Äntligen mat

Det var väl något så där som jag hade tänkt mig att lunchen skulle bli.

Som välkomst drink serverades det Loza, som är en inhemsk "Grappa" liknande dryck. Har man bara vant sig, så smakar den inte så dåligt. Inhemska doktorer rekommenderar faktisk ett dagligt 3 cl:s intag av denna dryck. Jag tog en Loza. Solen gassade. Vågorna skvalpade även mot "Batau Mouchens" skrov. Till Lozan serverades en sorts friterade ostkakor, som man först doppar i honung och sedan stoppar i munnen. Det var jättegott och Lozan försvann också. Jag åt några fler kakor, men ville inte förstöra matlusten innan den riktiga maten skulle ätas. Jag menar att visserligen var kakorna goda, men ingetg går upp mot "prosciutton" och de andra godsakerna.

Dieseldoften och motorvarvet på "Batau Mouchen" avslöjade att vi hade kastat loss och var på väg. "Slimklumpen" gick in i matsalen. Det var framdukat med vita dukar, kristallglas, silver bestick och tyg servetter. Bara efter några minuter kom förrätten, som bestod av "svart risotto", någons slags annan fisk risotto, fiskquenneller och lite grönsaker. Jag tycker inte om fisk eller rättare sagt äter inte fisk överhuvudtaget. Valet mellan hälleflundra eller någon annan exklusiv fisk och köttbullar är lätt för mig. Köttbullar vinner oavsett om det är "Mamma Scans" eller mina egna. Magen värkte av hunger och nu började jag började ångra att jag enbart åt en "kaka" innan maten. Men huvudrätten skulle ju komma snart och då var det bara att börja "lasta in". De andra gästerna vid "mitt" bord åt och drack vin så bra som det gick. Jag tog en brödbit och sköljde ned med mineralvatten. Äntligen var de klara med förrätten. Kyparen kom och plockade bort våra tallrikar Han blev väl lite förvånad att det var så mycket mat kvar på min tallrik, men jag klappade mig själv på magen, tittade på honom och sa att jag inte var så hungrig. Men det var jag ju och det skulle kyparen bli varse om när huvudrätten kom, för den skulle vara renrakad fraan mat.

Till huvudrätt serverades grillad helfisk, spenat, vitlöksröra, citron och kokt potatis. Jag var yr i huvudet. Inte av Lozan, utan av hunger och vätskebrist. Jag hörde ordet "priatno" (=smaklig måltid) säjas av någon av de andra bordgästerna och de började äta. Man tog bort skinnet, lossade på fiskhuvudet och plockade bort en massa ben. Det var otänkbart för mig att bara nudda fisken, som låg där på min talrik och tittade på mig med sina söndergrillade ögon.

Jag tittade mig runt omkring och upptäckte att en annan gäst hade fått in prosciutto och lokala ostar. Vinkade till mig kyparen och lämnade över min tallrik med den grillade fisken och pekade sedan på den gästen som hade fått annat. Tack vare teckenspråk förstod kyparen att jag inte ville ha fisken,utan önskade något annat och helst då "prosciutto" och ost.

Kyparen försvann ned under däck. Det gick fem minuter och nu började jag ångra mig att jag inte enbart hade nöjt mig med den kokta potatisen, citron, torrt vitt bröd och spenat. Det hade ju i alla fall dämpat hungern. Kyparen kom upp från nedre däck och gick mot mig. När han kom fram till mig berättade han, att tyvärr hade den andra gästen fått den sista portionen av "prosciutton och osten" och eftersom det har var första resan för säsongen fanns det nu inget annat. Gud, vad jag längtade till koktpotatis, citron, spenat och de där kakorna som man skulle ha honung till. Nu fanns inget att göra. Det var bara att "bita i det sura äpplet" (ett passande uttryck för det här tillfället) och hoppas att efterrätten inte innehöll någon slags fisk. De andra gästerna åt av den nygrillade fisken och fiskbens lades snyggt upp i rader på tallrikskanten. När de var klara såg jag att på deras tallrikar fanns de snyggt upplagada fiskbenen, egrillat fiskhuvud med grillade ögon och citronskal. Det där med de grillade fiskögonen var riktigt äckligt. Jag kunde riktigt höra hur fisken undrade varför man inte åt upp dessa. För mig spelade det ingen roll om det var fiskögon eller andra fiskdelar. Det är för mig samma sak.

Efterrätten kom. Det var chokladtårta, grädde och färska jordgubbar. Tillsammans med lite vitt torrt bröd så åkte tårtan nedför halsen i ett huj. Tårtan var slut och jag började leta efter en tallrik där någon lycklig mätt person inte hade orkat äta upp. Men, som jag har hört "hundra gånger tidigare" att "fisk mättar ju inte" och det märktes. Ingen hade lämnat kvar någonting av efterrätten.