Till Valeri

-:"Lets sit five minuts more", sa Valeri efter vi hade avslutat en som vanligt alldeles underbar kyckling/tomat sallad lunch på restaurang Maestro, Poddan. Just den kycklingsalladen som bara finns på Maestro bestående av tomater, grönsallad, varma strimlad kycklingfile’ brässerad i Balsamico vinäger och som toppas med färskriven parmesanost. Just den rätten som vi har ätit minst en gång i veckan det senaste året. Många gånger har vi skrattat och skämtat om hur förutsägbara vi båda två är. Vi är "stenbockar", lika gamla, vidskepliga, tycker det är obehagligt att gå under stegar och ser vi en svart katt går över gatan framför oss väljer vi en annan väg. Att vi varje vecka äter på ungefär samma restauranger och samma maträtter.
Måndagar – Köttsoppa alt fisksoppa på restaurang Pecanjara.
Tisdag - Pizza med några stank av tabasco på restaurang Kolestrol.
Onsdag - Kyckling med kupus, tomat, pefferoni och varmt bröd på "vårt" "Chickenplace". Torsdag - Passul (böngryta med korv), kupus och varmt bröd på Gusmans "gatukök"
Fredag - Kycklingsallad på restaurang Maestro.
Naturligtvis har vi inte vågat annat än följa Valeris doktors råd att ett dagligt intag av tre cl Loza bara är nyttigt.
Någon minut tidigare, inne på restaurangen, hade vi satt på oss vara solglasögon, som man gör här nere innan man går ut i solskenet. Jag förväntade mig att vi omedelbart skulle lämna restaurangen efter vi hade ätit klart. Precis som vi brukar göra. Men det var skönt att sitta, ta det lugnt bara några minuter till och njuta av att vara mätt och gott sällskap. Värmen var enorm. Nej, förresten, det var ingen värme. Det var hett, så hett att asfalten nästan kokade.
Vi åt våra kycklingsallader under tystnad. Jag tror nog att både Valeri och jag tänkte precis på samma sak. Men vi sa inget. Vi visste ju att dagen skulle komma och att vägen dit hade varit både "upp och ned" och lång.
Valeri har nu tre veckors semester framför sig och när han kommer tillbaks kommer vi bara att träffas dagen för mitt "fare well party"
Jag drog mig till minnes min första tid i Montenegro när Valeri knappast inte pratade med mig. Det fanns förklaringar till allt och jag vill inte nämna anledningen till Valeris ignorerande, mer än att det inte berodde på mig.
När vi sedan började dricka våra "morronDeutsch" och prata med varandra lossande det mesta. Först bara lite socialt prat. Sedan lite mer arbetsrelaterat, men där hade vi olika uppfattningar om det mesta. Det var nästan lika bra att låta bli att prata jobb. Slutligen kom vi överens även där. Jag blev mer självständig och "tog för mig mer", vilket var precis det Valeri ville. På det sättet blev mindre jobb för honom. Efter att under ett års tid ätit lunch ensam, började vi nu också äta luncher tillsammans.

-:"Lars, I’m very hungry" är en fras som jag vet "kommer" från Valeri varje vardag kl 11.00 och mitt svar är alltid detsamma:
:-"Me to, Valeri", men vi går ändå inte förrän kl 12 då vi båda vet att äter vi klockan 11.00 blir eftermiddagen alldeles för lång.

Hur många timmar har vi inte pratat om den "lilla" flodhästhonan Nikica? Jag vet inte exakt, men kan lova att det är åtskilliga. Jag glömmer aldrig Valeris ansiktsutryck, när han berättade hur Nikica kom fram till honom och visade sin glädje genom att rulla runt på rygg, sprattla med benen efter han hade ropat hennes namn. Han sken som en sol och tåren var inte långt borta.
Jag kommer aldrig glömma Valeris "tokomkörningar" och alla svordomar på serbiska, bulgariska och ryska.
Jag kommer aldrig glömma när han, efter jag hade beklagat mig ha yrsel, tog med sig sin egen blodtrycksmätarutrustning för att mäta blodtryck. Han tog mitt blodtryck och konstaterade att det var perfekt och att jag inte behövde vara orolig. Jag kommer aldrig glömma skidkläderna Colmar och hur han strålade av lycka efter ha köpt sin röda, vattentäta Colmarjacka. Jag kommer aldrig glömma, när han plötsligt vid 55 års ålder bestämde sig för att köpa en motorcykel och gjorde det också. Han tyckte livet var för kort att inte prova på sådant som han hade längtat efter. Jag kommer aldrig glömma vilka besvär han hade att ta sitt MC-kort.

Det är många andra saker som jag heller aldrig kommer att glömma. Framför allt inte Valeris stora och varma hjärta, hans omsorg samt viljan att alla ska ha det bra på lika villkor. Han är fortfarande en kommunist långt in i själen, men "hans kommunism" består enbart av vänlighet, värme och en någorlunda rättvisa.
Nu var det då var sista lunch och för en gångs skull fanns det inget att prata om. Det var tyst. Ingen av oss ville "erkänna" eller påvisa att vi var medvetna om att det här vår sista lunch tillsammans. Det var bättre att sitta tyst och tänka tillbaks.
Jag kände mig lite sorgsen och det gjorde troligtvis Valeri också. Vi varken sa eller låtsades om något.
Den här gången kanske det fanns anledning till att vi tog på oss vara solglasögon innan vi kom ut i solljuset. Men vi sa inget, utan gick tillbaks mot kontoret under tystnad under solens för dagen obarmhärtiga hetta.

"You know what I mean," som Valeri skulle ha uttryckt sig....................