Uppdatering

Länge sedan men jag har varit bortrest och haft mycket att göra. Jag kan bara konstatera så här några dagar efter den svenska nationaldagen varit, att jag ar glad över att vara svensk. I två olika omgångar har jag haft svenskar på besök. Man behöver aldrig skämmas för vad de uträttar. De gör alltid sitt bästa och bidrar med så mycket.
Jag kan också konstatera att kusten är lika fin som förra året. Har bott på ett hotell som i princip ligger på stranden. Inte riktigt, men nästan. Öde stränder? Ja, nästan men om några veckor kommer det se annorlunda ut. Vattnet i Adriatiska havet är lika klart som alltid och så har på försommaren är det lite speciellt.
Servitören Irfan arbetar fortfarande kvar på restaurang Jadran i Budva. Till min glädje kunde jag konstatera att menyn var exakt densamma som förra året. Borden och stolarna på stranden är utplacerade, vilket gör att just restaurang Jadran blir "nummero jedan" (= nummer ett) för mig även i år. Irfan får till de whiskey och svartpeppar smaksatta jordgubbarna i vispad grädde lika bra som tidigare.
Vädret har varit lite mulet, men när solen tittar fram blir det varmt. Vattnet håller nog drygt sina 20 grader. Valeri tycker vattnet är för kallt och väntar till det blir en för honom mer behaglig temperatur, en så där 25 – 28 grader. Han kan inte förstå att man vill plåga sig att bada när vattentemperaturen ligger runt 20 grader. När jag berättar att en vattentemperatur över 15 grader är acceptabelt för ett snabbdopp, tittar han på mig med stora ögon, skakar på huvudet och med ett leende och utbrister "Swedes".
Rundresan "Mitt Montenegro" med utsikten över Kotorfjorden som höjdpunkten håller fortfarande. Mina gäster tyckte att de fick uppleva något helt fantastiskt och jag har inte tröttnat heller för den delen. Den lilla staden Perast ligger och bara väntar på att solen ska titta fram lite mer.
Flodhästen Nikica ligger mest hela tiden i sin bassäng. När jag eller Valeri kommer tittar hon upp ur vattnet, men vägrar att lämna sin bassäng. Men hon ser ut att må bra och öron och ögon "plirar" runt bara så där som de bara ska göra på en flodhäst.
Det röda vinet Vranac Procorde smakar bättre än någonsin. Årgången 2007 börjar bli riktigt bra.
Restaurang Maestros kycklingsallad med tomat, grönsallad och parmesanost smakar också lika bra som vanligt.
Äggen med de orange "gulorna" kommer jag sakna mycket.
Lozan (= lokal grappa) är sötare och bättre än någonsin. Jag försöker följa rådet från min chef och samtliga doktorer i landet att ett dagligt intag av tre centiliter bara ar nyttigt.
Restaurang Pecanjara vid flygplatsen serverar fortfarande det möraste kalvköttet på hela Balkan och enligt Valeri den absolut smakrikaste fisksoppan gjord av fisken karp.
Separationsångest? Nej, inget allvarligt. Har mycket att se fram mot hemmavid och det är fortfarande en månad kvar.
Nu vet ni hur "landet ligger" och jag ska forsöka få till något i morgon igen.

En bild till

Kusten

Åker till kusten och kommer tillbaks på söndag. Någonstans till höger därnere kommer vi hålla till. Naturligtvis är det arbete, men förhoppningsvis kommer det bli en stund över för bad
och sol. Tyvärr kan jag inte skryta med att vädret kommer att bli så där jättebra. Men större under har skett.

Trångt

Restaurang Jadran kvällstid.

Armenien och Azerbadjan var bäst. Tyvärr kunde jag inte följa ESC, för jag har gäster som ska delta i ett kommande aktivitet. Vi fick nöja oss med restaurang Jadran i Budva i stället och det var inte det sämsta. Irfan (servitören) tog mot oss och bara efter några minuters väntetid hade han fixat ett bord nära havet. Det blåste varma vindilar från havet och man kände doften av salt hav uppblandat med lite grilldofter från skaldjur. Temperaturen var helt lagom och kortärmat var perfekt klädsel. Bland flanörerna kunde man urskilja en och annan som pratade svenska. Nu var man alltså på restaurang Jadran igen Min absoluta favoritrestaurang. Kanske inte så mycket för maten, som är så gott som samma på de flesta restaurangerna i Budva. Nej p g a att man har bord utställda på stranden bara någon meter från det klara vattnet. Ägaren heter Krystof och går runt bland gästerna och önskar en smaklig måltid. Han kan två svenska ord och de är "smaklig måltid" och jag tror nog att han klarar av samma strof på några språk till.

-:"Pice?" (ngt att dricka), frågade Irfan.

-;"Moshe jedan domaci vino crno" (en flaska av husets röda), svarade jag och Irfan lämnade vårt bord.

Efter någon minut kom han tilbkas med en karaff av mörk rött vin och tre glas. Han hällde upp vin i våra glas. Vi skålade och jag kunde konstatera att årets upplaga av Jadrans hemgjorda var helt godkänt. Tung smak med mörk färg och en kraftig smak med inslag av blåbär.

Förrätten blev proscioutto, ost, oliver, kajmak , vitlösbröd och lite grönsaker. Jag valde kyckling till huvudrätt. Ubbe tog en Biftek och Anta grillade jätteräkor. Till efterrätt något mycket efterlängtat. Färska jordgubbar, vispgrädde, socker och whiskey som blandas ihop vid bordet. Det var gott. Naturligtvis var vi tvungna att smälta all maten med några Loza och turkiskt kaffe. Det var också gott...................

Idag har vi åkt runt Kotorfjorden. Körde mot Tivat och tog bilfärjan över på andra sidan. Vi passerade sedan Perast och kom till Kotor där vi drack en "Deutsch". Eftersom vädret var helt Ok, tog vi bergsvägen med de 21 kurvorna och utsikten över Kotorfrjorden var lika bedårande som alltid. Fortsatte sedan förbi Njegusi och kom fram till Cetinje. Från Cetinje körde vi sedan de 20 kilometerna ned till Budva. Väl framme konstaterade vi att det var varmt. Jag var tvungen att åka till Poddan, men "grabbarna" gick till stranden och badade.

Lycklig Nikica

Plavnica

Tiden bara rusar iväg. Jag har lagom mycket att göra och nästa vecka kommer det svenskar hit och min "näst sista" aktivitet kommer äga rum. Sedan väntar en massa rapportskrivningar.

Nikica har fått en ny beskyddare och vän. Det är Valeri. Han besöker henne så ofta han bara kan. Jag får dåligt samvete när jag hör hur ofta och länge som han besöker henne. Är det någon som vet om flodhästar har bra minne förresten? Vore kul att få reda på det för något helt otroligt hände vid Valeris senaste Nikica besök.
Efter avslutat arbete tog Valeri sin motorcykel och åkte en "sväng". "Svängen" innebar att färden gick till resorten Plavnica där Nikica håller hus. Väl framme vid Plavnica parkerar han sin MC och går fram till Nikicas nya "hem". Runt staketet står ett tiotal andra personer och beundrar det lilla djuret, som äter i sitt gräs och bröd i "godan ro". Valeri lutar sig mot staketet och viskade lite tyst:

-:"Hello Nikica. How are you?"

Nikicas små inbyggda öron börjar rotera. Hon slutade att äta och närmade sig Valeri. När hon kom fram till Valeri reste hon sig upp på bakbenen och lutade frambenen mot övre delen av staketet. Valeri klappade henne på nosen och upprepade frågan om hur hon mådde Nikica började grymta och Valeri sa att hon log, men det vet jag inte om jag ska tro på. Han forsatte att klappa henne på nosen och helt plötsligt stod hon på alla fyra igen. Från att ha stått på alla fyra benen, slängde hon sig ned på marken och rullade runt tills hon hamnade i ryggläge. I ryggläget började hon sprattla med benen och grymtade ännu högre. När bensprattlandet var över reste hon upp på de "fyra benen" igen och hoppade ned i den nyligt påfyllda poolen. Väl nere i poolen lekte hon någon slags "kurragömma lek" med Valeri. Hon försvann under vattenytan flera gånger. Det dröjde flera minuter innan hon kom upp med sitt huvud. Varje gång hon kom upp tittade hon på Valeri och grymtade glatt.
Vad de andra åskådarna tänkte förtäljer inte historien. Jag tror inte Valeri ljuger eller överdriver. Han brukar alltid hålla sig till sanningen, förutom när han beskriver hur mycket han arbetar förstås, men det är en annan sak.
Jag vet inte om jag ska bli avundssjuk eller inte. På lördag ska jag åka till Plavnica för att prata med Nikica och jag hoppas innerligt att hon spelar upp samma föreställning för mig.

Vukoman

G:a stan i Budva.

Känslan var främmande att ha chefen för Montenegros gränspolis Vukoman iklädd uniform i baksätet när Valeri körde som en riktig heltokig montenegrin, med de mest korkade omkörningar till ingen nytta som helst. Hastighetsgräns var inget som existerade och hans omkörningar var helt enkelt livsfarliga. Det hade väl varit okej om gränspolischefen hade försökt att lugna ned Valeris körning, men hela tiden uppmanade han Valeri att köra fortare och "pikade" Valeri för att vara feg vid omkörningarna. "Heide heide" (=skynda) hörde jag oavbrutet från baksätet under tiden som vi körde om bilar på ett sätt som minst sagt inte var riktigt säkra. När vi närmade oss Poddan, strax innan flygplatsinfarten öster ifrån, var det plötsligt helt stopp. "No f--k", sa Valeri. "Heide", sa Vukoman men insåg snabbt att det var totalstopp och att man varken kunde komma framåt eller bakåt. Men vänster körfält var tomt och han pekade åt vänster och nästan skrek "lievo" (=vänster) heide". Valeri fattade snabbt och körde över på fel sida av vägen och snart susade vi förbi de stillastående bilarna som stod stilla på rätt sida av vägen "Dobro" (=bra) sa Vukoman och Valeri log med hela munnen. Men säg den lycka som varar för evigt. Efter några hundratal meter mötte vi bilar, som körde mot oss på sin rätta sida av vägen. "F--k" sa Valeri och upptäckte att det den första bilen kördes av en kvinna. Han fortsatta med ett "F-----g duck" och Vukoman log med hela ansiktet. Nu var det då stopp i båda riktningarna Valeri svor och Vukoman bara skrattade. Men det finns lösningar på allt. Det räckte med att Vukoman lämnade bilen och visade upp sig i sin fina blänkande uniform. Helt plötsligt så ordnade bilisterna på rätt sida av vägen en lucka mellan de stillastående bilarna där Valeri kunde klämma in sig. När det sedan inte kom några mer mötande bilar, lämnade Valeri högra vägbanan och fortsatte köra på "fel" sida av vägen tills nästa rad av mötande bilar kom. Samma procedur igen. Vukoman ut och visade upp sig. De snälla medtrafikanterna ordnade så att vi kunde köra mellan och mötande trafik kunde köra vidare.
Tills slut kom vi fram till Poddan och lämnade av Vukoman vid hans kontor. "Hvala" (=tack) sa Vukoman och log. Valeri körde tillbaks till kontoret och parkerade bilen i vårt garage.
Min hjärna hade varit upptagen med att vara rädd för att krocka och att förstå hur man som en hög polis uppmuntrar en sådant körbeteende. Jag hade glömt bort hur god lunchen hade varit. Efter ett studiebesök i Bars hamn åt vi på en fantastisk fin restaurang i närheten av hamnen. Vi satt i skuggan av de stora lönnträden och njöt av maten. Valeri och Vukoman åt grillad nyfångad fisk och jag åt kycklingfilé med smält mozzarellaost och gorgonzolasås. Till det serverades ett underbart curryris och en mixed sallad. Färska jordgubbar och glass avslutade lunchen. Dryck? En lL (=lunchLoza), vatten och ett glas Procorde dagen till ära.

Åter i Poddan

Landning och "take off" banan i Tivat.

-:"Twenty-nine applicants, Lars, twenty-nine can you imagine. What to do? Twenty-nine........" var Valiris första ord när han var och hämtade mig på Poddans flygplats. Jag hade väl väntat mig ett litet "welcome back" eller "how was Sweden, family eller holiday". Men icke då, "twenty-nine" ekade i mitt huvud och jag fattade inte direkt vad Valeri menade. Jag var nog mer inne på att berätta att det hade varit trevligt att vara hemma, att familjen mådde bra, vädret hade varit bra, att jag hade haft mycket att göra men att det var trevligt att vara tillbaks i Montenegro. Valeri fortsatte att med att vi hade massor att göra och direkt efter vi hade ätit vår lunch måste skynda oss till kontoret och göra upp en "short list". Då förstod jag vad han pratade om. Min assistent, Ana, har bytt position och man har i media annonserat ut att man vill ha en ersättare till henne. Det var alltså 29 stycken som hade sökt och Dragica satt på kontoret och sammanställde samtliga personliga brev och CV:n. Men vi hade inte mer bråttom än att vi hann äta lunch på vår favorit restaurang Pecanjara. Jag åt en "kupus", lite varmt nybakat bröd och en köttsoppa. Valeri tog en fisksoppa, men för övrigt samma. Vi följde naturligtvis också Valeris läkare råd och drack 3 cl Loza. Gott på skalan? Lunchen fick högsta betyg och sedan var det bara med racer fart åka till kontoret och läsa CV:n.
Av de 29 sökanden tog vi ut 11 till ett skriftligt prov och från dessa 11 ska vi välja ut fem för en personlig intervju. Det var ganska kul när Dragica läste upp de personliga breven för Valeri och han gjorde urvalet. Dragica läste breven och CV på "local language" och Valeri svarade ibland "over qualified", OK eller "to old". Jag frågade vad som han menade med "to old". Dragica skrattade och svarade att Valeri valde bort de flickor som var födda före 1975. Han tyckte alltså de var för gamla. Jag trodde på att det var så, men sen när jag fick "breven" och CV såg jag att så inte var saken, utan att det var Valeri och Dragica som skämtade med mig, gestaltat som den svenska ärlig- och präktigheten.
När selekteringen var klar bad Valeri om ursäkt för att han inte hade välkomnat mig tillbaks och frågat hur jag hade haft det. Han var så stressad och ville berätta hur många som hade sökt. Han fortsatte med att berätta att han hade känt sig ensam veckan jag varit borta och hade saknat våra "morgonDeutsch" och "lunchLoza".
Det var första gången jag kom tillbaks till MNE med enbart handbagage. Jag har tagit hem alla varma kläder, skor och böcker. Det är nu bara drygt en månad kvar innan jag kommer ha MNE i backspegeln och en viss oro har smugit sig över mig. Men det är väl så det ska vara...........

Måste bara dela med mig ett reportage om MNE i dagens Express:

http://www.resor.nu/reseguide-montenegro/

och jag håller med om allt..................