Teby

Ungefär som den högra lilla grabben kände jag mig när jag hamnade i incheckningskön mitt i den Montenegrinska truppen i Basketboll. De var på väg till Danmark för att möta Danmarks landslag. Den längsta montenegrinska spelaren var den längsta personen jag någonsin har sett. Utan överdrift så uppskattade jag hans längd till ca 2,30. Medellängden i övrigt var runt två meter.
40% var och hämtade mig på Arlanda. Sedan direkt till Teby och mat. På lördagen kom Marie Louise (min redaktör) och överlämnade några exemplar av "min bok". Så lördagens middag med goda vänner fick lite prägel av ett "release party". Inte visste jag att dagen efter skulle kännas så tung (Stock).
Nu är det måndag och Hagbytippen och IKEA (tvi tvi) väntar.

På andra sidan dödens fält

Här är den:

Flygplatsen strax utanför Poddan.

Då var det dags igen att åka hem till 80%. Även om allt är bra härnere så är det alltid skönt att komma hem till Teby, som faktiskt har kust.
En liten uppdatering först: Valeri får numera ta motorcykeln och åka runt och övningsköra i Poddan, utan att ha med sig någon lärare!!!!!!!!Han tycker det inte är dugg konstigt. Uppkörning är planerad till den 16 september. Håll tummarna.
Vädret är fortfarande kanon. På dagarna mellan 35 - 40 grader. Kvällen så kan det gå ned till mellan 25 - 30. Skönast är det mellan 04.00 - 06.00 då det faktiskt fläktar lite.
Den här veckan har jag umgåtts i jobbet med nordirländare. Kul med Britter.
Boken "På andra sidans dödens fält" kommer att finnas till försäljning på Polis idrottsförlaget. Köp den, men låna inte ut den.
Googla på "Polis idrottsförlaget" och ni hittar. Jag kollade igår, men boken fanns tyvärr inte än i deras utbud. Men den kommer.....
Skulle jag inte hinna med att skriva från Svedala återupptar jag bloggandet efter den 6 september.
Tillägnar en tanke åt Mr Sunkovic, som i "kommentarer" skrev att Buda inte hade någon kust. För er andra så vill jag bara förtydliga att Buda = Budapest och inte Budva, för Budva ligger i Dubrovnik, som har kust.
Ha re å vi hörs.........

Buss sightseeing

Äntligen återförenade igen.

Det var nu dags för båtutflykten jag hade planerat med den stora fina båten. DanaW och PetVet hade tidigt kommit frånj Kosovo och anslutet till vårt hotell.
Buss från hotellet kl 08.40 och sedan framme i Tivat i lagom tid innan båten lämnade kajen. Gene gnällde att det var för tidigt, men vi lyckades övertala honom genom lova honom att just den här båtturen var troligen den vackraste han någonsin har gjort.
Sightseeingen utgår från Tivat och båten tuffar sakta till Herceg Novig, där man kan gå av och promenera uppför de 1065 trappstegen till Gamla sta´n. Efter Herceg Novi tuffar båten vidare till Zejenski, där man byter till en mindre båt som guppar fram till de blå grottorna. Där kan man ta sig ett svalkande bad, om det inte finns några hajar förstås. Sedan tillbaks till den stora båten igen, som sakta åker in i Kotorfjorden. Inne i Kotorfjorden så får man tillfälle att besöka en artificiell ö, där man har byggt en kyrka, som har blivet en vallfärdsplats för alla katolska sjömän. Efter "kyrkobesöket" så stannar men till vid den underbara lilla staden Perast, där tillfälle ges för bad och förfriskningar. Efter en timme i Perast så går rutten till slutdestinationsorten Kotor, där man erbjuds guidad tur genom deras gamla stad. Några timmar senare med buss tillbaks till Becici och hotell Tara.
Kl 08.45 stod alla sex och väntade vid busshållsplatsen. Den store fina turistbussen kom och vi betalade våra 90 Euro. Vi ockuperade sätet längst bak i bussen. Nästa stopp var hotel Slovenska Plaza, Budva där en grupp av 35 italienare också hade anmält sitt intresse att åka med den stora fina båten. Bussen lämnade Slovenska Plaza och körde sedan norrut mot Tivat.
Det var en härlig lördagsmorgon. Solen sken och redan vid 09.00-tiden så var temeperaturen minst 30 grader. Efter någon halvtimmes lugn och säker körning så kom vi fam till hamnen i Tivat. Eftersom vi satt längst bak i bussen så kom vi av sist. Efter en kortare promenad kunde vi äntligen se den stora fina båten, med den stora fina restaurangen. Soldäck fanns och inomhus air condition. På vägen dit så påmindes jag de tidigare turerna jag har gjort i Kotorfjorden, men med andra mindre båtar. Bl a båten Vesna, som tog 75 passagerare. Träbänkar. Ingen restaurang utan det enda som fanns att köpa var grillad fisk, Loza, varmt rött vin och varm öl. Den andra gången var med en liten plastbåt som tog 25 personer och man satt under ett tak gjort av segelduk. Ingen mat eller dryck serverades och man tvingades att sitta i "givakt" för att alla skulle få rum. Men nu den stora fina "Bateau mouchen" och alla fina faciliteter. Början av kön närmade sig den den stora fina båten, men efter guidernas tillrop, ändrades riktning och man passerade den stora fina båten, gick och satte sig i en sådan där liten plastbåt jag beskrev tidigare.
"Amatörer" tänkte jag. De kommer aldrig orka med att sitta en hel dag på en sådan där liten båt. Jag tog (som vanligt täten) och gick på landgången till den stora fina båten. Tittade mig om - alla med. En av guiderna skriker något och jag stannar. Hon vinkar åt mig och ber mig komma till henne. När jag är framme hos henne så pekar hon att jag och de andra ska gå på den lilla plastbåten. Det var bara vi kvar på kajen och de andra väntade otåligt att vi skulle gå ombord, så man kunde komma ut på vattnet och få lite svalka.
Ännu en gång uppmanade guiden mig och de andra att gå ombord på den lilla båten. Jag frågade guiden om det var ett skämt. Vi hade betalt för att åka med den stora fina båten och vägrade att åka med den lilla. Den stackars guiden, en flicka i 20-årsåldern, förklarade att den stora fina båten hade hyrts ut för bröllop och man hade i sista stund ordnat fram dessa små plastbåtar. Samtliga tittade på den lilla plastbåten och insåg att det inte skulle fungera. Sitta på en plastbänk i 90 graders ställning, i givakt tätt tillsammans med 25 andra personer utan mat och dryck. Efter en snabb överläggning och ett beslut i koncensus så krävde vi nu skjuts tillbaks till Becici och pengarna tillbaks. Om jag minns rätt så upprepade jag nog ordet "fraud" några gånger. Anblicken av sex missnöjda "vikingar" var för mycket för den stackars guiden. Hon ringde till busschauffören, som tvingades vända om och köra tillbaks till Tivat. Sedan ett nytt samtal till resebyrån, som erbjöd sig betala tillbaks vad vi hade betalt.
Bussen kom. Kort stop för lite frukost. Till resebyrån. Pengarna tillbaks. Bussen forsatte sedan fram till hotellet. Efter en kortare frågesport sammanställd av DanaW på hotellets trappa så togs ytterligare ett beslut i koncensus. Poolen. Poolen.
Efter ett snabbt ombyte så fanns hela sällskapet vid poolen. Dagen tillbringades med diverse arrangerade vattenlekar. Bl a en simtävling med alla de fyra simsätten. Vem som vann är i skrivande stund oklart. Väntar fortfarande på att få fotona framkallade.
Sunkovic satt lite för sig och tittade på poolens rena och klara vatten. Till slut vände han sig mot Mister Krister, pekade på poolen och frågade:
-:"Är det här kusten?"

Till slut. Ett stort tack till samtliga för att ni tog er tid att komma till MNE. En otroligt trevligt helg med så många roliga och otroliga minnen. Tyvärr sprack min planering, men det var roligare.
Potatismos.

Inställda event och omvänd prutning

Fotot är från hotel Taras pool.

Jag hade planerat två aktiviteter med mina vänner. Dag 1 till fisk restuarangerna och dag 2 en båt sigthseeing.
KL 07.00 fredagsmorgon stod jag på Tivats flygplats och väntade på ytterligare ett besök. Det var Mister Krister, som kom direkt från Kosovo. Planet var några minuter försenat, men vid 07.30-tiden satt vi i bilen på väg till hotel Tara för att väcka Sunkovic och Gene. Väl framme så var det svårt att få livet i mina gäster. De sov så gott och fisk restaurangerna kommer ju alltid finnas kvar.
Mister Krister och jag gick ned till poolen för en stunds relax. Men bara efter en liten stund så kom Sunkovic. Gene kom till poolen vid 12.00 och vi beslutade oss för att gå ned till havet istället eller kusten som Sunkovic kallade det. Vi badade, åt sen lunch och hade det skönt.
Kvällen kom fort och ännu en gång så var det restaurang Jadran som svarade för middagen. På vägen till Jadran så reserverade jag biljetter till morgondagens båtutflykt. Jag har gjort den här utflykten flera gånger och det finns bara en båt som är riktigt bekväm att åka med. Det är en "Batau mouche" ursprungligen från Paris, som tar 200 passagerare utrustad med aircondition och en kanonrestaurang, om man skulle råka bli törstig eller hungrig. Det är bara en "travel agency" som använder sig av detta fartyg. Så jag beställde sex biljetter med denna båt. Anledningen med sex biljetter var att det tidigt nästa morgon kom ytterligare två vänner.
Vi gick ned till Jadran och åt.

-:"Ingen promenad ikväll. Jag vill direkt till hotellet så jag orkar upp i morgon", sa Gene och vi andra höll med.

Vi lämnade Jadran och vis av gårdagen händelse så tittade jag noga bakåt hela tiden. Alla med efter 100 meter och de fanns bara 2-3 meter bakom mig. Efter ca 50 meter var dags att gå till vänster och jag tittade jag bakåt igen. De var borta igen. Jag trodde nog att de skojade med mig och stod kvar en stund och log. Men när fem minuter hade gått så insåg jag att det omöjliga hade inträffat igen. Jag var ensam och de andra var borta. Än en gång började gå mot taxi stationen, men hittade en bänk i närheten av den och satte mig ned för att begrunda situationen. Jag ringde samtliga nummer jag hade. Inga svar. Sunkovic hade lämnat sin i Sverige. Gene hade semester och vägrade svara. Mister Kristers batteri var slut. Ingen av den hade ryggsäck. Hur skulle det här gänget klara en jordbävning,? var en tanke som for genom mitt huvud.
När ytterligare 15 minuter hade gått så ringde i alla fall min mobil. Det var Gene som gjorde ett undantag och ringde mig. De undrade var jag var och jag förklarade så gott det gick. Det visade sig sedermera att de satt endast 50 meter från var jag satt och vips satt vi alla fyra på en och samma bänk.
Sunkovic visade upp en plastpåse. I den låg tre exakt lika oranga badbyxor. Jo, de hade hunnit med att shoppa lite, efter de hade kastat bollar på plåtburkar inne på ett barntivoli. Det var där de hade försvunnit. Mister krister var aningen missnöjd. Ursprungspriset för badbyxorna var 28 Euro. Men eftersom det är slutet på säsongen så gjorde Mister Krister en prutningsattack.
25 Euro var inga problem. Vid 23 Euro så var det nej, inte längre men efter envisa förhandlingar så var även 23 Euro accepterat. 22 Euro var Mister Kristers mål och efter 20 minuters hårda förhandlingar hade han nått dit och log med hela ansiktet. Från 28 Euro till 22 Euro. Inte dåligt prutat. Dags att betala då. Gene har fått fram 30 Euro, tar påsen med de tre badbyxorna. Sträcker över 30 Euron. Krister väntar på att Gene ska få växel tillbaks. Flickan som sålde badbyxorna tittade i sin kassa och börja räkna mynt då Gene plötsligt sa:

-:"Thanks it´s okey. Keep the change".

Det är fortfarande inte riktigt klart om det var flickan eller Mister Krister som blev mest överraskat att efter en bra prutningsinsats bara insåg att flickan fick mer Euro än ursprungspriset.
Sunkovic hade ryggen vänd mot sällskapet, tittade mot stranden och viskade tyst för sig själv:
-:"Det här måste väl i alla fall vara Dubrovnik".

Geografi, Stalin och jordbävning

Geografiavsnittet dedikerat till Sunkovic.

Måste nog börja med en liten geografilektion. Har efter helgens alla kloka men ibland förvirrande frågor ställda av Sunkovic insett att forna Jugoslavien kan te sig svårt och efter ha svarat på Sunkovics samma frågeställningar ett 20-tal gånger, så kan det vara bra att få ned svaren på pränt:Montenegro är ett land med ca 25 mil lång kust. Dubrovnik år inte ett land, utan en stad i Kroatien, inte så långt från Budva faktiskt. Budva ar en kuststad i Montenegro och heter inte Podgorica. Montenegro är ett eget land och tillhör sålunda inte Dubrovnik, som visserligen ligger på Balkan men är inte huvudstad i Kroatien. Zagreb är huvudstaden i Kroatien, men har ingen kust. Sålunda Zagreb är inget land utan en stad och faktisk huvudstad. Jag vet inte anledningen till att Zagreb, som inte har kust, blev huvudstad i Kroatien.
Kosovo tillhör inte Montenegro. Kosovo har ingen kust. Småland har ju kust....... Dubrovnik har inget med Kosovo att göra. Det går att arbeta i länder utan kust. Det ar inte bara Kosovo som saknar kust. Även länder som Österrike och Schweiz saknar också kust och där bor det folk. Det går att leva och arbeta i länder utan kust. Småland har mycket kust.....Montenegro har kust och huvudstaden heter Podgorica, alltså inte Dubrovnik.
Kommande lektioner blir övriga Balkan och internationella organisationer som finns och verkar i regionen. Beträffande flaggor så hänvisar jag till fotot.

Stalin och jordbävning
När jag befinner mig härnere så har jag alltid ryggsäck på mig. Det är en vana jag har fått sedan mina resor i Tajikistan, då jag på nära håll (80 mil från epicentrum där över en miljon människor omkom i Pakistan) fick uppleva en ordentlig jordbävning. Krille, sedan fem år bosatt i Taji, var personen som fick mig att inse att det är inte fel att ha en packad ryggsäck på sig i länder där jordbävningar gör sig påminda. I ryggsäcken ska det finnas kontanter, två mobil telefoner, pass alt id-kort, vatten, tändare och ngt ätbart (kex eller dylikt). 1979 var den senaste stora jordbävningen i MNE. Ett hundratal omkom vid kustområdet i närheten av Budva och Becici. Länge sedan kanske, men man känner faktiskt av jordbävningar här lite då och då. Anledningen till mitt ryggsäcksbarande väckte många roliga och humoristiska kommentarer från mina gäster kan jag lova er.
Efter restaurang Jadrans middag hade mina gäster lite svårt att följa efter mig. Jag vet inte varför de valde att gå efter mig, men det gjorde de i alla fall. Jag stannade ungefär var 100 meter för att de skulle komma ifatt. Första kvällen var vi "samlade" fram till "Gamla sta'n" i Budva. Jag vände mig om och sa till Gene och Sunkovic att det fanns ett bra café bara ca 50 meter längre fram. När jag var framme vid caféet vänder jag mig om och upptäcker att båda är borta. Otroligt. Jag pratade med dem för ca 30 sekunder och 50 meter sedan. Sätter mig på en bänk och väntar in. De syntes inte till, så efter 30 minuters väntan tar jag en taxi till hotellet. Går och lägger mig. Efter ca två timmars sömn blir jag väckt av Gene och Sunkovic. Jag undrade vart de hade försvunnet. Det var ju omöjligt att de skulle kunna försvinna på en 50-meters sträcka, tyckte jag då.
Både Gene och Sunkovic tyckte att jag hade gått for fort. De hade bara sett en gumpande ryggsäck, som hade försvunnit i mörkret. Men de berättade också att man hade stannat vid en Stalin staty. Både Gene och Sunkovic hade blivet så överväldiga att mitt inne i Budva få träffa Stalin. Stalin statyn kramades, citat från Stalin lästes högt upp uppblandat med höga rop efter mig. När kramkalaset med "Stalin"var slut och det var dags att leta efter mig, så upptäckte de att det inte alls var en Stalin-staty, utan en lokal statuerad MNE-förmåga. Men det gjorde inte sa mycket for Gene konstaterade glatt:
-:Han var i alla fall lik Stalin........."

Dagen efter så läste jag följande i en lokal tidning:
(AP) — PODGORICA, Montenegro - Seismologists in Montenegro say a magnitude 4.8 earthquake has shaken the tiny Adriatic state but caused no casualties or damage.
The last major earthquake in Montenegro was in 1979.

Gäster

Kotor Bay

Ado Bojana

Inget nytt på öst fronten. Valeri fortsätter med sina körlektioner, värmen håller i sig (peppar peppar) och lugnt på kontoret. Nytt??? Nej inte förtillfället, men efter helgen så kommer jag nog fått många nya uppslag. I morgon kommer det besök från Sverige. Mister Krister, Sunkic och Gene kommer (fredag)och stannar tills måndag. Danne W kommer på lördag och åker tillbaks till sitt på samma dag som de andra åker till Sverige.

Så det svenska besöket kommer då imorgon och jag hämtar dom på flygplatsen utanför Poddan. Mister Krister kommer dagen efter och blir hämtad i Tivat.

Vi kommer att bo i Becici och jag har gjort upp en lite "Mini-Apollo" tur:

Fredagen: Efter en stadig frukost går färden söderut mot Ulcinj och slutmålet blir faktiskt en fiskrestaurang i Ado Bojana (se vänsta bilden), som ligger nästan vid den albanska gränsen. Jag var där i söndags och kollade läget. Platsen är något väldigt speciellt med alla sina restauranger på vattnet och man tar upp fisk direkt, som sedan grillas och för hoppningsvis kommer att avnjutas av samtliga (förutom mig). Jag tar istället lite prosciutto och ost.

Lördagen kommer vi ta en båt sight seeing i Kotor Bay och sedan middag på restaurang Jadran i Budva.

Hoppas bara vädret kommer bli bättre än förra året när Mister Krister och Gene var här. Hoppas också på många roliga minnen och inspiration till kommande bloggar från deras vistelse här i MNE.

Sight seeing på Skadar lake

Utsikt över Skadar sjön.

Äntligen hade jag fått på mina kläder, men var tvungen att stanna kvar på Plavnica Resorten. Waldemar, Martin, Raffa, Anna och jag skulle åka på en sight seeing på Skadar Lake, som är den största insjön på hela Balkan. Fågellivet ska vara fantastiskt och likaså fisklivet. Det är i Skadar sjön, som alla karpar fångas. Karpen är den mest populära fisken att äta här i MNE. Valeri, som själv är fritidsfiskare atycker att den t o m smakar bätre än lax. Själv undviker jag allt under vatten och har således ingen aning.

Båten skulle inte lämna Plavnica förrän kl 19.15 och de andra skulle komma strax innan. Jag gick in i serveringen och "dök" ned i min bok och hoppades att ingen av "misserna" skulle komma in.

Drack en "Deutsch" och strax före kl 19.00 så såg jag en vit Golf med CD-skyltar parkera på P-platsen. Resten av sällskapet anslöt och vi gjorde sällskap till båten, som bara låg några meter från där jag satt. Priset för tre timmars sight seeing och mat var 22 Euro. Maten var inte framplockad, när vi gick ombord men det skulle vara "Swedish table", vilket innebär buffé.

Klockan blev 19.15 och båten började sakta lämna resorten. Jag kunde nu se på avstånd hur "misserna" gjorde sitt genrep. Jag låter det vara osagt om de fortfarande log åt den bar överkroppade, vilsna, stammande svensken med en alldeles för stor nyckel till sitt kläd skåp. Jag tyckte i alla fall att ju längre vi kom från scenen desto skönare var det.

Båten gick spikrakt ut och lika tyst som rakt. Temperaturen var fantastisk. Precis lagom och kompletterad med en lika perfekt vindbris.

Waldemar, en man i 60-årsåldern och näst högsta chefen på kontoret var iklädd tennis shorts, T-shirt, slippers och vita tennissockor på fötterna. Raffaella tittade på hans fotbeklädnad och kommenterade"very sexy, Waldemar". Båten fortsatte lika tyst och sakta som tidigare. Waldemar fattade tycke för två rysk-talande damer och sa något på ryska till dem. Det tog inte många sekunder förrän en två meters montenegrin kom fram till Waldemar och undrade vem han var. Waldemar presenterade sig och så gjorde även "Två-metern". Mannen var tour guide för en grupp ryska turister från S:t Petersburg och damerna som Waldemar hade börjat prata med ingick i hans grupp. "Två-metern" började nu guida oss också och berättade bl a var det fanns sandstränder och var storkar och hägrar brukar häcka.

Klockan var drygt 20.00 och vi började bli hungriga. Mörkret hade också börjat infinna sig, vilket var synd för det var väldigt vackert. Vi gick ned till matsalen och fick bordet närmast scenen. På scenen stod det en sådan där "synt" och bredvid satt en halvsliten montenegrin och rökte. Jag pustade ut och tänkte att det är nog ingen underhållning på den här båten, som tur är. Vi ska ju bara äta, sedan njuta av naturen och vara tillbaks om två timmar. Men ack vad jag bedrog mig. Vi hade precis satt oss när den halvslitna montenegrinen fimpade cigaretten på heltäckningsmattan och slog på synten. Sedan så spelade han turkinspirerad montenegrinsk musik så högt det bara gick. Samtliga bord, förutom vårt, började med "ringdans" runt sig eget bord. Man la armarna runt varandras halsar och sedan gick ett steg till höger för att sedan gå två steg till vänster. Det röktes och musiken blev bara högre och högre. Waldemar tyckte vi var tråkiga, som inte uppskattade musiken och ville dansa. Han gick till ett annat bord med åtta damer, trängde sig mellan, lade hans armar runt deras nackar och dansade med i ringen. Han tyckte det var jätteroligt. Jag tyckte det var roligare att titta på Waldemar i sina vita tennissockor och plastsandaler.

Volymen sänktes ned och i ögonvrån såg jag hur "Swedish table" började bli klart. Visserligen satt vi nästan längst bort från maten, men jag tänkte inte vänta till sist. Osvenskt rusade jag fram till bordet, tog en tallrik och gjorde en hastig inventering vad som erbjöds. Bland fem varmrätter var två fisk, en zucchinianrättning och två kötträtter. Jag tog zucchinis, något som likande pannbiffar och några skivor av fläsksteken med den vita såsen. Tillbaks till bordet och väntade in de andra.

-:"Priatno" (ungefär smaklig måltid, varsågod) sa Waldemar och så började vi äta. Jag var jättehungrig och skar av en stor bit av pannbiffen. Är det något jag saknar i matväg härnere så är det nog just pannbiff och eventuellt köttbullar. Förde in gaffeln med det pannbiffen i munnen. Stängde munnen, började tugga och upptäckte omedelbart att det var leverbiffar. Ögonen tårades och jag tog servetten till munnen och spottade osynligt ut "biffen" där. Men vilken tur att det fanns skinkstek i alla fall. Skar av en bit och skrapade rikligt med sås på köttbiten. Gapade, förde gaffeln till munnen och ännu en gång så tårades mina ögon. Den vita såsen var en pepparotssås, som tillsammans med lever toppar listan med mat som jag aldrig kommer att tycka om. Jag lämnade tallriken, gick och hämtade grönsaker och färskt bröd. Det fick duga.

Efter någon halvtimme så satte musik och dansen igång igen. Jag, Martin, Raffa och Anna gick ut på fördäck och tog en kopp kaffe. Waldemar han skrattade och dansade vidare runt samtliga av restaurangens bord.

Vi kom tillbaks till Plavnica ca kl 22.30 och lämnade båten. Miss Montenegro tävlingen var fortfarande igång. På kajen bjöd Waldemar upp Raffa på en salsa (han går på salsa kurs också). De tar några salsa steg. Waldemar var koncentrerad och räknade "jedan - dva - trei" för sig själv. Raffa tittar mest generat ned på kajen. De andra båtgästerna samlas kring "dansparet" och hejar på.

"Två-meters mannen" upptäcker Waldemars dans. Han går fram till Martin och undrar om det är "sånt där" man får lära sig EU.

Miss Montenegro 2009

Miss Montenegro 2009.

Valeris körlektioner fortsätter och det är ungefär samma saker som ältas hela tiden under våra morron "Deutsch", förutom att han tycker 3 000 Euro är väldigt mycket pengar för en mc och att han måste hitta en P-plats i ett garage och då kostar ju det ytterligare 100 Euro/månaden.

Äntligen fredag och då brukar jag ta sen lunch och äta den på resorten Plavcnica, som ligger ca 10 km från Poddan. Under augusti månad så slutar vi 15.00 och den sena lunchen kombineras med också med bad och solning. Ni hittar bilder från Plavnica i tidigare bloggar.

Nåväl, fredag och jag styrde kosan mot Plavnica. När jag kom dit så gick jag och betalade. Hon som tog mot pengarna sa något som jag uppfattade att idag stängde man bassängen kl 17.00.

-:"Da, da, uredo", svarde jag och det betyder ungefär "OK".

Eftersom jag kom direkt från kontoret så ville jag använda mig av omklädningsrummet, som finns i samma byggnad och få tillgång till ett klädskåp. Kvinnan, som troligtvis inte hade sin bästa dag, suckade besvärat men tog fram en nyckel. Visade mig sedan omklädningsrummet och öppnade skåp nr 15 och överlämnade sedan nyckeln till mig.

-"Hvala puno", sa jag och fick ett "priatno" (=varsågod) till svar.

Eftersom belysning är ganska ringa eller nästan obefintlig där man betalar och omklädningsrummet finns så kisade när jag lämnade och gick mot poolen Biljetten som jag fick överlämnades till badvakten och han sa på engelska att p g a repitioner till kvällens TV-sändning av Miss Montenegro 2009 så stängde man 17.00 och att jag bara kunde använda den högra delen av poolområdet.

Det var väl en liten besvikelse, men det kunde ju vara skönt att sola och bada en stund så här på fredags eftermiddagen. Bland 50 andra gäster så hittade jag en badstol och la ut mina handdukar. Tittar bort mot det avspärrade delen och upptäcker 15 unga damer iklädda bikinin. De 15 unga damerna regisserades av en gråhårig hästsvansförsedd person iklädd svart kjol och vit skjorta. Vet fortfarande inte än idag om det var en man eller kvinna. Personen var klädd som en kvinna, men ansiktet tillhörde en man.

Han/hon pekade hur de unga damerna skulle gå utmed poolen och sedan ut på scenen, som ligger nästan mitt ute i poolen. Låter kanske konstigt, men om ni tittar på bilderna från Plavnica så kommer ni forstå.

Jag fick in mina prosciutto sandwichar och insåg att det skulle komma att bli en riktigt bra eftermiddag i alla fall. Tänk er, att ligga i en bekväm solstol i solen, äta lite, ta sig ett dopp när man vill och samtidigt kunna se repetitionerna från Miss Montenegro 2009. På TV så far man ju bara se föreställningen en gång. Jag såg de unga damerna på "cat walken" i alla fall minst 20 gånger.

Den gråhåriga "mankvinnan" utövade sin auktoritet mycket bestämt. De sista gångerna som flickorna gick på cat walken så behövde hon enbart använda hanshennes fingrar genom att peka. Det var inte enbart de unga damerna som behövde öva, utan också övriga artister som skulle vara med i "showen".

Så för att sammanfatta så såg och hörde jag samtliga fredagskvällens artister och de unga damernas mannekäng gång upp på catwalken, längst med poolen och till slut för att hamna på scenen, där de presenterade sig själva.

Vid 16.50-tiden så tyckte "man/kvinnan" att det var dags för rast. Hon sa något och de unga damerna lämnade pool området.

Skandinav som man är så vill man ju inte att klockan skulle bli efter 17.00. Så kl 16.55 så tog jag min ryggsäck och handdukar och gick mot byggnaden där omklädningsrummet var. När jag gick in i bygnades så blev det mörkt igen och i och med att dörren till omklädningsrummet var stängd så var det mycket mörkt. Men jag har ju gått där massor gånger och det var ju bara rakt fram 25-talet meter. Tryckte ned handtaget, öppnade dörren, nyckeln till mitt skåp i högsta hugg och inser att omklädningsrummet hade gjorts om till omklädnings- och sminkrum för de 15 unga damerna och deras assistenter. Så i blöta, droppande badbyxor, bar överkropp och med nyckeln viftandes mot "mitt" skåp i handen hörde jag mig själv be om ursäkt att jag kom och störde deras uppladdning och att jag bara skulle hämta mina kläder i skåpet.

Till min stora glädje blev de inte arga eller irriterade. Trots deras unga ålder så insåg de nog att jag inte var någon "ful gubbe" utan bara medelålders generad man som hade sina kläder i deras omklädningsrum. Det fnissades, skrattades och viskades. På stapplande steg banade jag mig fram bland underkläder, baddräkter och sminkprodukter. Plötsligt så börjar man frågar mig var jag kommer ifrån, vad jag gör i Montenegro, hur länge jag varit i landet, om jag trivs, om jag tycker om människorna här, om jag tycker om deras mat mm. Jag måste erkänna att jag inte kände mig speciellt bekväm i min bara överkropp och droppande badbyxor, men jag svarade på frågorna. Efter ytterligare någon minut, under fniss och skratt så hade jag äntligen lyckats öppna hänglåset med den minimala nyckeln och fick tag i mina kläder. Att byta till torra kläder där jag befann mig var ju helt otänkbart. "Mankvinnan" kommer in i omklädningsrummet och blir väl aningen överraskad när "hanhon" får syn på mig. Jag börjar förklara men avbryts av 15 unga damer som skrattande berättar hur det kom sig att jag befann mig just där och då.

Med kläderna hängande över vänsterarmen så lämnade jag omklädningsrummet och hörde glada "cio vidi mosse" (=hej då vi syns).

Solen var stark och jag tog på mina solglasögon. Gick till bilen och bytte till torra kläder täckt av bilens öppna dörr.

Övningskörning inställd

Motivet från byn Rose.

Vår assistent Iva måste tyvärr sluta. Hon har tillfälligt ersatt min förra assistent Ana, som har varit mammaledig. Med anledning av att Iva snart ska sluta hos oss bjöd Valeri och jag henne på lunch på restaurang Anovi. Restaurangen ligger på vägen mot Petrovac, vilket innebär att man passerar aluminiumfabriken.
Strax innan vi passerade aluminiumfabriken så pekade Valeri åt höger och berättade att det var just där som han övningskörde och att övnings körningsläraren bor alldeles bredvid fabriken.
Valeri visade exakt vilken asfalterad väg som han åkt fram och tillbaks på, var han har bromsat, var han gjorde sina "åttor", var han satte ned fötterna, var det var svårt att svänga och var han höll på att köra omkull.
Plötsligt så skriker Valeri till och pekar på ett vägavsnitt där man håller på att ta bort asfalt. Man håller på att bygga en ny infartsled och då måste man ta bort lite gammal väg.
Han tyckte det var en mindre katastrof att den asfalterade vägen togs bort, vilket innebar att han fick ännu mindre övningsyta att köra på.
Jag frågade Valeri hur det hade gått kvällen innan att köra och fick svaret att det blev inställt.

-"Varför blev det inställt då, Valeri?", frågade jag.
-"Övningskörnings läraren var och körde buss", fick jag lite överraskande till svar.
-:"Ja men, hade ni inte kommit överens om tid?" frågade jag lite nyfiket.
-:Jo, men han hade glömt bort. Jag vet inte om du kommer ihåg, men jag berättade att han extraknäckar som busschaufför. Han hade glömt bort att berätta för mig att han skulle köra 54 personer till Kosovo just då vi skulle övningsköra", svarade Valeri lite besviket.
-"Jahaaaa, men det var väl lustigt att glömma bort. Så gör man väl bara inte. Det minsta man kan begära är väl han informerar dig så du slipper köra bort till honom..............", replikerade jag men han inte tala klart förrän Valeri sa:
-:"Jooo, det var väl lite tråkigt. Men läraren tyckte jag kunde åka till honom och ta motorcykeln och köra själv. Men jag gjorde inte det. Känner mig inte så säker än."
-:"Men är det lagligt att göra så. Jag trodde att man måste ha en lärare med innan man har motorcykel körkort?"

Valeri tittade på mig och sa att läraren tyckte att eftersom Valeri har diplomatisk immunitet så kunde han ju utnyttja den om polisen skulle komma och fråga. Men det tyckte Valeri inte var riktigt rätt. Läraren föreslog då att dennes fru kunde följa med Valeri och övervaka övningskörningen.

-:"Jaha, så hon är också övningskörnings lärare? Vad praktiskt då......", tänkte jag högt.
-:"Nej, hon är inte övningskörning lärare. Hon är hemma fru, men det var tydligen inte så noga", svarade en lite nedstämd Valeri.

I morgon, fredag och sight-seeing på Skadarsjön.

Fler övningskörningslektioner

Just nu så ser det ut precis som på bilden. Det är regnigt och åskan mullrar lite i bakgrunden. Varmt? så där 30 grader..........

-:Det är inte så lätt det där med köra "åttor"", var det första Valeri sa när jag träffade honom idag på morgonen och fortsatte:
-:"Jag menar motorcykeln är ju tung och den vinglade lite mycket tycker jag. När jag körde på "ettan" så hackade det bara och när jag la i "tvåan" så gick det för fort. Det var jättessvårt. Instruktören rådde mig att övningsköra ikväll igen".

-:"Ja men klarade du "åttan" då"? frågade jag nyfiket.
Valeri tittade på mig lite undrande och svarade:

-:"Klarade och klarade. Jag kom inte runt "åttan" någon gång utan att sätta i fötterna. Det bästa jag körde runt så satta jag ned fötterna tre gånger. Det är jättesvårt.............."

Under resterande tiden vi drack våra "Deutsch" så hörde jag väl ungefär samma historia tre gånger. Han varvade sina övningskörningshistorier med att han kommer köpa en Yamaha 250. Den vägde 125 kg och fulltankad så blev vikten 140 kg. Han ville inte ha en scooter för han vill ha koppling, kunna växla med vänsterfoten och sedan bromsa med höger fot. Inte handbromsar som både fram- och bakbroms alltså, för då kan panikbromska med bromsen som går till framhjulet och då kommer det inte gå bra. Han avslutade med att nackdelen med den här Yamahan var att det fanns ingen plats för väska eller liknande. Men det var ju bara att köpa en ryggsäck och stoppa ned sina saker i den som man ville ha med sig.

Nu var det dags att lämna "Deutschen", under tiden jag betalade, så mumlar Valeri lite tyst för sig själv:
-:"Yes I´m goig to buy the fuckning motorbike, if I pass the test of course........"

Övningskörning

Fotot föreställer utsikten från vägen från Budva mot Poddan i höjd med molnen.

I fredags under morgonfikat tittade Valeri allvarligt på mig och sa:

-:"Lars, tonigt at 19.00 hrs I´m warning you to go out. Please stay in your appartment and do nothing".

Eftersom han såg allvarlig ut kunde det ju vara något allvarligt. Jag frågade honom om det var av någon speciell anledning som jag inte skulle vara ute och gå.

-:"Lars", upprepade han igen, "tonight I will take my first practical exercise for my driving license for motor bike and I don´t know how it will end. I have never been driving motor cycle before and now when I´m 55 years old it´s time to start exercise".

Jag undrade naturligtvis varför han skulle ta motorcykelkörkort nu när han nått 55 år. Han svarade eftersom vi ska flytta till ett annat kontorskomplex så skulle han få längre att gå och då vore det bra med en motorcykel. Det är lätt att ta sig fram och den är lätt att parkera blev svaret.

Frågan varför han inte promenerade istället för att åka bil eller motorcykel blev aldrig besvarad, förutom en blick som kunde tolkas "du är ju för faan inte klok".

Nåväl, kvällen kom och jag höll mig in inomhus. Lagade förresten Milanobiffar med aningen tomat/citronspetsad gräddsås och till det klyftpotatis.

Idag, måndag, så ringde Valeri redan vid 07.50 och undrade om skulle dricka en kopp "Deutsch" tillsammans.

-:"Sure, see you at "Café F2" in five minutes," svarade jag och blev nyfiken på hur övningskörningen hade fungerat.

Redan när jag kom till caféet så stod min "Deutsch" där och jag hann inte ens sätta mig ned på stolen förrän Valeri berättade följande:

att i fredags, alltså första gången när han övningkörde så hade han varit jättenervös. Han hade spännt sina armar så mycket att han hade fått kramp i underarmarna. Han hade av sin lärare fått låna en hjälm som var en cykelhjälm gjord av frigolit täckt med röd hårdplast. Nu måste han köpa en integralhjälm, för hade man otur kunde man få flugor i sina ögonen och måste då kanske blunda och då kanske något oväntat inträffa. Köra på något eller något liknande. Första lektionen varade i 1 timme och 45 minuter och när han var klar så tyckte körskoleläraren att han även dagen efter skulle ta dubbla pass d v s ytterligare 1 timme och 45 minuter. Första "passet" alltså "fredagslektionen" hade Valeri kört på ett stor tom asfalterad P-plats i närheten av aluminiumfabriken. Start och stopp. Start och stopp. Vingligt och dålig balans var hans eget omdöme.

Lördagsspasset, det andra lektionspasset, genomfördes på en avstängd asfalterad väg också i närheten av aluminiumfabriken. Han hade under sina två lektioner kört fram och tillbaks på vägen. Nu äntligen kände han att han inte längre spände sina underarmar och att krampen var långt borta.

Det började kännas bra, men körläraren tyckte att Valeri skulle köra ett dubbelpass på söndagen också. Den här gången på samma P-plats som första gången och nu var det "åttor" som gällde. Ett av momenten i den kommande uppkörningen är att köra några "åttor". Under sina två lektionstimmar så övade han på "åttor" hela tiden.

-:"It´s not so easy at it looks to drive these "eights" and my teacher wants me to drive "eights" tonigt to", sa Valeri och såg aningen förnärmad ut.

Under vår kaffestund så fick jag inte "tungan i vädret" så där jättemycket och det kanske var bra det.

På lunchrasten hade Valeri varit ute och köpt en svart integralhjälm av med nedfälltbart "plexi glas" som han uttryckte sig. Den hade kostat 200 Euro, men det var rea och med VAT-kortet så kom han till 80 Euro och ikväll blir det nya "åttor" på P-platsen.

Nygamla turister

Monte Negro är ett fint land att turista i, speciellt då det inte är högsäsong och kryllar av folk. Kusten är fin och för det mesta är vattnet klart och fint, men det kan hända, när vindarna blåser fel, att vattnet blir grumligt och fullt av skräp. Skräpet går inte skylla på någon annan än oss människo. Men som tur är det så händer det inte så ofta.
För tillfället är det mest ryssar som turistar har. Ryssland är ju den nya kapitalismen och som ryss tycker man att man befinner sig i paradiset. Språket fungerar alldeles utmärkt, bra klimat, bra stränder och prisbilden är rätt. Dagligen landar och lyfter 14 charterflyg från och till Ryssland.
För något år sedan var det serberna som låg på första plats. Men den montenegriniska turistnäringen tyckte inte det var bra. Anledningen till den något "ljumma" inställningen till serbernas turistfirande var att de inte spenderade tillräckligt mycket pengar i landet. Eftersom MNE är ett grannland till Serbien och avståndet inte långt bilade serberna naturligtvis hit. Man tog också med sig sin egen mat, ja t o m potatis och tomater.
För två år sedan bestämde man i det Montenegriniska parlamentet om åtgärder för att få hit "de rätta" turisterna. "Rätta turister" var de som spenderar sina pengar på dyrt boende, restaurangbesök och köp av souvenirer.
Åtgärderna som bestämdes blev en "eko-skatt", som innebar att när man passerar gränsen med bil måste man betala 10 Euro för att få köra bil i landet. Nästa åtgärd blev en "turistskatt", som innebar en kostnad på en euro per person och dag. Alltså en familj med fem personer som gör ett 14-dagarsbesök i MNE åker på en avgift på 70 Euro när de lämnar landet. Som inte det var nog så infördes nya tullavgifter för införsel av matprodukter av privatpersoner. Skyhöga avgifter för all mat (bl a potatis, tomater, rakia mm) som fördes in i landet av privatpersoner.
De här åtgärderna bidrog till att den serbiska turismen förra året minskade drastiskt och även naturligtvis den totala numerären av besökare.
Förra året frågade jag en vän härifrån, en hotellägare från Budva, om han hade märkt något av den minskade antalet besökare. Jovisst hade han gjort det men han tyckte det var bra att antalet turister hade minskat och nu hade det äntligen kommit hit de turister man vill ha. Alltså de som äter ute varje kväll, hyr solstolar och bor på fina hotell.
Så kom då den ekonomiska krisen och i början av denna säsong var antalet bokningar enbart 30 % jämfört med tidigare år. Nu var goda råd dyra och man ju måste hitta på något. Genom massiva reklamkampanjer i Serbien försökte man få tillbaks sina "tidigare" gäster. Man lyckades och efter "ryssar" ligger nog serberna i år på andra plats.

Pedja, som idag gled in kl 08.50 och frågade om jag vill följa med på en kopp kaffe. Via mailen skickade han mig ett alldeles nyproducerat vykort, där den serbiska turismen beskrivs ( se ovan). Han tyckte motivet var jättekul och ville få mig att skratta också. Jag skrattade inte och sa att jag redan hade "fikat".

Pedjas olycka.

Fotot är från Becici.

Det är väldigt lite att göra nu. Vi är förbjudna att ha några som helst aktiviteter för vår "counterpart". Anledningen är att det är semstertider och man måste ha all personal tillgänglig. Vi arbetar endast mellan 08.00 - 15.00 och varje morgon så påminns jag av Pedja hur viktigt är att vara i tid, trots att han alltid "dyker upp" en timme försenad.

Förutom att man ska vara i tid, så är bilolyckan han var med om, det enda som kretsar i hans huvud. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra hur det gick till och han tycker att den lokala polisen inte gör sitt arbete. Han tycker de ska sammanställa samtliga övervaknings- kamerors inspelningar från datumet och platserna för olyckan, ifall man skulle kunna se något som kan vara till fördel för honom.

På eftermiddagen idag (tisdag) så bjöd han ut mig på en kopp kaffe. Vi gick till café F2 som ligger om hörnet om vårt kontor. Jag satte mig ned, Pedjan bad om ursäkt att han bara skulle gå ett ärende.

Jag beställde in en "Deutsch" och efter någon minut så levereades den tillsammans med ett glas isvatten. Efter några minuter så kom Pedja till caféet med en ask cigaretter i handen. När jag först träffade honom, för ca 1,5 år sedan, så rökte han mellan 40 - 60 cigaretter om dagen. Mars månad i år så slutade han tvärt och har kanske rökt två - tre gånger efter dess. Jag undrade naturligtvis varför och han svarade att han inte kunde sluta tänka på olyckstillfället. Ännu en gång berättade han hur det hade gått till. Den har gången var ett Marloboropaket hans bil, en Nokia telefon fick gestalta bilen framför honom och en tändsticksask fick vara den bilen som låg allra först. Intresserat så tittade jag på den arrangerade"uppställningen". Hur jag än försökte så såg jag inget nytt hur olyckan hade gått till. Efter demonstrationen så pustar Pedja och säjer att han t o m använde tutan vid omkörningen som slutade i diket.

Kyparen kommer till vårt bord och Pedja beställer vad han ska ha. När kyparen kom med Pedjas beställning blev jag förvånad. Han hade beställt en Gin och Tonic och konstaterade torrt att olyckan hade förändrat hans vanor.

Idag skulle det regna och inte vara så varmt. Det har inte regnat än och värmen har bara kommit upp till 30 grader.

Idag så trycks också boken "På andra sidan dödens fält". Köp den när den kommer ut. Jag lovar att hålla er underrättade om när det finns i bokhandlen eller var nu någonstans den kommer att säljas.

Länge sedan jag någé.........

Våra badskor igen Frugan hälsar på vår bröllopsdag

Plavnica

........men inspirationen har inte varit den bästa och det har blivet vardag i Poddan igen. En liten uppdatering kanske:
80% kom fram till Trieste och efter en alldeles utmärkt Gnocci och övernattning tog de "Auto zug" till Hamburg. Färden från Hamburg via Border shopen i Puttgarden till Teby gick också kanon. Efter förra årets lilla incident i Hamburg så var S2 lite skraj att åka genom staden. En kompis till honom gick på det gamla tricket med "sekt och brudar" och efter 10 minuters klämmande så åkte han på en nota där man kunde de utläsa att det kostade 300 Euro. De gick naturligtvis till polisen och klagade. Det var väl inte första gången som den Hamburgaska polisen fick ta emot liknande klagomål och slutade med att S2 och polare inte var välkomna tillbaks till "Syndens näste".
Efter ha varit på en veckas semester i Halkidiki, Grekland kom Valeri tillbaks till kontoret. Jag fick en noggrann rapport att kaffet var dyrt, hotellet var bra men hade inte hållet vad man lovat, vattnet var inte lika rent som förra året, maten var bra, liknande priser som i MNE, besök på en ö där det bodde enbart munkar och resan tillbaks till Poddan tog åtta timmar, men då hade man VIP behandling vid en gränsstationen Grekland – Albanien. Sedan avslutade Valeri som han alltid avslutar med:
-"You see what I mean".
Det är en fras som han alltid avslutar sina meningar med. Jag tror nog att jag hört "you see what I mean" över tusen gånger och jag svarar alltid med ett leende:
"Yes I see what you mean".
När han hör mitt svar blir reaktionen alltid den samma. Han blir tyst, eftertänksam och osäker på vad han har sagt. Men det tar bara ca fem minuter innan nästa
-":You see what I mean" hörs.
Pedja kommer varje dag mellan en – två timmar för sent och påminner mig om hur viktig det är att hålla tiden. Han var förresten med om ett riktig otäckt olyckstillbud. Efter ha skjutsat familjen till Bar så var han på väg tillbaks till Poddan. Han hamnade bakom en schweizisk registrerad BMW och skulle göra en omkörning. Den schweiziskregistrerade bilen vägrade släppa om honom (det händer ofta härnere). Men, montenegrin som Pedja är, gav han sig inte lättvindligt. Det slutade med att Pedja voltade med sin bil och hamnade i diket. Bilen blev väl mer eller mindre förstörd, men det viktigaste var att Pedja nästan var helt oskadd.Efter han hade berättat för mig om tillbudet fem gånger, visat med pennor hur bilarna hade varit placerade på vägen så tittade han på mig och sa:
-:"Lars, I can not understand. I am a proffesional driver."
En av vara chefer heter Waldemar och är från Polen. Han har arbetat som diplomat och även ambassadör i många länder bl a Irak. Nu så har han fått simning på hjärnan och ger sig ut på kilometerlånga turer. I går (söndags) så simmade han mellan Sutomor och Bar. Distansen var fem km och temperaturen i vattnet var endast 18 grader. Han simmade långt ut och långt från ev. assistans. Det är inte en överdrift att påstå att Waldemar var ganska tagen efter ha simmat 4,5 timmar i det 18 gradiga vattnet. Efter simturen så åt han två pastaportioner och var fortfarande hungrig
Själv så besöker jag på lördagarna Plavnica för bad och sol. Det är en resort som ligger ca en mil från Poddan. Söndagarna åker jag iväg till Petrovac för havsbad och sol vid kusten. Jag kan lova er att det för tillfället är "fo'tt" (=fucking hot) i Poddan.