måste betrakta den bortglömda lap topen som en bomb. Jag förklarade situationen och om jag inte skulle hinna med planet till Poddan, innebar det en mindre "katastrof" för mig och andra inblandade. Polismannen var mycket trevlig och svarade att han tyvärr inte kunde göra något åt saken och att det var min och andras säkerhet, som man hade spärrat av flygplatsen. När jag stod där svettig och med en puls i "180" hörde jag från högtalarna:
"Please Mr Lars Andersson, hurry up to gate 13, we are just waiting for you and the flight is already late."
Jag tittade på polismanen och pekade mot högtalarna och upplyste honom att de ropade efter mig. Han svarade mig mycket trevligt att han tyvärr kunde inte påverka situationen och att det bara var att vänta till bombexperterna hade avlägsnat lap topen.
Under tiden jag väntade med andan i halsen, trängde sig en herre fram och försökte komma förbi avspärrningen. På en lite knagglig engelska förklarade han att han måste med flighten till Sofia, som också var på väg att lämna "Buda". Den uniformerade polisen förklarade situationen även för honom och att det bara var att vänta tills man hade avlägsnat lap topen.
Mannen var svettig och högröd i ansiktet, men insåg att det bara var att "gilla läget". Efter någon minut tittade han på mig och frågade:
"Are you Albanian?"
Jag blev mer än överraskad av hans fråga och förstod inte varför att han tyckte jag såg albanskt ut. Blev nästan lite förnärmad. men svarade artigt:
"No, Swedish"
Med stora ögon tittade han på mig och svarade:
"Jag bor också i Sverige, men kommer ursprungligen från Bulgarien. Jag trodde att polisen misstänkte dig att vara en terrorist och att det är anledningen till avspärrningen."
"OK", svarade jag och än en gång hörde jag mitt namn ropas ut i högtalarna.
Efter några minuter, som verkade vara timmar så blev lap topen hämtad och avspärrningen upphörde. Med en lätt haltande joggning rusade jag mot "gate 13" och som sista "man" hann med planet till "Poddan".