MBT skor

Kanske den flodhästen simmar runt någonstans under molnen. Den är i alla fall inte tillbaks. Valeri och jag spekulerade i om den kan ha rymt till Albanien. Der är ju bara att simma ut från Plavnica och sedan lite åt höger och sedan rakt fram i några mil. Undrar vad Albanerna skulle tro om det dyker upp en flodhäst ur Skadarsjön.

Jag har hunnit att fylla år och har nu uppnått en ålder av 55 år. Fick en present förskott. Det var ett par MBT-skor. Skons sula kallas för "massai" och har något med det afrikanska folket att göra. Sulan är inte rak utan bananformad. De ska vara bra för ryggen och enligt apotekspersonalen kunde de första gångerna kännas lustigt att ha dem på sig. Man skulle börja lite försiktigt och ha dem på några minuter. Jag testade redan första kvällen. Känslan var att man hade en stor rund sten rakt under foten. När man stod rakt upp vickade jag fram och tillbaks. Jag kände sig som en sådan där leksaksfigur som om man petar på och hela tiden ställer sig upp igen. Att promenera kändes också lite lustigt i början. Det kändes ungefär som en liten gungstol på varje fot. Men nu har jag faktiskt skorna på mig inomhus också.
Det slutgiltiga testet av skorna inträffade mig lite ofrivilligt. Efter fredagens Irish pub besök, kan jag bara konstatera att fyra Guiness och en Loza är inte att rekommendera. när man är nybörjare på MBT-skor. När vi kom ut från "Four Lepricorns" tittade Martin på mig och undrade om det hade varit "något" fel på Guinessen. Jag kunde inte stå still utan gungade lite lätt fram och tillbaks. Jag förklarade för Martin att jag hade fått nya skor med "bananformad" sula och att det var troligtvis anledningen till mitt något ostadiga stående och trippande gång. Jag försäkrade att det absolut inte berodde på Guinnessen och Lozan att gången minst sagt var lite hoppande, vinglig, studsande, ostadig och osäker utan det berodde på mina nya MBT-skor.
Martins svar, vars engelska i vanliga fall, minst sagt inte är den mest förståliga. Men den här gången fanns det inte utrymme för något missförstånd. Hans svar var kort och gott: "Sure, Lars".

Kl 07.00 på lördagsmorgonen vaknade jag av en kraftig smäll. Smällen var så kraftig att hela huset skakade. Efter någon minut kom en smäll till och huset skälvde till en gång till. Det lät som två jättestora stenblock slogs ihop med en väldig kraft. Jag somnade om och när jag någon timme senare vaknade igen trodde jag att "smällarna" var en dröm.

Idag läste jag i tidningen att staden Niksisc, ca 3 mil från Poddan, hade råkat ut för en jordbävning en fyra på skalan. Tur att man har ryggsäcken packad.