Korkad parkering??????????

I min nystartade "då-och-då" serie om mindre bra parkingar väljer jag att visa ovan foto. Till historien hör att det är på P-platsen på högsta etaget på köpcentrat Delta City i Poddan. Dörren till höger om Peuguoten leder till en hiss, som är menat att man kan ta sin "matvagn", när man har handlat klart och på ett bekvämt sätt skjuta den fram till sin bil. Till saken hör att både till höger och vänster om "utgången" är det helt tomt av bilar. Men den här "parkeraren"tyckte det var för långt att gå. Resultatet av hans parkering var, att inte enbart jag utan många andra, fick åka ned till våningen under och sedan skjuta upp våra vagnar till översta etaget. Att han/hon sedan parkerat mitt på ett övergångsställe är en annan sak.

Som min fru brukar konstatera när hon är här nere och hälsar på: "These people have no konsequense sense". Men annars är allt bra och i morgon får jag besök ................ Sportlov ............................. Dé ska bli kanon..........

Bridgeday

För några år sedan arbetade jag i Kosovo och hade oturen att uppleva lite oroligheter. Under några veckor hade vi utegångsförbud. Det var tråkigt att sitta inne och titta på video. En onsdag kom vi som bodde nära varandra att trotsade utegångsförbudet och besökte närmaste restaurang för att äta middag och prata. Värre än så var inte läget i Kosovo just då. I vilket fall som helst hittade min vän Bob på en anledning för att träffas. Första gången vi träffades var alltså en onsdag och Bob funderade ut en anledning för "firandet". Han myntade uttrycket "Bridge Day" alltså att onsdag kallades för "Bridgeday", som var/är dagen "slutet-på-början-av-veckan-och-början-av-slutet-av-veckan". Det om något var värt att fira.
Jag har använt mig av uttrycket "Bridgeday hemma och även här i MNE. Första gången som jag nämnde just "Bridgeday" var en naturligtvis en onsdag. Valeri frågade vad jag menade. Jag berättade samma historia för honom som jag har skrivet här ovan. Han tyckte det var ett bra uttryck och numera har "Bridgeday" blivet ett uttryck som används av oss varje onsdag, dock utan gemensam middag.

Idag (torsdag) får vi "finbesök" från Wien. Vår chef har bett Valeri att diskutera "utmaningar" i vårt arbete med "finbesöket".
Under "morronDeutschen" satt vi och diskuterade detaljer beträffande "utmaningar". Vi kom fram till några saker som vi skulle diskutera. Efter ha tagit en slurk av "Deutschen" sa Valeri:

-:"Definitely I know the biggest challenge for me. The biggest challenge for me is if I can stand our office "boss" possibly extension" och skrattade högt.

Han berättade vidare att han för nästa år planerar en "resumé’" av de fem föregående årens aktiviteter, resultat och också nya utmaningar. Det här var inget som han kommit på själv, utan måste bara göras ungefär var femte år. Rapporten är heller ingen "billig historia". Externa konsulter måste anlitas och den måste vara mycket komplett. Valeri uppskattade att kostnaden för rapporten kommer "sluka" en större del av vår budget.
Han blev tyst och funderade ett tag. Efter en kort tystnad säjer han:

-:"Lars, I think that next year will be a "Bridge year" for the Mission" och jag undrar om han inte kommer få rätt.

Skalor

Utöver tillsynen av lilla Nikica hann jag under helgen med att titta på två filmer. Den första var "The Informant" med Matt Dillon. Den handlade om den framgångsrike tjänstemannen i ett majsproducerande företag, som misstänkte att företaget höll på med lite "fuffens" affärer. Dillon beslöt sig för att informera FBI, som bad honom ställa upp som någon slags "informatör". Det ledde till att han engagemang för FBI blev allt tätare och mer avancerat. Men hade han ärliga avsikter med hans kontakter med FBI eller hade han en eller flera dolda agendor? Se filmen och avgör själva.
Filmen var en komedi och var bra. Matt Dillon kan enbart spela action hjälte utan han kan också vara nördig när det behövs. Filmen får tre "Dillon" på den femgradiga "Dillonskalan"
"The Informant" var verklighetsbaserad och så var även den andra filmen som jag såg. Den hette "Hachido" med bl a Rickard Gere. Lasse Hallström hade regisserat.
Filmen handlade om hunden "Hachi" som av någon okänd anledning skickades i en bur från Japan till USA med flyg. Efter ankomsten till USA kunde "Hachido" rymma och av ren tillfällighet hittar Rickard Gere hunden på en järnvägsperrong. Mot hans hustrus vilja fattar Rickard tyckte för hunden och hunden för honom. De blir ett troget par och följs åt så mycket det bara går. Men Rickard.............................
Jag hittade filmen i kategorin "drama" och jag vet inte om det precis var någon "drama film". Jag skulle vilja kategorisera den som en väldigt bra matinéfilm, för hela familjen en regnig helg. Den här filmen kan ung som gammal se och ha lika stor behållning av.
Min bedömning av filmen blir "fyra av fem "matinéer" på den femgradiga "matinéskalan" men på "dramaskalan" får den endast "två av fem möjliga dramer".
Ta med er edra barn, barnbarn, fruar, män, svärmödrar och titta på filmen och njut.
Jag tror inte Rickard Gere hade tagit den har rollen om det inte varit för hans buddhistiska tro.
I lördags kan man påstå att "regn" var en underdrift. Det bara öste ned och blixtarna avlöste varandra över de "svarta bergen" i norr. Söndagen bjöd på något som eventuellt /för-hoppningsvis kan vara något som var en början till en vår. Vid lunchtid tittade solen fram och termometern utanför "Supermarketen Voli", vid infarten till flygplatsen visade 12 grader.
Till middag lagade jag köttfärslimpa, kokt potatis och gräddsås. Jag saknade bara lite rårörda lingon, annars hade det blivet "fem köttfärslimpor" av fem möjliga på den kända "köttfärslimpeskalan".

Ingen hemma hos Nikica

Det är bara att konstatera. Nikica är borta igen. Hon har rymt och simmar troligvis runt i de översvämningsdrabbade områdena runt Plavnica. Om ni tittar noga till höger om trädet mitt i bilden, ser ni att staketet har gått sönder.

Redan under Irish Pub besöket i fredagskväll bestämde jag mig att åka ut till Plavnica för att se hur hon hade det. Söndagen kom med förhållandevis ganska bra väder. Solen lyste och det var ca 10 grader varmt. Satte mig i Pajeron och färden styrde ut mot Plavnica. De långa raksträckorna efter Poddan, de många knasiga omkörningarna, passerade infarten till flygplatsen, ny raksträcka, passerade det enda trafikljuset på väg till Petrovac och sedan vänster och in på den 6 km långa raksträckan "Tomatvägen".

Jag svängde in på P-platsen och redan innan jag stod still förstod jag att något var "knas". Vattnet hade stiget och jag koncentrerade blicken in i hyddan. Men hyddan var tom. Sedan upptäckte jag att staketet hade givet vika och insåg att den lilla flodhästänkan hade rymt igen.

På vägen tillbaks tittade jag till höger och vänster ut över de vattenfyllda områdena i för-hoppning att se en flodhäst simma runt. Men "icke". Inte en skymt av henne, men jag såg att de två jägarna gick omkring och spanade också.

Man får väl vara glad att Nikica får se sig omkring. Hennes "normala" liv är väl inget vidare. Under sommaren kan hon gå omkring och simma när hon får lust. Men nu har hon ju endast hennes hydda och den lilla spången att röra sig på. Resten är under vatten. Nu kan hon ju simma omkring och äta precis hur hon vill. Gå upp på land och leta sig fram till någon tomat- eller jordgubbsodling och äta lite. Hittar hon inget mat eller börjar frysa, är det lätt för henne att simma tillbaks och smita in genom samma hål som när hon lämnade.

Nästa vecka är frugan och dottern här. Jag har lovat en tur till Plavnica för att se hur det står till med Nikica.

Ikväll blir det köttfärslimpa, kokt potatis och gräddsås.

Forum

Jag har läst några av mina tidigare bloggar. När jag läser bloggarna där Valeri finns med kanske det verkar som om jag "driver" med honom. Det kan nog se ut så, men det är inte min mening. Valeri har blivet en bra vän och jag min mening är inte att få honom att verka "korkad". Han är en person med ett mycket "stort hjärta", omtänksam och han vill alla väl (förutom var högsta chef kanske). Lite fåfäng, men som oss alla andra, inte perfekt men absolut inte korkad. Valeri har inte varit i aktiv i sitt hemland de senaste 11 åren, vilket gör att han kanske inte är helt uppdaterad med dagens arbete och utvecklingen inom data.
Dagens blogg kommer att handla om Valeri igen, men som sagt jag menar inget illa.
Jag skrev för några veckor sedan om alla rapporter som måste skrivas. Jag skrev mina rapporter och skickade dem till Valeri. Det fungerar så i den organisationen Man måste maila till sin närmaste chef och det kallas "chain of demand". Egentligen var han utsedd att skriva rapporterna, men av förståliga skäl skulle det bli för stor arbetsbelastning för honom. Rapporterna skulle sedan in på ett Forum, så att man skulle kunna diskutera innehållet med HQ och de andra internationella kontoren ute i vida världen.
Valeri blir lite stressad av rapportskrivningar och nu skulle de ju in i ett forum också. Jag berättade för honom, att idén med "Forum" var att man på daglig basis ska besöka "Forumet", för att se om det fanns något att diskutera eller om någon hade några frågor om vad som hade skrivets tidigare..
"Skit" tyckte han, men skrev klart allt redan första veckan. När han gick hem fredagen för två veckor sedan var han "själa" glad. Han var klar och behövde inte bry sig om "Forumet" mer. Jag påminde honom om att det skulle nog vara bra om han "tittade till" Forumet då och då. Men han svarade glatt "to i to" (=det var allt) och menade att han var klart.
Idag den 19 februari var det sista dagen för redovisning i "Forumet". Redan när jag kom till kontoret satt Valeri och skrev samt "pratade" (=svor) med "datorn". Jag märkte att han var irriterad och sa bara ett kort Dobro Jutro (=God Morgon). Jag fick ett mummel som svar tillbaks.
Efter några minuter berättade han att han fatt mail från HQ. Man frågade varför han inte varit aktiv och svarat på frågorna som fanns på "Forumet". Nu måste han skriva massor med förklaringar och varför kunde man inte bara maila och fråga, frågade han mig.
Än en gång försökte jag förklara det positiva med ett aktivt Forum; att så många som möjligt kunde se, läsa, utbyta erfarenheter, diskutera mm där.
Valeri tyckte att när han en gång hade redovisat, behövdes det inget mer. Man kunde ju inte "diskutera" på "nätet" och dessutom måste han ju "logga in" varje dag och avslutade med att "han var på kontoret kl 07.00 varje dag, att han var den som lämnade sist, att han hade 56 oöppnade mail och att han helt enkelt hade tid med allt som lades på hans axlar.
Efter han hade "gnällt" klart gick vi och drack vara "morronDeutsch" och kom tillbaks till kontoret en timme senare.

Ny P-plats

Tänkte börja med en serie bilder under mottot. "Den här parkeringen är väl inte världens bästa" och det här fotot är det första.

Torsdag och jag sitter på kontoret och tittar ut genom fönstret. Den normalt sett helt under- bara utsikten är för dagen utbytt mot gråa, låga moln och massor med regn. Men det är ganska varmt och efter regn kommer sol, hoppas jag iaf.
Vet inte om ni kommer ihåg att jag för några veckor sedan fotograferade när "spindelbilen" var utanför vår kontorsbyggnad och flyttade på bilar, som var parkerade på gatan nedanför. Alltså frånm hotellet på den högra sidan, där det nu är helt tomt med bilar. Om ni inte kommer ihåg, kan ni gå tillbaks till den 6 december och "Kommunal polis" för att läsa och titta.

Har parkeringssituationen blivet bättre? Avgör själva och titta på ovan foto. Numera parkerar bilarna inne i parken istället på gatan. "Spindelbilen" når inte bilarna inne parken och låter dom därför att vara. Parkens gräs blir forstört av bilarna som parkeras där och om regnet fortsätter kommer hela parken snart vara en enda stor leråker. P-böter då? Nej, P-Lisor och P-Nissar är för lata att gå till de felparkerade bilarna i parken och sedan kan de ju få lera på skorna också. Förresten, har jag aldrig sett några P-Lisor här i MNE och det är nästan exakt samma "förhållande" med servitörer på kaféer och restauranger. Under mina år i MNE har jag nog bara blivet serverad sammanlagt av tre kvinnor, tror jag Tydligen är det så att man som kypare/servitör tjänar ganska bra. Grundlönen är inget vidare, men med tanke på allt kaffe som rinner nedför struparna blir det mycket dricks. Självbetjäningen? Nej, men vad tror ni? Vi är i MNE och här är man för "fin" för att hämta sin förtäring själva.
Under Valeris och mina "morronDeutsch" har vi konstaterat att genderfördelningen bland cafégästerna är ungefär samma som inom "servitörsskrået".

Minst en gång i veckan går Valeri och jag till en grill som heter "Calemero" Det är MNE;s svar på Sibyllas korvkiosk, men jag kan lova att maten är mycket nyttigare. Man kan få ny grillad kycklingfilé, vitkåls sallad, tomater och varmt färskt bröd för ca tre Euro. Inne på "Calemero" finns väggfasta bord med tillhörande stolar. Normalt sätt tar man med sig maten ut på gatan eller äter den inne på stället. Normal äter man upp sin mat inne på stallet: Man äter klart och lämnar sin tallrik, glas, bestick och brödkorg kvar på det väggfasta bordet. Valeri tycker också att de flesta människorna här är lata och har beslutat att på sitt sätt ändra deras beteenden.
Numera när vi ätit klart, tar vi bort vara tallrikar och lämnar dessa till flickan i "disken". "Bortplockningen" resulterar i en total tystnad bland andra gäster och som Valeri sa senast efter vi lämnade Calemero:
-:"Lars, most probably the other guests in Calemero thinks we are idiots. No one, except us, will do the same thing . We are good guys, that are "cleaning after us……… " och hans steg rörde sig snabbt mot närmaste Colmarbutik.
　

Nya filmer

Fotot föreställer Tivats flygplats start- och landningsbana, som inte får användas efter det blivet mörkt.

Gene, jag lova dig att när du kommer hit tar vi oss en tur till Plavnica och kollar. Min kära fru och dotter, det samma gäller er också. Jag är glad att hon är levande och verkade vara vid gott mod. Utöver Nikicas återkomst var helgen lugn. Visserligen hade jag erbjudanden att åka till kusten med Martin. Men på en skala "ett till fem" att titta på en rugbymatch mellan Irland mot Frankrike valde jag den högre delen av skalan och stannade alltså i Poddan.

Min fredagsmeny bestod av svensk biffstek med lök och lördagens höjdpunkt blev Biff Rydberg (igen).

I DVD-butiken "Pirat" rekommenderades jag två filmer. Det var "A serious man" av bröderna Cohen. Den ska tydligen vara Oscar nominerad också. Vad tyckte jag då? Jo på en fem gradig "deppskala" får den nog "fyra depp" och då menar jag alltså omvänt. Filmen var dålig och mycket deppig. Det handlade om en judisk familj där pappan mötte motgång efter motgång. Det var aldrig något slut på tråkiga saker. Allt från skilsmässa - tråkigheter på hans jobb. Anledningen till filmen bara fick "fyra depp" var att samtliga rollinnehavare spelade fantastiskt bra och speciellt pappan. Den här filmen hade definitivt inget "amerikanskt slut". Brödernas Cohens filmer brukar behövas att ses några gånger och kanske jag någon gång i framtiden omprövar mina "depp".

Den andra filmen däremot var en riktig toppfilm och hette "Everybod´s fine" med Robert de Niro. Han spelade en relativ nybliven änkling med fyra barn som för länge sedan flyttat hemifrån och var utspridda över hela USA. En familjemiddag med de fyra barnen planerades hemma hos "pappan". Planerna om en gemensam middag grusades allt efter barnen ringde och meddelade att de var upptagna på annat håll. "Pappan" beslutade sig för att resa till städerna där barnen bodde istället. Han gjorde det och upptäckte att allt kanske inte var så där jättebra...............

Filmen var kanon och borde vara obligatorisk i den där utbildningen (puh puh) man går innan man får barn, även för småbarnsföräldrar och till övriga också för den delen. Byt ut filmen där Gudrun Schyman föder barn och ge tillfälle att titta på den här istället. Filmen manar till eftertanke och att man ska ta vara på tillfällena när barnen är små. Amerikanskt slut? Jo, den här filmen behövde ett amerikanskt slut och det blev ett "80% amerikanskt slut" och får "fyra av fem Niros".

Breaking news

Hon är tillbaks och här ovan ser ni beviset.

Jag bestämde mig för att göra ett sista försök att hitta flodhästen Nikica och åkte därför ut till Plavnica. På "Tomatvägen", ca 3 km innan Plavnica, körde jag om två personer med gevär

och de spejade utöver de vattenfyllda åkrarna. I ren desperation tittade jag också om Nikica skulle synas till. Tanken slog mig, OM Nikica skulle kunnat ta sig upp från vattnet och in på Tomatvägen, skulle då de har två jägarna skjuta henne. Om jägarna skulle få syn på henne och lyckas skjuta henne till döds, vad skulle de göra med det döda djuret? Stoppa upp Nikica och använda henne som nån slags symbol för Plavnica? Kanske skulle de bara gräva en jättestor grop och lägga henne i den, fylla igen och sedan bara glömma bort den lilla flodhästen. Det var många frågor som kretsade runt i mitt huvud den sista kilometern fram till Plavnica. Väl framme körde jag direkt till P-platsen närmast hennes bo.
Ingen kan ha varit gladare än jag när jag såg henne stå där på gången upp till hennes hydda
ät andes på halm och bröd. Visserligen vände hon inte sin bästa till, men bara att se lilla Nikica gjorde mig varm inombords.
Stängslet runt hennes hydda var fortfarande inte lagat. Om jag ska spekulera så tror jag att Nikica sticker iväg precis när hon vill. Stängslet, som ni kanske kan se på fotot, är inte det bästa och det är nog ingen större svårighet för henne att simma ut.
Vem vet, hon kanske har varit i Albanien, men tyckte att det var bättre hemma i MNE. Borta bra men hemma bäst kanske stämmer för flodhästar också. Nu känns allt bra igen och det är
t o m så att våren börjar komma hit. Jag vet att det är tidigt att prata om vår än, men idag (söndag) är det ca 10 grader och lite sol. Men som sagt, förra året började den riktiga vintern med snöstorm och kyla i slutet av februari och höll i sig någon vecka i alla fall.
Nikicas återkomst och känslan av värme, sol och vår passade alldeles utmärkt på "Alla hjärtans dag".

Vilken "j....a" smäll.............

Kl 03.30 smällde det bara till och hela byggnaden där jag bor skakade i någon minut. Skitläskigt. I min hastigt nyvakna hjärna rusade tankarna runt. Vad var det som orsakade smällen? Var det flodhästen Nikica, som inte gillade att jag har gjort mina eftersökningar om var hon befinner sig och ville komma och visa upp sig? Hon kanske gillar att vara fri som "fågeln" fast "fisken" kanske stämmer bättre med hennes omgivning och har tagit fasta på det gamla slitna uttrycket:
"Fisken har glada dagar – han dricker vatten när han behagar".
Med tanke på vad Gene skrev till mig på "Hott:an" övergav jag tanken om ett flodhästbesök ganska snabbt . Gene skrev:

"Att hon skulle ha dragit, å dom inte kan hitta'na låter ju skitskumt.Va fan de' e ju inte nå'n liten guldhamster som har rymt från några småungar.Om hon har dragit till Albanien borde ju nå'n ha fått reda på't. Jag menar att där går väl inte folk omkring på stränderna å stönar"nej inte en djävla flodhäst till."

Nej det var naturligtvis en jordbävning. Jag har upplevt några jordbävningar i min dag, men ingen som den här. Inte ens i Tajikistan, då en miljon människor omkom 80 mil längre österut från huvudstaden Dushanbe.

Visste inte om jag skulle gå ut på gatan eller stanna kvar inne i lägenheten. Hade jag haft bil, hade jag antagligen gått ut och satt mig i den. En sådan här kraftig och nära jordbävning har jag aldrig upplevt tidigare. Det var som en underjordisk explosion rakt under byggnaden där jag bor och som sedan följdes av en "knall". Snacka om en "blixt från en klar himmel" fast tvärtom då "en kraftig spark från jordens inre". Jag klev upp och tittade ut genom fönstret, (precis tvärtemot vad organisationens säkerhetsinstruktioner lyder) och konstaterade att det lyste in hälften av fönstren i Poddans City och massor av människor som tittade ut.
Av tidigare erfarenhet vet jag också att det kommer ett efterskalv. Under tiden jag låg och väntade på efterskalvet, övervägde jag om jag skulle lämna lägenheten och gå ut på gatan. Jag hann inte överväga klart. Efter ca 20 minuter kom efterskalvet, men det var rent "behagligt". Nästan som att ligga i säng med inbyggd massage.
Naturligtvis var "jordbävningen" det stora samtalsämnet på kontoret. Valeri berättade att det hade uppmätt 4,5 på Richterskalan och epicentrum låg bara någon mil utanför Poddan.
Innan jag lyckades somna om. gick mina tankar till Haiti och till folket där och liknelsen "guldhamster – flodhäst" passade också in i det sammanhanget.
　

Ny dag

Fotot från Skadarsjön där Nikita kan simma omkring i det 10-gradiga vattnet.

Jag tackar för alla de uppmuntrande kommentarerna. De var både roliga och uppmuntrande. Hade inte tänkt att skriva idag, men när jag fick kommentarerna och att ny bloggläsare (välkommen Kjell) tillkommet blev jag jätteglad. Fick också några kommentarer på hotmail, som också var roliga. Bl a om "lilla" Nikica och vart hon kan ha taget vägen. Tyvärr har jag inga nyheter om henne idag.

Idag blev en annan dag och så blev det. När jag började min promenad till kontoret hade jag bestämt mig att bara vara och tänka positivt. När jag klev in i vårt kontor, satt Valeri redan där och jag trodde att han skrev på sina rapporter. Det verkade nästan som om han inte hade gått "hem" utan fortsatt hela natten att författa på forumet, men så var naturligtvis inte fallet. Han skrev inte ens, utan tittade på en massa roliga "You Tube" klipp, som någon hade skickat till honom.

Efter "Dobre Jutro" (= god morgon) och handskak började han direkt att prata om gårdagen. Jag höll med, men bara för att få slut på de negativa tankarna föreslog jag att vi skulle gå till hotellet bredvid vårt kontorsbyggnad för en "Deutsch".

Vi lämnade hotellet och gick till hotellet där det serverades "Deutsch". Vi behöver inte längre beställa, utan kyparen vet exakt vad vi vill ha att dricka. Under "Deutschen" började vi skratta och skämta som vi brukar och bara efter några minuter så hade de sura minerna släppt och vi kunde skoja om gårdagen.

När vi kom tillbaks till kontoret ringde Valeri Miro, som hade blivet sjukskriven p g a hög feber. Jag förstod så mycket att Valeri frågade hur Miro mådde och ordet "temperatur" måste vara samma på bulgariska som svenska. Efter en lugn inledning så höjdes Valeris höstläge dramatiskt och samtalet slutade med att de sedvanliga serbisk/bulgariska svordomarna, som jag snart kan utantill. Stackars Miro tänkte jag. Här ligger han sjuk i hög feber och sedan ringer någon och skäller på honom. "Hårfön" som mina ungar skulle kalla en sådan utskällning.

Valeri avslutade samtalet, vände sig till mig och sa:

-:"This "f-----g" Miro is killing me. I asked if he had any temperature and he didn´t know. I asked him if he had any device to measure his temperature and he answered that he didn´t have any device. I told him that I could go to the pharmacy and buy the device for one Euro, so he can find out his temperture, but Miro didn´t want me to do that. This "f-----g" Miro is killing me............" och så var allt som vanligt igen (tack och lov).

Vilken dag

Motovet på fotot är ön Sveti Stefan. Samtliga fastigheter på mön håller på att renoveras till exklusiva lägenheter/hus för uthyrning.

Jamen, vilken dag det sen varit. Får väl citera liftpojkarna från den där TV-serien "Pistvakterna".

Det verkar mer och mer som om Nikica (noshörningen) aldrig kom tillbaks till sin ägare. Jag har fått nya informationer som kan tyda på att lilla Nikica aldrig kom tillbaks till Plavnica. Det var bara ett sätt för ägaren att minska den internationella massmediala nyfikenheten. Så frågan är om Nikica lever, finns i Montenegro eller utvandrat till Albanien. Italien verkar för långt borta.

En sån dag det har varit. Vår chef vägrade skriva under ett brev (inbjudan), som hon själv hade författat ett år tidigare. Motivationen var att innehållet i brevet var alldeles för oklart. Det tyckte Valeri och jag också förra året, men vi höll tyst. När vi nu hade med oss kopian från förra året och visade det för henne, signerade hon inbjudan samtidigt som vi kunde höra något mumlande som kunde uppfattas "improve the english". Frågan var bara om det var hennes, min, Valeris eller några av våra assistenters engelska. Det får vi nog aldrig veta........

En sån dag det varit. Miro kom in i till vårt kontor och var "dyngsjuk". Hög feber och hosta. Han hann försvinna innan Valeri kommit tillbaks till rummet. Tur var väl det annars hade han nog fått en utskällning för att han hade gått till kontoret. Frågan är om det kan vara svinflunsan eller inte......

En sån dag det har varit med rapporter som skrevs och nya som ska författas. Hela tiden nya rappporter om ungefär exakt samma saker. Det senaste är att den ska skrivas "live" i ett forum på Internet. Valeri svär på bulgariska. Tur att Miro är sjuk, annars hade det nog varit dags för en ny hjärtattack. Jag skriver hela tiden, men sitter samtidigt på och funderar varför man inte kan samordna sin informationsinsamling vid vårt HQ.

En sån dag det har varit med ett projekt för extrapengar, där donatorn har önskemål om ett svensk projektledarskap och det finns ju bara en svensk där jag är. Min rumskompis leker Jultomte och planerar att köpa in datorer och mobiltelefoner för projektets pengar. Precis som det skulle hjälpa saken...........

En sån dag det har varit med fler inbjudningar, som våra assistenter inte vågade lämna in till vår chef. "Vi väntar tills hon åker till Wien" var deras förslag. Jag hörde "ingenting" och det var nog lika bra det.

En sån dag det varit, för när jag lämnade kontoret satt Valeri och skrev rapporter "live" i Forumet. Det har aldrig hänt tidigare att han varit kvar efter kl 17.00.

En sån dag det har varit då jag har ringt och frågat hur mycket en "speed camera" kostar. Som om jag skulle köpa en???????????

En sån dag det har varit då Sensys aktien sjönk 12 %.

Men i morgon är en annan dag

Nikica News

Plavnica.

Söndag och förhållandevis fint väder med sol, vindstilla och ca 10 grader. Vad göra? Jo, en koll hur flodhästen Nikica har det. Det var ju iaf två veckor sedan jag var där senast. Efter ha varit och shoppat och klämt i mig en fetdrypande Burek åkte jag mot Plavnica. Trafiken var så där normalt heltokig. Folk som gör helt vansinniga omkörningar bara för att vinna fem meter. Det är en lång kö av bilar och längst fram en långtradare som kör 50 km men ändå man ska bara "om". I Podddans enda och nya rondell, som ligger vid Velika Piaza (grönsaksmarknaden), använder man den som parkeringsplats. Bilar som helt plötsligt utan anledning bara stannar på vägen och det blir kö med en gång. En BMW X6 av senaset modell där föraren antagligen trodde han var odödlig då han körde om mitt i en kurva och sedan bara för att överleva tvingades tvärnita och köra ned i ett dike. Men det är som det brukar vara i trafiken här nere. Lämnade då Poddan i backspegeln och med Bureksmulor över hela mig. Lyckades ta mig fram bland de parkerade bilarna i rondellen och sedan rakt fram mot flygplatsen. Man håller på att bredda vägen. Det ska bli två-filigt allt enligt "Europski standard". Vägarbetarna arbetar sju dagar i veckan och minst i 12-timmars pass. Men det är inbga montenegriner som utför något kroppsarbete, utan män från Serbien, Bosnien, Bulgarien och andra Balkanländer. Herr "Montenegrin" är för fin för "kroppsarbete" och tycker därför bättre om att på ett ute café sitta och dricka en "Deutsch" och röka ett paket cigaretter. Passerade restaurang Pecanjara som har blivet min absoluta favoritrestaurang. God mat, snabb service och prisvänligt. En milslång raksträcka och sedan kommer jag fram till ett trafikljus. På vänster sida ligger restaurang Anovi, som också har kanonmat. Trafikljuset slår om till grönt och jag kör iväg Bara efter 400 meter är det dags att svänga vänser och sedan in på en smal asfalterad väg som jag har döpt till "Tomatvägen". Anledningen till namnet är de många tomatodlingarna som finns på båda sidor av vägen. En ny 6 km lång raksträcka och sedan var jag framme vid Plavnica.

La märke till att "security" inte fanns kvar och tittade sedan in i Nikicas hydda och den var faktisk helt orörd sedan jag var där senast. Tittade extra noga och konstaterade att Nikica fanns inte i sin hydda. Staketet runt hyddan har också blivet förstörd och översvämningarna Förresten det enda som inte ligger under vatten innanför Nikicas stängsel är hennes hydda.

Jag lämnade Pajeron och gick mot poolen. Väntade bara att någon skulle ropa till mig att det var avstängt, men inte. Kom fram till den upp till bredden vattenfyllda poolen och ingen Nikica. Tack och lov för hade hon funnits här så hade det inte varit någon match simma iväg från poolen och mot andra mål.

Frågan eller frågorna som man i den situationen måste ställa sig är många:

Var finns Nikicia? Hon finns inte i poolen eller i hennes hydda i alla fall.

Har hon rymt igen? Inte en aning.

Kom hon verkligen tillbaks till sin ägare eller var det bara något som han hittade på för att lugna sina grannar runt "Tomatvägen" och omvärlden? Inte en aning.

Lever Nikica? Inte aning, men hoppas det innerligt.

Varför har man inte lagat staketet runt hennes hydda? Inte en aning.

Varför lägger man in hö i hennes hydda så det ska se ut som att den utfodras? Inte en aning.

När jag satte mig i Pajeron och körde tillbaks mot Poddan så var det dessa frågor som surrade i mitt huvud. Hoppas innerligt att jag får veta sanningen om Nikicas öde(n).

проклинам дяволите глупости

Fotot från Tara Canyon där man under de varma månaderna kan utöva rafting.

Jag kommer nog aldrig i mitt liv få höra lika mycket bulgariska svordomar som de här månaderna jag har delat rum och kommer att dela rum med Valeri. Normalt är han lugnet själv. Han kan bli lite stressig när arbetsuppgifterna hopar sig (= fler än en), Det löser han alltid genom att be mig eller någon annan att utföra dessa. Han har en landsman som heter Miro, som inte har samma motivation till arbetet som oss andra. När han får en uppgift ringer han Valeri och alla andra hela tiden. Han frågar om samma saker flera gånger. I början fattade jag inte att han var lat, utan när Miro hade frågat tillräckligt många gånger och jag insåg att det skulle gå fortare att göra det själv än att svara på hans frågor. Bara för att tjäna lite tid, gjorde jag hans arbets- uppgifter också. Men när jag insåg Miros taktik, har jag börjat hänvisa honom till Valeri istället.

Nästan varje dag har jag hört när Valeri och Miro har diskuterat. Det slutar alltid med att Valeri skriker en massa bulgariska svordomar och kommer ut alldels röd i ansiktet. När Miro sedan lämnat kommer han tillbaks och utbrister:

-:"This f-----g Miro is killing me. Why can he not be as the rest of the group" och sedan avslutar med "проклинам дяволите глупости" (=ung. jävla förbannat skit).

Den senaste veckan har samma sak inträffat minst en gång om dagen. När det har varit som värst, lämnar Valeri rummet och säjer till mig att han måste gå och dricka en Loza, för att lugna ned sig, Efter Loza:n kommer han tillbaks, visserligen skakar han på huvudet och grymtar "this

f-----g Miro", men i alla fall ler .

Valeri har lycktas övertala en landsmaninna på kontoret att köpa Colmar skidkläder. På rea köpte hon en vit jacka med pälskrage, svarta hängselbyxor, mössa och handskar. De var jättesnygga och Colmar etiketten var väl synliga på samtliga plagg.

-:"Now can she go with me for skiing", var det sista Valeri sa innan vi skiljdes för helgen.

Colmartider

Downtown Podgorica

　
Som vanligt "gick" jag i fällan" när Valeri bad mig att äta lunch. Den här gången var det inte vårt "kyckling ställe" vi skulle besöka, utan Café Kolestrol och äta pizza. Att äta en pizza till lunch är inte likt Valeri, men en pizza är ju alltid en pizza, tänkte jag.
Vädret var strålande. Sol och ca 10 grader varmt. Väl inne i restaurangen beställer Valeri en pizza Tonno och jag en Calzone. Pizzorna kom in och de smakade utmärkt. Mätta, nöjda och belåtna lämnade vi "Caféet". Valeri ville gå en trappa upp och dricka en "Deutsch".
"OK", tänkte jag tyst för mig själv, men en snabb kopp och sedan måste jag gå tillbaks till kontoret. Hur det än år, är jag upptagen med förberedelserna för årets aktiviteter, som jag har lovat slutföra innan jag ska åker hem till Sverige för gott.
"Deutschen" smakade bra, men jag hade svårt att koncentrera mig på att vara social och prata. Mina tankar fanns inne på kontoret och allt som ska göras. Valeri märkte nog att mina tankar var på annat hall och bara efter tio minuter sa han:

-: "Heide" (ung. kom så går vi)

På var väg tillbaks mot kontoret föreslår Valeri att vi ska ta en ny väg. Vi har gått samma väg många gånger var hans argument. "Poddan Centrum" år inte stort, så det spelade mig inte någon stor roll. Vi kom till en ny "gågata" dar det fanns affärer på båda sidor. Plötsligt stannar Valeri och pekar på en sportaffär (vad annars??). Ovanför sportaffärens dörr kunde jag läsa "Outlet" och i affärens skyltfönster fanns naturligtvis massor med Colmarprodukter. Valeri "drog" in mig i affären. Jackor, byxor, vantar, strumpor och mössor med märket Colmar, som jag dessutom sett "100 gånger" tidigare hängde på rad inne i affären. Efter ha känt på samtliga Colmar jackor utbrast han:

-:"Lars, I’m so happy that I bought my red Colmar ski jacket last year. I mean these Colmar jackets are also good, but so far I havn’t found any Colmar ski jacket that’s so good as my red Colmar ski jacket. My black Colmar ski trousers is OK, but trousers are trousers and hardly any difference. But my red Colmar ski jacket is unique..............."

Jag nickade instämmande och la märke till att han gick fram till expediten. Han frågade något och hon nickade. Hon hämtade ett litet paket där det naturligtvis stod "Colmar". Valeri öppnade förpackningen och tog ut något som i första åsynen kunde forväxlas med en svart lite kraftigare nylonstrumpa. Men när han drog "strumpan" över huvudet och enbart ögonen syntes insåg jag att det var ett "plagg för huvudet" att använda när är riktigt kalla dagar i skidbacken. Han speglade sig och enbart hans ögon syntes.
Efter ha betalat nio Euro för den nya bonaden lämnade vi "Outlet:n" och nu var vara steg lite mer bestämda och i riktning mot kontoret.
Jag hade börjat tänka på mina "kontorssysslor" när Valeri plötsligt säjer:

-:"Lars, now I have just one more thing to buy. I’m looking for a Colmar ski helmet. Maybe you have time next week and go with me and see if I can find a Colmar ski helmet. When I have found the Colmar ski helmet I am ready for Italy and skiing. I mean Italy is the "home country" for Colmar............ "