Ankomst och vi blev kompletta.

Gamla ringmuren runt gamla staden Kotor.

25 juni 2010
Nio dagar sedan den senaste inlägget. Jag vet lite slött, men jag är ju inte ensam längre och skrivandet har väl inte varit riktigt prioriterat.
När familjen kom var det hett eller "fo´tt" (fucking hot) som en amerikan har döpt den värsta hettan till. Förra torsdagen så bar jag ned det sista till bilen. Hade väl inte hämtat mig så där 100 % efter Martins och min "sista kväll". Kände en halvtaskig smak i munnen och svettades mer än vad jag skulle gjort utan att varit "ute". Det fanns ingen ledig P-plats i närheten av bostaden, så jag parkerade ca 400 meter ifrån. Min stora svarta trunk var fylld till bredden och vägde minst 40 kg. Lap topen nedstoppad i ryggsäcken och bars med hjälp av ryggen. Ytterligare en väska med de sista matvarorna samt lite köksutrustning.
Efter ha kånkat de 400 meter till Pajeron var jag framme och svetten sprutade ur varenda por. Polisen som vaktade Europeans Commissions kontor skrattade åt mina svettningarna. Mitt ansikte var troligtvis högröd också. I vilket fall som helst fick jag in allt i bilen och började sedan köra mot kusten. Efter ca 1,5 timme var jag framme och nu var det bara att kånka upp samma packning för tre trappor. Men vad gjorde det? Två timmar tidigare hade familjen "messat" och berättat att de var utanför Dubrovnik. Jag la mig på soffan och somnade. Vaknade ngn timme senare och gick ned till Supermarketen och handlade lite frukost attiraljer. När jag kom ut med händerna fulla av matkassar så stod vår blåa Peugout utanför Villa Sofija och de hade kommit. Kul och duktig att köra så långt. De hade övernattat i södra Tyskland och sedan fortsatt till mellersta Kroatien och sovit där. Sonen S1 hade fått de största myggbetten jag någonsin sett. Myggbett förresten – myggbölder är en bättre beskrivning.
Nu var fyra av fem på plats. Sonen S2 kom två dagar senare med flyg till Tivat. Vi var och hämtade honom och nu var vi "komplett".

Törstig

Utsikten från vår balkong.

16 juni 2010
Dyngsvettig vaknade jag kl 05.00. Munnen var kruttorr och tungan kändes som uttorkad tvättsvamp. Det var som om det inte fanns någon vätska kvar i hela kroppen och därmed kunde "leverera" saliv till mun och tunga. Kravlade mig upp ur sängen och mina fem meter till kylskåpet kändes som ett maraton lopp. Öppnade kylskåps dörren och till min glädje hittade jag en flaska med 1,5 liter kallt vatten. Med svetten rinnande nedför pannan och kroppen också för delen, skruvade av korken till den fyrkantiga vattenflaskan, förde flaskan till mina uttorkade läppar och lät det kalla vätskan skölja i och över mun, tunga och sedan vidare ned i strupen. Jag svepte nog en halvliter och det började kännas bättre. När jag stod där och beundrade utsikten och samtidigt började leta efter "remote controllern" till "air cond" kom jag på att det här var just min sista morgon på Vuca Karadica 23, Podgorica. Jag tryckte på den oranga knappen på "remoten" och ett svagt brummande hördes från "air conden". "Air condens persienner" öppnade sig och den svala luften sköljde över mig som en sval dusch. Ute var det redan hett, en så där ca 30 grader och jag förstod att det här skulle bli hetare dag än vanligt. Ännu en gång lät jag det kylskåpskalla vattnet rinna nedför min strupe, men den riktiga känslan av att må riktigt bra infann sig inte. Varför undrade jag? Tänkte tillbaks på gårdagskvällen och plötsligt insåg att jag hade gjort något som jag inte gjort tidigare under mina dryga två år i MNE.
Irlandske Martin hade kvällen innan bjudit mig på "en sista öl". Vi gick till den irländska pub:n"’Four Lepricorns" och drack en öl. Faktiskt så stannade det vid en öl. Men det blev Jameson whiskey också. Efter några "pinnar" gick vi vidare till restaurang Laterna för att äta. Jag åt "stuffed kebab" och Martin en "sirloin steak". "Stuffed kebab" är utbankad fläsk file’ skiva, som fylls med ost och prosciutto. Rullas sedan ihop och runt "rullen" viras en baconskiva. Man trär upp "rullarna" på ett grillspett, som sedan grillas. I vilket fall som var det jättegott.
-:"You should never mixed barley with grapes", sa Martin. Han förklarade att det är irländsk dryckesråd, att inte dricka öl och vin samma kväll. Anledningen till att man inte skulle blanda "säd och druva"var för att slippa en mindre bättre nästkommande dag.
Jag nickade bifallande men överraskades av att höra Martin beställa:
-:" Could we have a bottle of the red wine Procorde and two sparkling water, please".
Vinet passade bra till maten och det där med "barley och grape" var som bortglömt. Efterrätt? Nej, det ville vi inte ha. Turkiskt kaffe? Jo, det vore gott. Loza? Tänkte efter och insåg att jag denna dag inte hade följt Valeris doktors råd att dagligen dricka 3 cl Loza. Jag nickade och nu var det jag som beställde:
-:" Two Turkish coffee without sugar and two Lozas, please and make the them double".
Kyparen bugade och lämnade vårt bord. Någon minut senare kom vara beställningar.
-:"Shivili" (=skal) sa Martin och jag höjde glaset, skålade och jag svarade med ett "Shiveli". Vi pratade gamla minnen och hur fort tiden hade gått. Fattade glaset och skulle skåla en gång till, men nu var vara glas var tomma.
-:"Antoher brick of those things" sa Martin på sin svårförståliga otydliga sydirländska dialekt. Kyparen förstod inte vad han menade, så jag använde mig av ett av de få serbiska orden som jag har lärt mig här nere:
-:"Isto" (=samma), sa jag och efter någon minut kom kyparen med ännu en bricka med två turkisk kaffe "bez sechara" (=utan socker) och två dubbla Loza.
Mer minnen och mer "shivilis". Glasen och kopparna var nu tomma igen, men vi är båda i samma ålder och insåg att morgondagen skulle bli för "tung" med ytterligare "en bricka". Vi lämnade restaurangen och gick till vara respektive lägenheter.
Kom till lägenheten. "Facebookade" , chattade lite och än en gång slog det mig "sista natten" i lägenheten och i morgon (torsdag) kommer delar av familjen till Becici.
"Tjippiho" som jag skrev i "Facebook rutans" status ruta (tror jag att jag skrev .......... i alla fall.....)

Separationsångest????????

När Poddan inte hette Podgorica, utan Titograd.

16 juni 2010
Separationsångest? Nej, jag tror inte det eller också har "ångesten" inte infunnit sig än. När jag är ute åker i min Pajero och passerar platser eller ställen som jag har besökt tidigare, "poppar" det upp minnen. Det kan vara allt från mat (förstås), bad, havet, kusten, vacker utsikt, trafikincidenter, de många besöken av vänner och arbetskompisar jag har haft.. Jag tänker tillbaks och ler lite inombords. Samtidigt känns det bara skönt att jag snart börjar "dra mig hemåt". Två år och tre månader är lång tid, när man har det framför sig. Två år och tre månader var en kort tid, nu när man har det bakom sig. Lustigt!!!! En sak som har haft betydelse för att jag trivts så bra här, är att min familj också har trivts bra i MNE. Oavsett årstid har de alltid sett fram mot att komma hit, njuta av vad MNE har att erbjuda och att träffa mig förstås. Naturligtvis ar/var somrarna den överlägset bästa årstiden, men även vår och höst har sina fördelar. För att inte "prata om" köpcentrat Delta City med alla dess reor.
Idag (onsdag) bar jag ned min plast trunk till Pajeron. Den var tung och full med saker, som jag hoppas inte behöva använda innan jag kommer hem till Sverige. I lägenheten "snurrar" en tvättmaskin full med lakan, som måste torka och rullas ihop innan jag kan lämna tillbaks nycklarna till min "land lord". En stor svart galon trunk väntar också kvar i lägenheten. Den ska fyllas med resterande sommarkläder och fraktas till kusten. En låda vin måste jag också kånka ned och till sist lite mat som jag har kvar. Alla skåp i köket, förutom ett, är städat och fritt från smulor Den stora garderoben i sovrummet är avdammat både "inne i" och "på".
Igår var jag ute och åt middag med en svensk som var här på ett dags besök. Vi åkte till restaurang NIIN på vägen mot Danilovgrad. Restaurang NIIN är en riktig "local" restaurang. Jag och de vänner som jag taget med dit är nog de ända internationella som har besökt restaurangen. Maten, framför allt köttet är helt fantastisk. Inte direkt det ’franska köket" men väl det montenegrinska. Jag åt 600 gram med utbankat fläskkött. Mört sa att det bara smälte i munnen. Köttet var täckt med ett tjockt lager av god kajmak (grädd/ost produkt) och sedan en god vitkåls sallad. Mitt "besök" åt något som kallas för "Lustice" och kan liknas med svenska pannbiffar. Även hans portion var 600 gram och han behövde en Sopska sallad för att kunna få ned allt kött. Till maten drack vi var sina Loza och vatten.
Frugan ringde och berättade att det var i närheten av Salzburg och skulle ta in på ett hotell. De har nu ca 120 mil kvar. Troligtvis stannar de någonstans i Kroatien och vilar ytterligare en natt. Men i morgon (torsdag) kommer vi förhoppningsvis sammanstråla i Becici och påbörja vår semester.
Idag är det lika varmt som tidigare i veckan (ca 35 grader), men det är lite moln och faktiskt har det fallet några regndroppar.
Ikväll blir det den irländska pub:n "Four Lepricorns" och middag på restaurang Lanterna med Martin från Irland.

UNTHINKABLE

Budva. Fotot taget från G:a stanoch man kan se hotel Avala med dess pool som går ut på pelare i havet.

"Right and wrong no longer exits" är undertitlen till nedanstående film och det är ett bättre namn än det riktiga namnet.

Mellan packning och städning hann jag med att titta på en dvd. Den hette "UNTHINKABLE" med Samuel L Jackson i en av huvudrollerna. "Interviewing" som det heter nu för tiden när man förhör en person. Förr kallade man samma sak för "interregation". Jag förstår att man har bytt namn till "interviewing". Mer skriver jag inte, men rekommenderar filmen starkt. Den får "4,5 tång på den 5-gradiga tångskalan. Se den.

Hettan är lika som förra veckan. Idag stannade termometern på 35 grader. Måtte det hålla i sig bara för på torsdag alt fredag kommer delar av familjen.

På kontoret slänger jag så mycket det bara går. Jag slipar på de senaste rapporterna, som måste vara klara innan jag åker tillbaks till Sverige.

Idag handlade jag drycker till mitt "farewell party", som går av stapeln den 7 jul kl 14.00. 12 flaskor vin, 24 öl, 9 liter läsk och 3 liter vatten till ett pris motsvarande 300 svenska kronor. Fantastisk bra prisbild.

Idag har vi också gått över till sommartid, vilket innebar att vi börjar kl 08.00 och slutar 16.00. Som om jag skulle bry mig....................

Nej nu måste jag börja..........

Jag vaknade kl 08.00 (söndag) och tänkte på vart jag skulle åka idag. Gårdagen var het och solen sken. Jag tillbringade dagen på Club Ponta i Petrovac. Ingen blåst och vattnet var minst 25 grader. Det var bara jag och 30 likbleka ryssar som hade letat sig frän till Ponta. Jag började att läsa Joseph Wambaughs senaste bok, svettades, smörjde in mig med solfaktor 10, låg under parasoll och badade minst fem gånger. Idag, söndag alltså, började jag tänka på vilken strand som jag hade missat under mina år härnere. Insåg gasnka snart att det finns nog ingen, så jag bestämde mig för att åka till Petrovac träffa mina "ryska vänner" igen.
Innan avfärden prövade jag mina två par nyinköpta svarta byxor. De passade utmärkt runt magen, men som vanligt var de ca 20 cm långa. Nu är det bra att gå till min skräddare och få dom upplagda Får se om hon Branka kommer ihåg mig. Åt min frukost bestående av två kokta ägg med orange gulor, youghurt med krossade linfrön och en kopp Zoega Mollbergs blandning. Läste tidningarna på "nätet" och spelade lite spel på "Fejjan".
Började räkna dagarna innan familjen kommer hit och insåg att jag bara kommer bo kvar fyra nätter till på Vuca Karadica 23, 4 tr i Poddan. På torsdag är det kusten som gäller ända fram den 11 juli för att sedan via Italien, Schweiz och Bordershopen Putgarden slutligen komma HEM till Sverige. Fyra nätter och troligtvis har jag drucket mitt sista glas rödvin och rökt den sista "Moodsen" på "min" balkong som jag samtidigt beundrat de vackra "svarta bergen" i norr.
Visserligen tog jag hem ganska mycket bagage vid min senaste hemresa. Vid incheckningen visade vågen 25 kg för mycket.
Nu så satte stressen in. Jag måste ju packa ned resterande kläder, prylar och mat också. Vilka kläder kommer jag behöva? Insåg att jag endast har sju arbetsdagar kvar, så kostymen kunde jag tyvärr inte packa ned. Måste jag använda kostym måste jag också också ha en vit skjorta och slips. Packade ned sådant som jag troligtvis inte kommer behöva innan jag korsat gränsen till Sverige i en stor plasttrunk bl a regnkappa (peppar peppar). Sedan packade jag en mindre väska men saker som vi direkt behöver på kusten bl a badskor, solfaktorer, Resorb mm. Mat som jag packade ned bestod av Zoega kaffe, Ärtsoppor, BreGott, Rågrutans, knäckebröd, världens godaste olivolja (Kythira), flingsalt, Heinz vita bönor, Tacoskal, Tacokryddor, kokosmjölk, olika slags österländska soyor och en massa kryddor. Sedan måste jag ju också ta med mina "knivar", pergulator, svartpepparkvarn, skärbrädor, stekpanna och lite andra prylar. Tur att vi ska åka bil hem.....

Så "ryssarna" i Petrovac fick klara sig utan en svettig bokläsande, tyst svensk idag. Jag stannade kvar i Poddan och ska se om jag inte kan packa ned lite till........
I dag har vi 35 grader och lite soldis.

Till Valeri

-:"Lets sit five minuts more", sa Valeri efter vi hade avslutat en som vanligt alldeles underbar kyckling/tomat sallad lunch på restaurang Maestro, Poddan. Just den kycklingsalladen som bara finns på Maestro bestående av tomater, grönsallad, varma strimlad kycklingfile’ brässerad i Balsamico vinäger och som toppas med färskriven parmesanost. Just den rätten som vi har ätit minst en gång i veckan det senaste året. Många gånger har vi skrattat och skämtat om hur förutsägbara vi båda två är. Vi är "stenbockar", lika gamla, vidskepliga, tycker det är obehagligt att gå under stegar och ser vi en svart katt går över gatan framför oss väljer vi en annan väg. Att vi varje vecka äter på ungefär samma restauranger och samma maträtter.
Måndagar – Köttsoppa alt fisksoppa på restaurang Pecanjara.
Tisdag - Pizza med några stank av tabasco på restaurang Kolestrol.
Onsdag - Kyckling med kupus, tomat, pefferoni och varmt bröd på "vårt" "Chickenplace". Torsdag - Passul (böngryta med korv), kupus och varmt bröd på Gusmans "gatukök"
Fredag - Kycklingsallad på restaurang Maestro.
Naturligtvis har vi inte vågat annat än följa Valeris doktors råd att ett dagligt intag av tre cl Loza bara är nyttigt.
Någon minut tidigare, inne på restaurangen, hade vi satt på oss vara solglasögon, som man gör här nere innan man går ut i solskenet. Jag förväntade mig att vi omedelbart skulle lämna restaurangen efter vi hade ätit klart. Precis som vi brukar göra. Men det var skönt att sitta, ta det lugnt bara några minuter till och njuta av att vara mätt och gott sällskap. Värmen var enorm. Nej, förresten, det var ingen värme. Det var hett, så hett att asfalten nästan kokade.
Vi åt våra kycklingsallader under tystnad. Jag tror nog att både Valeri och jag tänkte precis på samma sak. Men vi sa inget. Vi visste ju att dagen skulle komma och att vägen dit hade varit både "upp och ned" och lång.
Valeri har nu tre veckors semester framför sig och när han kommer tillbaks kommer vi bara att träffas dagen för mitt "fare well party"
Jag drog mig till minnes min första tid i Montenegro när Valeri knappast inte pratade med mig. Det fanns förklaringar till allt och jag vill inte nämna anledningen till Valeris ignorerande, mer än att det inte berodde på mig.
När vi sedan började dricka våra "morronDeutsch" och prata med varandra lossande det mesta. Först bara lite socialt prat. Sedan lite mer arbetsrelaterat, men där hade vi olika uppfattningar om det mesta. Det var nästan lika bra att låta bli att prata jobb. Slutligen kom vi överens även där. Jag blev mer självständig och "tog för mig mer", vilket var precis det Valeri ville. På det sättet blev mindre jobb för honom. Efter att under ett års tid ätit lunch ensam, började vi nu också äta luncher tillsammans.

-:"Lars, I’m very hungry" är en fras som jag vet "kommer" från Valeri varje vardag kl 11.00 och mitt svar är alltid detsamma:
:-"Me to, Valeri", men vi går ändå inte förrän kl 12 då vi båda vet att äter vi klockan 11.00 blir eftermiddagen alldeles för lång.

Hur många timmar har vi inte pratat om den "lilla" flodhästhonan Nikica? Jag vet inte exakt, men kan lova att det är åtskilliga. Jag glömmer aldrig Valeris ansiktsutryck, när han berättade hur Nikica kom fram till honom och visade sin glädje genom att rulla runt på rygg, sprattla med benen efter han hade ropat hennes namn. Han sken som en sol och tåren var inte långt borta.
Jag kommer aldrig glömma Valeris "tokomkörningar" och alla svordomar på serbiska, bulgariska och ryska.
Jag kommer aldrig glömma när han, efter jag hade beklagat mig ha yrsel, tog med sig sin egen blodtrycksmätarutrustning för att mäta blodtryck. Han tog mitt blodtryck och konstaterade att det var perfekt och att jag inte behövde vara orolig. Jag kommer aldrig glömma skidkläderna Colmar och hur han strålade av lycka efter ha köpt sin röda, vattentäta Colmarjacka. Jag kommer aldrig glömma, när han plötsligt vid 55 års ålder bestämde sig för att köpa en motorcykel och gjorde det också. Han tyckte livet var för kort att inte prova på sådant som han hade längtat efter. Jag kommer aldrig glömma vilka besvär han hade att ta sitt MC-kort.

Det är många andra saker som jag heller aldrig kommer att glömma. Framför allt inte Valeris stora och varma hjärta, hans omsorg samt viljan att alla ska ha det bra på lika villkor. Han är fortfarande en kommunist långt in i själen, men "hans kommunism" består enbart av vänlighet, värme och en någorlunda rättvisa.
Nu var det då var sista lunch och för en gångs skull fanns det inget att prata om. Det var tyst. Ingen av oss ville "erkänna" eller påvisa att vi var medvetna om att det här vår sista lunch tillsammans. Det var bättre att sitta tyst och tänka tillbaks.
Jag kände mig lite sorgsen och det gjorde troligtvis Valeri också. Vi varken sa eller låtsades om något.
Den här gången kanske det fanns anledning till att vi tog på oss vara solglasögon innan vi kom ut i solljuset. Men vi sa inget, utan gick tillbaks mot kontoret under tystnad under solens för dagen obarmhärtiga hetta.

"You know what I mean," som Valeri skulle ha uttryckt sig....................
　

Svett

.......skulle ha varit gott......................
Jag hade glömt varför jag under den heta årstiden för det mesta använder svarta kläder. Efter min dryga kilometer långa alt korta promenaden i 30 gradig hetta kom jag på varför svarta kläder är bra att ha på sig. Svettfläckarna syns inte. En anledning nog för mig att inte klä mig i andra färger än just svart. I måndags morse klädde jag på mig ljusblå linne’ jeans och en ljus blå bomullskjorta. Efter promenaden anlände när jag kom till kontoret var det väl direkt ingen fara. Valeri satt vid sin dator och mumlade ett "Good Morning", samtidigt som han läste de bulgariska nyheterna på "nätet". Men bara efter någon minut svettades jag ymnigt. Ymnigt är förresten en underdrift. För er som kommer ihåg min gamla epistel om hur jag svettades när jag provade kostymer, var måndagens svettning inte långt ifrån. Jag kände att svetten bröt ut i pannan och efter någon sekund kom den första svettdroppen följd av hundratals andra och större rinnande ned i pannan och fortsatte utefter tinningarna, ögonen, kinderna, hakan och till slut droppade ned på min ljusblå skjorta och bildade "droppfläckar". Samtidigt som kroppen under skjortan framkallade sådan mängd av svett att "panndropparna" sögs upp av de stora svettfläckarna från kroppen, som samtidigt hade bildats på skjortan.
Jag försökte sitta still på min stol och ville bara att sluta svettas. Valeri var kaffesugen och ville gå direkt att dricka en "morronDeutsch". Jag kände att, innan jag över huvudtaget rörde mig, måste jag sluta svettas. Jag ursäktade mig och sa att jag måste läsa mina mail först. För jag väntade ett "mycket vikigt mail" från Sverige. Valeri nickade och fortsatte att läsa sin "tidning".
Efter ca fem minter hade jag slutat svettats, men tyvärr bar min ljusblåa bomullskjorta fortfarande stora mörkblåa fläckar av svett. Valeri tittade på mina fläckar. Jag urskuldade mig att det här var årets första riktiga värme och att jag inte riktigt hade vant mig. "OK" svarade Valeri och påminde mig om vår "morronDeutsch".
-:"U redo. Heide" (=Okej, kom så går vi), hörde jag mig själv säga.
-:"Dobro", svarade Valeri och redan inne i kontorsrummet tog vi på oss vara solglasögon. Fråga mig inte varför. Men man gör så här och lite "balkaniserad" har jag nog blivet.
Vi lämnade rummet och tog hissen ned till bottenvåningen. Jag tryckte på "BV-knappen" och Valeri tryckte snabbt på "stäng-dörren-knappen". Någonting som jag heller inte kan förstå är varför folk från Balkan, utan undantag, att efter ha tryckt på vart man vill hissen ska stanna, trycker på "stäng-dörren-knappen". Det är som man tror att dörrarna inte stängs om man inte trycker på just den knappen. Jag har frågat Valeri varför han trycker just på "stäng-dörren-knappen, men får bara en axelryckning som svar.
Vi gick ca 500 meter ned på Boulevarden till vårt "Police Cafe’". Det är ett cafe’, som ligger precis mitt emot det stora Polishuset i Poddan och därmed besöks av många poliser. Jag har aldrig sett någon polis betala för sitt kaffe, men det ar en annan sak förstås. Valeri är alltid väldigt noga med vilket bord man ska sitta vid. Det är aldrig samma bord som föregående dag, utan han väljer ett bord i närheten av bordet vi satt dagen innan. Det är lika beträffande vilken stol man ska sitta på. Han väljer med stor omsorg ut vilken stolplacering är den bästa och sedan sätter sig.
Efter ha beställt vara "morronDeutsch" och fått dem till vara bord började jag svettas igen. Inte lika mycket som tidigare, men väl synligt och framför allt att den ljusblåa bomullskjortan blev återigen mörkare och mörkare. Men vad göra? Det var bara njuta av kaffet och sedan gå tillbaks till kontoret med en ännu fläckvis mörkare skjorta. Satte på "air cond" på högsta varv. Faktiskt fläktade det så mycket i vårt rum att håret rörde sig. Efter bara fem minuter hade min skjorta torkat och svettningarna slutat.
På lördag ska jag besöka marknaden i Velika Plaza och se om det finns lite mer svarta kläder som kan vara bra att ha när den riktiga värmen sätter in. Idag var det ju bara 35 grader...........och det här ju bara början, säger man.