Dags igen

Sveti Stefan

Efter en förhållandevis lugn vistelse hemma vid var det dags att åka tillbaks till Poddan igen. Äldsta sonen skjutsade ut mig och min andra son till Arlanda. "Andra sonen" skulle till Österrike för att besöka en mässa. Hans plan gick tre timmar tidigare än mitt, men jag hade inget emot att vänta på Arlanda. Efter någons till checkade jag in min väska, som den har gången vägde åtta kilo????????? Hade bara med mig lite Zoega kaffe och lite annat. Efter ha handlat en Xante gick jag och satte mg vid gaten. På den elektroniska tavlan läste jag att planet till "Buda" skulle bli försenat med 30 minuter. Jag räknade efter och insåg att det skulle bli svårt att hinna med planet till Poddan. Men vad ska man göra? Bara att gilla läget. Malev-planet kom till slut och med en 30 minuters försening var vi luften på väg mot "Buda". I ett regnigt Buda landade planet. Jag tittade på min klocka och konstaterade att jag hade 15 minuter innan "Dashen" till Poddan skulle vara i luften. Väl inne i terminalen hade jag 10 minuter innan samma"Dash" till skulle lyfta. Det var faktiskt första gången på säkert fem år som jag började springa, för att komma fram till "gate 13", vilket var "gaten" mot Poddan. Så jag sprang, nåväl, kallade det istället en snabb promenad. Kollade klockan igen och nu var det bara fem minuter kvar innan gaten "stängdes", men jag visste att tiden skulle räcka till för mig att hinna. Men vad hände när jag var ca 100 meter från "gate 13"? Några poliser spärrade av gången med en bänkrad. Jag försökte tränga mig förbi, men blir lite bryskt tillbakaknuffad. Jag förklarade situationen för den uniformerade polismannen, som berättade att någon hade glömt sin lap top på ett bord och man måste betrakta den bortglömda lap topen som en bomb. Jag förklarade situationen och om jag inte skulle hinna med planet till Poddan, innebar det en mindre "katastrof" för mig och andra inblandade. Polismannen var mycket trevlig och svarade att han tyvärr inte kunde göra något åt saken och att det var min och andras säkerhet, som man hade spärrat av flygplatsen. När jag stod där svettig och med en puls i "180" hörde jag från högtalarna:
"Please Mr Lars Andersson, hurry up to gate 13, we are just waiting for you and the flight is already late."
Jag tittade på polismanen och pekade mot högtalarna och upplyste honom att de ropade efter mig. Han svarade mig mycket trevligt att han tyvärr kunde inte påverka situationen och att det bara var att vänta till bombexperterna hade avlägsnat lap topen.
Under tiden jag väntade med andan i halsen, trängde sig en herre fram och försökte komma förbi avspärrningen. På en lite knagglig engelska förklarade han att han måste med flighten till Sofia, som också var på väg att lämna "Buda". Den uniformerade polisen förklarade situationen även för honom och att det bara var att vänta tills man hade avlägsnat lap topen.
Mannen var svettig och högröd i ansiktet, men insåg att det bara var att "gilla läget". Efter någon minut tittade han på mig och frågade:
"Are you Albanian?"
Jag blev mer än överraskad av hans fråga och förstod inte varför att han tyckte jag såg albanskt ut. Blev nästan lite förnärmad. men svarade artigt:
"No, Swedish"
Med stora ögon tittade han på mig och svarade:
"Jag bor också i Sverige, men kommer ursprungligen från Bulgarien. Jag trodde att polisen misstänkte dig att vara en terrorist och att det är anledningen till avspärrningen."
"OK", svarade jag och än en gång hörde jag mitt namn ropas ut i högtalarna.
Efter några minuter, som verkade vara timmar så blev lap topen hämtad och avspärrningen upphörde. Med en lätt haltande joggning rusade jag mot "gate 13" och som sista "man" hann med planet till "Poddan".