Vukoman

G:a stan i Budva.

Känslan var främmande att ha chefen för Montenegros gränspolis Vukoman iklädd uniform i baksätet när Valeri körde som en riktig heltokig montenegrin, med de mest korkade omkörningar till ingen nytta som helst. Hastighetsgräns var inget som existerade och hans omkörningar var helt enkelt livsfarliga. Det hade väl varit okej om gränspolischefen hade försökt att lugna ned Valeris körning, men hela tiden uppmanade han Valeri att köra fortare och "pikade" Valeri för att vara feg vid omkörningarna. "Heide heide" (=skynda) hörde jag oavbrutet från baksätet under tiden som vi körde om bilar på ett sätt som minst sagt inte var riktigt säkra. När vi närmade oss Poddan, strax innan flygplatsinfarten öster ifrån, var det plötsligt helt stopp. "No f--k", sa Valeri. "Heide", sa Vukoman men insåg snabbt att det var totalstopp och att man varken kunde komma framåt eller bakåt. Men vänster körfält var tomt och han pekade åt vänster och nästan skrek "lievo" (=vänster) heide". Valeri fattade snabbt och körde över på fel sida av vägen och snart susade vi förbi de stillastående bilarna som stod stilla på rätt sida av vägen "Dobro" (=bra) sa Vukoman och Valeri log med hela munnen. Men säg den lycka som varar för evigt. Efter några hundratal meter mötte vi bilar, som körde mot oss på sin rätta sida av vägen. "F--k" sa Valeri och upptäckte att det den första bilen kördes av en kvinna. Han fortsatta med ett "F-----g duck" och Vukoman log med hela ansiktet. Nu var det då stopp i båda riktningarna Valeri svor och Vukoman bara skrattade. Men det finns lösningar på allt. Det räckte med att Vukoman lämnade bilen och visade upp sig i sin fina blänkande uniform. Helt plötsligt så ordnade bilisterna på rätt sida av vägen en lucka mellan de stillastående bilarna där Valeri kunde klämma in sig. När det sedan inte kom några mer mötande bilar, lämnade Valeri högra vägbanan och fortsatte köra på "fel" sida av vägen tills nästa rad av mötande bilar kom. Samma procedur igen. Vukoman ut och visade upp sig. De snälla medtrafikanterna ordnade så att vi kunde köra mellan och mötande trafik kunde köra vidare.
Tills slut kom vi fram till Poddan och lämnade av Vukoman vid hans kontor. "Hvala" (=tack) sa Vukoman och log. Valeri körde tillbaks till kontoret och parkerade bilen i vårt garage.
Min hjärna hade varit upptagen med att vara rädd för att krocka och att förstå hur man som en hög polis uppmuntrar en sådant körbeteende. Jag hade glömt bort hur god lunchen hade varit. Efter ett studiebesök i Bars hamn åt vi på en fantastisk fin restaurang i närheten av hamnen. Vi satt i skuggan av de stora lönnträden och njöt av maten. Valeri och Vukoman åt grillad nyfångad fisk och jag åt kycklingfilé med smält mozzarellaost och gorgonzolasås. Till det serverades ett underbart curryris och en mixed sallad. Färska jordgubbar och glass avslutade lunchen. Dryck? En lL (=lunchLoza), vatten och ett glas Procorde dagen till ära.