Hotell Splendid

Om ni har vägarna förbi Montenegro så rekommenderar jag hotell Splendid. Kungasviten kostar 4 000 Euro/natten men då har man egen pool och plats för helikoptern att landa på taket. Dubbelrummen är betydligt billigare och prisvärda.

Äntligen

Nöjd lämnade jag affären bärande på en blå 84 liters Samsonite väska med hjul. Redan när butiksbiträdet såg mina bestämda steg mot henne i väskbutiken insåg hon nu fanns det ingen återvändo. När jag klev innanför dörren var "kortmaskinen" redan påslagen. Jag lämnade över mitt Eurocard och hon drog det i maskinen. Efter några sekunder surrade det till och jag ombads trycka min "pin kod" vilket jag också gjorde. Sedan var det den vanliga gången när man använder sitt VTA-kort(momsbefriad): Fotostatkopia på mitt VAT-kort, två handskrivna kvitton; en med ordinarie pris och en med momsen avdragen. Signatur på både köpnotan, affärskvittot samt på fotostatkopian av mitt VAT-kort. Jag tog min väska och lämnade butiken.
Nu ska jag ägna kvällen åt att lista ut hur man får i koden till låset att fungera. Det kommer nog ta någon timme eller två. Teknik är inte min starka sida. Sedan, om jag lyckas, ska det packas för i morgon bär det av hem till Sverige. 80 % möter upp på Arlanda och sedan iväg hem till "Teby".........
Om det inte blir några nya bloggar de närmaste dagarna vet ni vad det beror på...........

Samsonite väskan

Idag har jag varit i Danilovgrad och undervisat. Framför oss hade vi 15 trötta personer. Efter första passet så frågade Hakan (ska faktiskt vara Hakan) om de hade några frågor. En trött "själ" räckte upp handen och frågade om de kunde "arbeta in" samtliga raster och om det var några lektioner efter lunch. Motivationen var väl inte den högsta.

Efter Danilovgrad åkte jag in till Poddan för att köpa min Samsoniteväska, som jag la undan igår. Väl framme var affären stängd. Jag frågade expediten i affären "vägg-i-väg" var personalen i väskaffären höll hus. Jag fick svaret att personalen hade rast mellan kl 15.00 - 17.00. Man hade kanske arbetat in raster och lunch också. Vad vet jag! Det slutade med att jag lämnade affärenoch gör ett sista försök i morgon. Chanserna att jag ska få köpa en Samsonite väska är väl inte så där jättestor.

Vädret har idag varit nästan lika bra som igår. Nu så här på kvällskröken har det börja blåsa.

På torsdag är det "hemåt-det-bär" och det ska bli skönt.

Lunchen idag bestod av "slane palecinke" som smakade lika bra som alltid.

Dagens fras får bli: "Treba li da popunim carinsku deklaraciju?" = "Måste jag fylla i en tulldeklaration"

Samsonite

Så kom då den efterlängtade sommaren tillbaks. Lördagen bjöd på mulet väder, men det kändes i luften att varmare vindar var på gång. Söndagen sken solen och termometern steg till 25 grader. Idag måndag är det liknande väder som det var igår.
Idag på morgonen när jag kom till kontoret var det varmt inne i rummet. Jag svettades ymnigt och satte på luft konditioneringen. Men vad hjälpte det. Svetten lackade ned för pannan och min gröna skjorta fick än ännu grönare färg. Att min skjorta ändrar färg vid hög värme har ju hänt tidigare. Jag öppnade fönster. Inte hjälpte det. Öppnade kontorsdörren, men jag kände ingen skillnad. Efter en stund kom min assistent Dragisa in i rummet och konstaterade att det var väldigt varmt i "mitt" rum. Luft konditioneringens väsande ljud hördes lågt. Dragisa blev tyst när hon hörde att luft konditioneringen var påslagen. Hon tittade på mig och frågade om jag frös. Min för tillfället ännu mer mörkgröna skjorta frågade jag henne om det såg ut som jag frös. Hon skrattade och frågade mig varför jag då har värmen påslagen. Det är så att man den 15 oktober ändrar luft konditioneringen till värmekalla. När jag trodde att det var luft konditioneringen jag startade visade det sig att det var värmen, som jag hade satt igång istället. Nu är den avslagen och min skjortare har återfått en mer normal grön färg.
Vet inte vad det beror på, men mina luncher som jag har ätit under sex månaders tid inte smakar lika bra längre. Normalt (inte när 40 % var här för då blev det annat) brukade jag äta grillad kyckling, grillad fläskkotlett utan ben, soppor, vitkålssallad, pepperoni och tomat. Men nu så här års smakar det inte lika bra som tidigare. Jag längtar och äter istället efter pizza, Slane Palecinke (friterade pannkakor innehållande ost och skinka), varma smörgåsar och andra kolhydrat rika rätter.
Under två veckors tid i november fastar man här i MNE. Börjar förstå varför. Det kanske är så att när kroppen "skriker" efter kolhydrater och det blir kallare att man kanske då behöver ta det lite lugnt med kolhydraterna under några veckors tid. Jag vet inte..................
Under min lunch rast idag gick jag för tredje gången till Samsonite affären. Nu skulle jag då köpa den där blåa Samsonite väskan. Jag gick in i butiken och gick fram till väskan. Lyfte på den, bara för att kontrollera om det verkligen fanns hjul på den. Affärsbiträdet demonstrerade väskan och jag sa "Da" (=ja). Tog fram mitt "kort' som visade att jag inte behövde betala moms. Överlämnade också mitt Eurocard kort. Hon tog mitt Eurocard och skakade på huvudet. Ok, tänkte jag och tog mot Eurocard kortet och lämnade över mitt VISA-kort istället. Samma reaktion från henne, som sedan pekar på telefonen och sa "nema telephone – nema kontakt". Med teckenspråk gjorde jag mig förstådd att hon skulle lägga undan väskan till i morgon och bara för att vara säker sa också "sutra - chetri ora" (= imorgon kl 16.00). Hon nickade glatt och sedan var det "ciao vide mosse" (hej da - syns imorgon).
Vi får väl se om "linan" är ordnad tills i morgon. Jag tvivlar, för jag tror att man vill ha kontanter istället för en betalning med "kort".

Idag har jag lärt mig "Govorite li jos neki strana jezik?" = "Pratar ni något annat främmande språk."

Veckan som bara försvann

Fotot från Perast.

Det skulle ha varit sol och 20 grader den här veckan som har gått. Men vad hände? Fem dagars regn och bara 15 grader. Men vad gör det, när Delta City finns. Köpparadiset som har det mesta. Bl a en bra restaurang där man serverar alldeles utmärkta hamburgare, sallad med Prosciutto inbakad Mozarella och många andra goda rätter.
I torsdags åkte Valeri till de norra delarna av MNE, så jag blev ensam på kontoret. Ganska skönt att ha en "egen dag" i rummet. Dagen efter åkte 40 % tillbaks till Sverige. Nästa vecka åker jag hem till Sverige och det ska bli kanon.
En av veckans höjdpunkter, förutom att 40 % var här, var nog när Valencia gjorde mål för ManU. Vad skönt att ManU vann borta mot Moskva. S2 var inte lika glad nar Pato slog in 3 – 2 målet för Milan mot Real Madrid.

Vi har ätit gott och mängder. Varje dag stora och långa luncher. På kvällarna har vi ätit ännu mera och längre.
Förra veckan upptäckte jag en väskaffär i de centrala delarna av Poddan. Affären säljer enbart Samsonite produkter till rimliga priser. Hittade några Samsonite väskor till mycket bra pris och tänkte att det kunde vara bra jul klappar. När jag frågade S2 om han var intresserad av en väska, var intresset minst sagt "ljummet". Av ren artighet frågade han hur den såg ut. Jag förklarade så gott jag kunde och avslutade med, "men den har inga hjul". Både S2 och Frugan kollade på mig som om jag inte var klok och sa i kör:

"Det är omöjligt att det numera finns väskor utan hjul. Man tillverkar inte väskor utan hjul längre".

Jag tyckte i alla fall att det var ett bra köp och försökte sälja min julklappsidé till min andra barn. S1 sa att han redan hade en väska och den var bra. När jag frågade Dottern, blev det alldeles tyst i luren. Jag berättade för henne att väskan fanns i de flesta färger. Efter den "talande" tystnaden så började hon räkna upp saker som hon önskade sig istället. Nåväl, jag besökte Samsonite affären en gång till och upptäckte att väskorna faktiskt hade hjul.
Så idag (söndag) ska jag gå och köpa en blå Samsonite väska med hjul till mig själv och den kommer bara vara min.
Jag har också investerat i boken "Serbian for foreigners" och har precis lärt mig:

"S kog perona voz polazi" = "Från vilken plattform går tåget ifrån".

Bra att kunna, men eftersom Poddan bara har en plattform så kommer jag nog tyvärr inte få användning av just den frasen här.

1 Leva

Fotot är från solnedgång på kusten.
Solen och lite värme har kommit tillbaks. Frugan och S2 shoppar på heltid och en del fynd har gjorts. Kvällarna ägnas åt DVD/bio och god mat. Igår (tisdag) åt vi chokladpepprad kyckling med ett mångfaldigt ris. De' va' kanon.
Distansundervisning är också mycket bra. Via datorn med kamera/head set en muntlig tenta som S2 klarade av. Grattis ..............
Valeri och jag har hittat ett nytt cafe' för vara "morgonDeutch". Till Valeris stora förtjusning upptäckte han att oavsett vilkte kaffe man drack var det samma pris – 1 Euro. Han tittade flera gånger på "kaffe menyn" och skrattade åt prissättningen. Han påminde sig om sitt hemland under "kommunisttiden" då prissättningen där hade samma princip som cafe'ets prissättning: 1 kg kött – 1 Leva (valutan), 1 kg ost – 1 Leva, 1 kg kaffe – 1 Leva, hyran – 1 Leva, 1 liter bensin – 1 Leva, 1 veckas semester pa skidresort – 1 leva och Valeris lön - 1 Leva. Han skrattade åt sin egen historia så att tårarna bara sprutade. Oavsett vad det än var hade allt samma pris. Det var bara att prioritera..................
Igår hade jag också svensk besök. Vi åkte till kusten för ett kortare besök. Kusten visade sig från sin bästa sida. Sol, varmt men inte en enda turist. Det var lite "shiningkänsla" utmed kusten just nu.
Vill bara avsluta med en rolig historia som skickades till mig av Gene:

"I've heard a great story about Bono lately.Seems they were doing a concert in Scotland. During the show Bono asked for complete silence while he was standing alone on the stage in a spotlight. He started clapping his hands every 3 seconds. After a while he said: "Every time I clap my hands, a small child in Africa dies".Then a very drunk Scotsman shouts: "Then stop clapping your hands, you asshole!!!".
　
　

Regn och rusk

Söndag
Grått och regn. Det utlovade bra vädret kom inte till Poddan under helgen. Vi hade lovats +25 grader och sol, men det blev 10 grader och regn istället. Söndagen gick ändå med "super fart". Vi åkte till restaurang Belveder strax utanför Cetinje och åt lunch. Även när det är "grått" väder är utsikten alldeles fantastisk (se ovan foto). Omedelbart efter lunch ville S2 åka till Poddan för att förbereda middagen. Middagen tog lång tid att förbereda. men vilken middag. Rödvinsmarinerat fläskkött, med rödvinssås, plommontomat/basilka foccacia och sedan spenat/vitlöks /ost /brödkrutong "fyllning". Det tog tre timar att förbereda, men det var kanon.
På kvällen gick vi till Delta City och såg filmen GI Joe. Om nu Harry Potter berörde mig lite, gjorde GI Joe det också. Fast tvärtom. Det var nog en av de mindre bra filmer jag någonsin sett. Handlade om amerikanska supersoldater. Utrustade med en utrustning, som skulle ha fått president Bush vinna kriget i Irak och Afghanistan för länge sedan. Men de mötte svårt motstånd av skotten McCullen, som hade uppfunnit ett vapen som "åt upp" metall. Ni kan ju tänka er hur det såg ut när de sköt en missil på Eiffeltornet i Parran. Eiffeltornet bröts ned till gröna mikrodelar och till slut så ramlade de gröna resterna ned på en bro och upp bilarna som fanns där.
Ikväll väntar kalvfilé med ugnsbakad potatis.

Höstlikt MNE

Efter ha blivet berörd när professor Dumbledore i Harry Potter dog och att jag har börjat med Corn Flakes med mjölk till frukost så funderar jag om mitt liv börjar bli lite som Benajmin Button. Att Dumbledore skulle dö var mig lika otroligt som om Kalle Anka skulle dö. Det finns ju inte bara inte med "på kartan" och att Corn Flakes var så gott hade jag totalt glömt bort.

Gårdagen startade vi med en höst Kotor Bay sightseeing. Vädret var lite mulet, men helt OK. Sådär 15 grader och då och då lite regn. Kvällen innan var vi alla på "Irish" och där lovade man oss 25 grader varmt lite längre fram i veckan. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Lämnade Poddan och körde över de "svarta bergen" och passerade sedan ett nästan "neutronbombat" Budva. Åkte förbi "gubbsoffan" och tänkte tillbaks på de många roliga minnen "herrdagarna" för några månader sedan. Efter Budva blev målet Kotor och sedan Perast. Vägen, för övrigt den enda vägen, i Perast är precis så bred att det får rum två bilar i bredd. Michael Douglas och Caterina Zeta Jones har köpt en fastyghet i Perast. Den ska ligga i närheten av brandstationen. När vi närmade oss brandstationen så försökte vi lista ut vilken fastighet det kunde vara, men det var svårt att "spika rätt". Några hundra meter längre fram var det stopp. Några montenegriner försökte med hjälp av en jeep att ta upp en större motorbåt från havet. Det är svårt att beskriva hur de bar sig åt, men det den närmaste och bästa beskrivningen kom S2 med. Han tycckte att: "Det påminde starkt om ett avsnitt från Sverige värsta bilförare" och det var bara att hålla med om. Man hade inte spärrat båtmotorn, så den slog hela tiden i marken. Båttrailern var påhängd på jeepen med hjälp av spännband runt om dragkrok och trailer. Efter ca 10 minuters "stopp" på "Perastvägen" slog fem rökandes montenegriner sina kloka huvuden ihop och kom överens om att göra ett nytt försök en annan gång. Tur var nog det, för annars hade vi nog fortfarande stått kvar där.

Vi åkte vidare och passerade Prancj, en fantastisk liten vacker by med vackra stenhus. Stannade sedan vid färjeläget och åt "topli sendvic" (=varm smörgås) och drack "Deutsch".

Färden fortsatte södra vägen tillbaks till Poddan. Hyrde några filmer bl a "Harry Potter och halvblodsprinsen" och fortfarande har jag svårt att inse att Professor Dumbledore inte kommer finnas med i kommande Harry Potter film(er).

Fotboll i Pristina

På lördagsmorgonen var magplågan över. Vet inte om det berodde Jubileumsakvaviten eller de Svenska snapsarna. Efter två tallrikar med Nestlés Corn flakes och mjölk var man nästan helt frisk.
Mister Krister och jag körde runt i Pristina och shoppade lite. Besökte bl a ett varuhus som heter Maxi och kan beskrivas som ett fyra våningarnas varuhus fullt med billiga märkesvaror. Efter Maxi besöket åkte vi och köpte whiskey till mycket bra pris.
Eftermiddagen gick fort och det var snart dags att äta middag. Vi gick till restaurang Tiffanys. En restaurang med traditionell albansk mat och dryck. Jo, höll på att glömma......... DanaW hade varit snäll och köpt mig en knallgul landslags tröja, som jag skulle på mig under fotbollsmatchen (Danmark – Sverige). Den var jättefin, men aningen för liten för mig kanske. Under middagen skrattade Mister Krister flera gånger. Han skrattade åt tröjan och mig. Han tyckte den satt som ett korvskinn. För att vara riktig ärlig kände jag väl mig inte så där 100% bekväm i den. Den stramade "lite" över bröst och mage. När Mister Krister hade skrattat för fjärde gången beslutade jag mig. Nöden har ingen lag. Jag tog matkniven och skar upp sido sömmarna på den fina gula landslag tröjan (förlåt DanaW). Jag hade troligtvis inte överlevt kvällen om inte tröjan hade blivet "slitsad".
Middagen bestod av köttgryta tillagad i ett lerkärl och det mindre fanatstiska albanska vinet "Kastello", som jag inte kommer rekommendera till någon. Inte ens min värsta fiende.
Efter middagen gick vi in på "Police Street" och kom fram till f d Kukri Bar, precis när domaren satte pipan i munnen och blåste till start. Trots att tröjan var "sprättad" behöll jag jackan på.
Göran B, en gammal vän, dök upp och vi pratade minnen och gemensamma vänner. Jag hann också med att träffa Annelie, som jag arbetade ihop med när jag var i Kosovo 2004. Under Görans och mitt samtal kommer DanaW fram till mig och fräser "Ta av dig jackan för helvete, så att man ser att du är svensk". Det vara bara att ta av sig jackan och där stod jag med tight gul landslags tröja med slitsade sidor. Men vad gjorde det. Sverige förlorade och för första gången på många år är inte Sverige med i nästa års fotbolls VM.
Jag konstaterade att på söndagen var det inte magen som gjorde sig påmind. Det var något annat. Något självförvållat, som jag inte kommer gå in närmare på. Mister Krister var, lindrigt sagt, mycket trött på mig den senaste delen av lördagskvällen.
Några timmar senare åkte jag tillbaks mot Poddan. Vädret slog om och i Plevja var det bara fem plusgrader. Regnet började sedan några mil senare i Kolasin och regnet ökade hela tiden hela vägen till Poddan. Vid 16.00-tiden parkerade jag bilen utanför huset där jag bor.
Pristina var inte som jag mindes. Mer trafik och en lustig tryckt stämning.
Nej, jag föredrar MNE……………….
Imorgon (fredag) kommer 40% och ska stanna här i en vecka. Dé kommer bli "kanon"………...

Pristina

Färden gick vidare. Passerade den Montenegrinska gränsen och fortsatte i några kilometer genom "ingemansland". På håll såg jag en lång kö med långtradare och förstod att de väntade på att få köra in i Serbien. Det var skog på båda sidor av vägen. Som lydig svensk ställer man sig längst bak och väntar på sin tur. Efter den serbiska gränspasseringen väntade ytterligare några kilometers "ingemansland" innan Kosovogränsen. Kön stod still. På andra sidan vägen i motsatt färd rikting stod en röd Golf uppställd. En mansperson stod och tittade oroligt omkring sig. Han gillade inte att jag hade stannat just där. Efter någon minut kommer en yngre man ut från skogen, bärandes på två blåa plastsäckar. Jag hann att se att det var en mängd med förpackade T-shirts i den ena säcken och i den andra en massa ihopvikta jeans. Troligtvis så hade jag precis bevittnat en smuggling av kläder från Kosovo till Serbien. Tur att det var en något "oskyldigt" som smugglades, så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag inte gjorde något.

Jag tröttnade på och vänta och körde förbi hela långtradar kön och kom fram till gränspolisen, som slött tittade i passet och vinkade åt mig att köra vidare.

Ca kl 15.00 var jag framme i Mitrovica, Kosovo och hade nu enbart 60 km kvar. det hade gått fortare än jag förväntat mig. 60 km borde ju gå på mellan 40 - 60 minuter Men jag bedrog mig. Strax efter Mitrovica, på den stora vägen mot Pristina, hamnade jag längst bak i en militär- kolonn. Det var ca 25 militärfordon som körde 15 km/tim. Jag körde om några bilart, men insåg ganska snart att det inte var någon idé att fortsätta att köra om. Efter tre mil svängde hela kolonnen av och jag ökade min hastighet till 60 km/tim. Nu hade det gått ca en timme jag lämnade Mitrovica och hade nu enbart ca fem km kvar. Kommer in på en väg som håller på att byggas om till en tre-filig motorväg och ska bli en av de nya infarterna till Pristina. Den var inte asfalterad utan än så länge grus. Bilarna körde kors och tvärs. Plötsligt kommer en bil fel färdriktning körande mot mig och alla de andra ca 300 bilarna som fanns just där. Föraren som körde i "fel" körbana sitter bara och skrattar. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Trafiken var fruktansvärd och ren anarki rådde. Jag har tyckt att Poddan har den värsta trafik-

kulturen. Men "Poddantrafiken" var inget mot "Pristinatrafiken". Det går inte att beskriva. De tre "sista" kilometrarna innan jag var framme hos Mister Krister tog 45 minuter.

Korten ovan kan ni se rondellen innan den norra avfarten in i Pristina.

Det var kul att träffa Mister Krister. Jag tog en tupplur och hoppades att magen skulle bli bättre. Men det blev den inte. Vi var hembjudna till DanaW och PetVet på grillparty. Tyvärr kunde jag eller vågade inte äta något av den fantastiska maten som serverades. Grillade "jätteräkor" som förrätt och till huvudrätt grillad oxfilé med pepprig potatis samt en kanongod ädelost sås. Till maten serverades öl, Jubileumsakvavit och Svenska nubbar.

Jag åt inte så mycket. Men det lilla jag åt smakade fantastisk. Beträffande dryck - så kan det ha varit så att den norska Jubileumsakvaviten var rena medicinen för magen.

Varning en "bajshistoria"

Farlig last

På väg mot Kosovo　
Om ni har vägarna förbi staden Rozaje i de norra delarna av Montenegro och skulle se ett par svart/lila siden boxer shorts kalsonger är de mina. Men låt dom ligga kvar...........

Natten till fredagen drabbades jag av magsjuka. Jag fick magsmärtor och under natten tvingades jag besöka toaletten sex gånger. På morgonen mådde jag inte alls bra. Men eftersom jag har "ställt in" min Kosovo resa två gånger tidigare, kunde jag bara inte ringa Mister Krister och berätta att jag inte kunde komma.
Jag packade ned kläder och tog med fyra par extra kalsonger. Toapapper, alcogel och kex hamnade överst i väskan.
Mitt magonda fortsatte och förmiddagen kröp fram. Men när klockan blev 12.00 började min 30 mil långa resa till Pristina i Kosovo. Jag körde Belgradsvägen norrut. Vädret var kanon. Solen lyste och det var nästan 30 grader. Jag var hungrig, men vågade inte äta något. Drack långsamt ur en naturell youghurt vilket medförde nya och ännu större magsmärtor. Färden fortsatte uppför de "svarta bergen". Passerade Kolasin och någon timme senare staden Berane för att fortsatta mot Rozaje, som var den sista utposten i MNE innan den serbiska gränsen. Efter ha passerat Rozaje var det dags med en paus, för att uträtta "det lilla behovet". När jag då står och "uträttar", händer det som bara inte fick hända. Akut hastig magsmärta vilket resulterade i att jag "bajsade på mig". Mitt ute i den vilda skogen stod jag nu helt orörlig och trodde att jag drömde. Men känslan av vad som fanns i kalsongerna påminde mig om att så inte var fallet. Vad göra? Bredbent med stapplande gång gick jag tillbaks till bilen. Jag var tacksam för att vaskan var lättillgänglig och att toapappret låg högst upp. Tar med mig toapappret, rena kalsonger och alcogel. Går lika stapplande bredbent runt bilen och lite längre från vägen. Står där och låter byxorna falla. Tar av mig mina skor, men behåller strumporna på. Krånglar mig ur byxorna och går ett steg åt höger. Nu är det bara mina sidenkalsonger kvar. Försiktigt, men ända inte för långsamt krånglar jag mig även ur dessa och de hamnar på den fuktiga marken. Tar ett steg tillbaks, där toapapper, alcogel och kalsongerna fanns. Det var stressigt, för det kunde ju komma någon när som helst. Jag såg framför mig en bil körande mot mig och på serbiska fråga varfor jag stod med naken underdel i gränsområdet mellan Montenegro och Serbien. Vad skulle jag ha svarat???????? Sanningen kanske? Beviset låg ju ändå bara någon meter från mig. Nu kom toapappret och alco gel till användning. Jag tackade mig själv för att jag varit sa klok att ta med mig dessa saker.
Med rena kläder både under och över, fortsatte sedan min resa till Kosovo. Det tog sex timmar innan jag var framme i Pristina. Magen värkte. Mister Krister hade all förståelse för mina magproblem och skrattade högt när jag berättade om "siden kalsong historien". Han frågade om jag ville ta igen mig någon timme. Det gjorde jag ................och det var skönt.
Förresten om ni nu mot förmodan skulle råka ut för något liknande som jag gjorde – använd inte alco gel. Det svider som bara den i................................

Goretex

In inzoomning från gårdagens foto. Ruinerna av borg från tiden då man vid flodbanken av Moraca försökte försvara sig från Osmanerna.　

Torsdagen den 8 oktober 2010
Valeri fick rådet av sin son att köpa en Goretex-jacka, som han ska använda när han åker på sin röda Yamaha. Valeri var först lite tveksam, men efter moget övervägande höll han med sin son.
Igår (onsdag) efter den sedvanliga "morgonDeutschen" började han klaga att han hade så mycket att göra. Han tyckte det var många rapporter att skriva och tiden inte räckte till. När han hade klagat klart berättar han för mig att han ska åka och köpa en ny jacka, som han ska ha när han åker på sin nya motorcykel. Men det räckte inte med bara jacka. Han måste dessutom köpa överdrag för mc:n, nya byxor, skor, skydd för ryggen, ryggsäck och knäskydd också.
Muttrande över allt rapportskrivande, som han inte hade tid att göra gav han sig iväg för att köpa en Goretex-jacka. Efter någon timme kom han tillbaks och log. Jag frågade om han hade hittat någon bra jacka. Valeri berättade att han hade gjort ett kap. En Goretex jacka som han hade tittat på tidigare för 250 Euro, hade han hittat i en annan affär för 160 Euro.

-:"A bargain", konstaterade Valeri glatt.

Jag frågade om han inte kunde visa den för mig, men tyvärr hade han efter inköpet åkt till hans lägenhet och lämnat av den där. Han ville inte visa för de andra på kontoret att han gjorde privata ärenden på arbetstid.
Han berättade vidare att jackan gick ned en bit på låren, det fanns skärp, ryggskydd och en massa andra finesser eller som Valeri glatt uttryckte sig:

-:"This Goretex jacket is more sophisticated than my Colmar ski jacket".
-:"Valeri, what's the colour of your new jacket?, frågade jag.
-:"Guess three times. No, I can say that it's red and not only red – it's Colmar red", svarade Valeri stolt och nöjt.

Han satte sig vid datorn och började "prata" med den. Även om jag inte förstår många ord som han använde, förstod jag att det var mest svordomar som kom från hans mun.
Efter ca 30 minuters ivrigt svärande och skrivande lämnade han datorn och går ut i korridoren. Någon minut senare kommer han tillbaks in i vårt kontor och utbrister:

-:"Lars, I'm so pissed off of all this report writing, so I have to go home. See you tomorrow", och lämnade kontoret en timme innan ordinarie arbetstid var slut.

Idag (torsdag) har det varit varmt och skönt. Jag gick en långpromenad på lunchen och på tidningen "Vijestis" termometer vid "Slobodna Trg" (=Frihetstorget) såg jag att det var 28 grader. Men vilken dag som helst kommer regnet ...............
I morgon åker jag till "Mister Christer" och DanaW i Kosovo. Det ar inte längre an 25 mil, men man får räkna med att det kommer att ta mellan 5 – 6 timmar.

In och Ut passeringsproblem

Utsikten från mitt kontorsrum
　
Det blir nästan lite tråkigt när man har "hittat" sin förlorade vecka och den förlorade tiden. Men nu är det så och det är vardag igen. Inga arbetsrelaterade besök mer i år. 40 % kommer om några veckor och förhoppningsvis så kommer det fina vädret att hålla i sig.
Jag har en fantastisk utsikt från mitt nya kontor. Se ovan foto. Faktum är att jag trivs mycket bättre i det har rummet än i det jag hade förut. I mitt "gamla" kontorsrum var Pedja den enda jag såg och sedan var det en ständig doft av mat os från hotell Best Westerns kök.
Efter gårdagsmorgonens "Deutsch" ville Valeri visa mig någonting. Redan innan vi gick ned till garaget misstänkte jag vad det var han ville visa. Inne i garaget visade han mig ett mindre utrymme. Det ligger precis där man ska köra ut och in. Under en grön presenning fanns Valeris nyaste ägodel. En knallröd Yamaha 250. Den var spå ny, ren och röd att den lyste upp hela plan 2 i vårt nya garage. Han var stolt och förevisade minsta detalj på "spjutet". Jag tyckte också den var jättesnygg och sa det till honom. Valeri sträckte på sig ännu mer och såg om möjligt ännu gladare ut.
Han berättade att han haft problem att köra ut och in från det nya garaget. Dels hade inte hans in passeringskort fungerat, men det största problemet var nog att det lutat ganska kraftigt. Första gången han körde in i garaget var det svårt att hålla balansen under tiden han krånglade fram sitt inpasseringskort. Sedan gjorde väl det inte saken lättare att grinden inte åkte upp heller. Han ringde på "nödklockan", sa vem han var och sedan öppnades ut fartspasseringen, alltså på den motsatta sidan. Han fick då vända på hela ekipaget och till slut köra uppför och sedan en tvärsväng och sedan ned. Men nu är det ju så att vi har två automatiska "dörrar" till garaget och när det var dags att passera den andra dörren hade den stängts. Valeri berättade för mig att den inre dörren aktiveras av tyngd och en motorcykel är inte tung nog.
Valeri fick nu gå upp till larmknappen och berätta att han satt fast mellan de två automatiska dörrarna. Till slut öppnades den inre dörren och Valeri fick springa tillbaks till sin röda Yamaha och rulla in den i garaget. Han var svettig, trött och förbannad.
Jag kan väl bara så här i förbifarten nämna, att det inte hade varit lättare att köra ut från garaget.
-:"There has to be some changes............" sa Valeri uppgivet.

Hektiska dagar (veckor)

Genom avsaknaden av bloggar har ni kanske förstått att jag de senaste veckorna har varit ganska upptagen. Det har varit jättekul. För några veckor sedan skrev jag på "Fejjan" att jag hade "tappat bort" en vecka - och det hade jag. Jag låg en vecka efter och fick för mig att det fanns gott med tid att organisera de olika framtida aktiviteterna Men då jag plötslig insåg att jag låg en vecka efter blev det lite stress. Nu har jag kommit ifatt och allt känns kanon.

Förutom det svenska besöket så har jag även haft två norrmän här. Norrmännen har varit här två gånger tidigare och efter det här besöket så är de "tyvärr" klara här nere.
Under en "morgondeutsch", efter ha läst de svenska internet tidningarna, så berättade jag för Valeri och norrmännen om vädret som förväntas komma till Skandinavien under denna helg. Snö och storm över vissa delar av länderna. Stein och Christian suckade och tänkte på allt bestyr med att byta till vinterdäck, lång vinter och snöskottning. Efter ha hört på "våra" fasor över den kommande vintern så utbrister Valeri med ett gott leende:

-:"Well, I dont think we will have so much snow in Podgorica. I know that it very soon will be winter in the northern parts of Montenegro, but hopefully not here. But I dont care because I have a very good water and snow proof winter jacket. My red Colmar............."

Som jag skrev tidigare så är det norrmännens tredje besök i Montenegro. Jag får väl ta mig lite av skulden, men de har aldrig varit utanför Poddan. Onsdags undervisningen planerades att slita vid 15.00-tiden och en liten sightseeing av "mitt Montenegro" planerades. Vädret var alldels perfekt. Solen sken, molnfritt och ca 25 grader. Utsikten över Kotorfjorden är ett måste och kanske lite speciellt för norrmännen som har många fjordar i sitt eget land.

Vi lämnade Poddan och körde mot kusten. Mina vänner imponerades av naturen och att det fortfarande var så fantastiskt grönt. Efter ca 25 km kom vi fram till Cetinje. Vi passerade Cetinje och började vår färd uppför den smala vägen mot Njegusi och Lovcen parken. Solen speglade sig på de "svarta bergen" och mina vänner beundrade naturen. Jag lovade dem att det de såg för tillfället var ingenting mot det som skulle komma och jag tänkte på utsikten över Kotorfjorden. Bara för att verkligen få dem att förstå hur vackert det är så jämförde jag med de norska fjordarna. Jag berättade också att utsikten över Kotorfjorden är något som jag alltid försöker visa för mina gäster. De såg verkligen fram mot att se denna fantastiska utsikt.

Pajeron tuffade uppåt genom de många kurvorna och efter någon timme så låg Njegusi under och framför oss. Vi började ta oss nerför på den slingrande serpentin vägen. Jag berättade vidare att det här från här byn som den goda prosciuotton och osten görs. Passerade Njegusi och bara efter någon km så åkte vi in i Lovcens nationalpark. Vädret var fortfarande bra. I och för sig kallare, men solen lyste. Vi passerade Lovcen och hade nu bara ca två km uppförskörning kvar till utsikts punkten över Kotorfjorden. Tittade framåt och såg att det var några moln som hastigt närmade sig. Efter 1 km och 800 meter så körde vi in i ett moln eller om det var dimma. Dimman var tät och bilens fönster blev immiga. Jag såg knappast någonting och hastigheten sänktes till ca 10 km/tim. Dimman var så tät att jag faktiskt passerade utsikts punkten och tvingades vända tillbaks. Det är svårt att beskriva hur tät dimman var. Jag hänvisar er till de ovanstående foton så kan ni själva se hur det var och hur det skulle kunna varit. Anti klimax är ett ord som kan beskriva hur jag kände mig. Stein och Christian var inte så besvikna som jag och tyckte ändå det var vackert.

Vi fortsatte nedför de 27 kurvorna och hamnade i staden Kotor. Efter Kotor så åkte vi kustvägen söderut och tunneln tillbaks till Poddan. Mina vänner tacka för sightseeingen och jag beklagade för dimman, men lovade dem att skicka foto från hur det skulle ha sett ut.