Men allt skulle ju vara klart...........

Down town Poddan

Tog taxi från flygplatsen till kontoret. Framme vid kontoret släpade jag upp min blåa Samsonite väska och trodde jag skulle få träffa Valeri och Ana (min assistent). Passerade vår "security kille", som hälsade mig välkommen tillbaks, skrattade och sa att jag såg annorlunda ut. Tänkte inte så mycket på det där med "annorlunda", utan gick in till mitt kontor. Dagen efter skulle jag få svenska "experter" och hade lovat att "allt" skulle vara klart. Kollade genom min "check lista" vad som skulle göras och upptäckte att "listan" var precis som när jag lämnade. Men det måste vara något fel, tänkte jag och ringde till Ana. Ana svarade och berättade att hon fortfarande befann sig i Belgrad och att hennes dotter var så sjuk att de inte kunde resa tillbaks. Men det är ju massor att göra försökte jag mig på. Men hon beklagade sig, men lät inte så där jätteledsen.
Det vara bara att börja "beta av" listan på saker som måste göras innan kommande onsdag morgon:
1. Blanketter som skulle vara ifyllda för att mina "experter skulle få ersättning så att de kunde betala för sitt boende. Det är inte lätt kan jag säga. Blanketterna måste vara ifyllda och signerade i förväg och det skulle vara gjort.
2. Ordna fram tolkar.
3. Hyra lokal för det kommande evenemanget.
4. Boka hotellrum för mina "experter".
5. Boka hotellrum för några av deltagarna.
6. Skicka material till tolkarna för översättning till serbiska.
7. Ordna fram en TV och DVD.
8. Kolla upp stället som vi skulle hyra för evenemanget.
9. Ordna reseersättning för deltagarna.
10. Kopiera.......
11. Skriva namnskyltar.
12. Fixa fram lap top och projektor.
och lite andra saker också.
Normalt så är det just sådana här saker som min assistent ska göra, men det var inte gjort. Min andra assistent Dragica hörde av sig och jag beklagade mig att Ana inte hade gjort någonting. Dragica var ledig, men hörde väl antagligen att jag lät desperat. 15 minuter efter vi hade avslutat vårt telefonsamtal befann hon sig på kontoret och började hjälpa mig. Hon ursäktade att hon kom dit i träningsoverall. Hon berättade att hon hade precis kommit tillbaks från sin Påskledighet och inte hunnit byta om. Det sket väl jag i, bara hon kunde hjälpa mig att bli klar.
Kl 22.00 lämnade jag kontoret. När jag dagen efter träffade Dragica berättade hon att hon lämnade 23.00. Även Dragica tyckte jag såg annorlunda ut och log. Men nu var i alla fall allt klart och med tillförsikt såg jag fram att nästa dag hämta mina svenska experter. Waldemar lämnade kontoret samtidigt. Han tittad på mig, log och sa att jag såg annorlunda ut.
Jag tog Pajeron till lägenheten och kånkade upp min blåa Samsonite till lägenheten. Låste upp dörren och packade upp väskan, som bara innehöll några paket Zoega kaffe och tre påsar med krossade linfrön.
Jag såg fram mot att krypa till sängs och började förbereda mig för morgondagen. La fram kläder, dukade frukost, förberedde pergulatorn, kollade ryggsäcken och skulle lägga fram nycklarna till Pajeron. Nycklarna till Pajeron var borta. Jag kunde inte hitta dem. Jag tänkte efter och befarade det värsta. Det var bara att klä på sig, ge sig ut i regnet och titta in i Pajeron. Jag hittade nycklarna. Mycket riktigt satt de kvar i tändningslåset. Regnet öste ned och jag gick runt Pajeron och kände på samtliga dörrar. Låst. Låst. Låst och låst. Jag hade alltså låst mig ute.