Sight seeing på Skadar lake

Utsikt över Skadar sjön.

Äntligen hade jag fått på mina kläder, men var tvungen att stanna kvar på Plavnica Resorten. Waldemar, Martin, Raffa, Anna och jag skulle åka på en sight seeing på Skadar Lake, som är den största insjön på hela Balkan. Fågellivet ska vara fantastiskt och likaså fisklivet. Det är i Skadar sjön, som alla karpar fångas. Karpen är den mest populära fisken att äta här i MNE. Valeri, som själv är fritidsfiskare atycker att den t o m smakar bätre än lax. Själv undviker jag allt under vatten och har således ingen aning.

Båten skulle inte lämna Plavnica förrän kl 19.15 och de andra skulle komma strax innan. Jag gick in i serveringen och "dök" ned i min bok och hoppades att ingen av "misserna" skulle komma in.

Drack en "Deutsch" och strax före kl 19.00 så såg jag en vit Golf med CD-skyltar parkera på P-platsen. Resten av sällskapet anslöt och vi gjorde sällskap till båten, som bara låg några meter från där jag satt. Priset för tre timmars sight seeing och mat var 22 Euro. Maten var inte framplockad, när vi gick ombord men det skulle vara "Swedish table", vilket innebär buffé.

Klockan blev 19.15 och båten började sakta lämna resorten. Jag kunde nu se på avstånd hur "misserna" gjorde sitt genrep. Jag låter det vara osagt om de fortfarande log åt den bar överkroppade, vilsna, stammande svensken med en alldeles för stor nyckel till sitt kläd skåp. Jag tyckte i alla fall att ju längre vi kom från scenen desto skönare var det.

Båten gick spikrakt ut och lika tyst som rakt. Temperaturen var fantastisk. Precis lagom och kompletterad med en lika perfekt vindbris.

Waldemar, en man i 60-årsåldern och näst högsta chefen på kontoret var iklädd tennis shorts, T-shirt, slippers och vita tennissockor på fötterna. Raffaella tittade på hans fotbeklädnad och kommenterade"very sexy, Waldemar". Båten fortsatte lika tyst och sakta som tidigare. Waldemar fattade tycke för två rysk-talande damer och sa något på ryska till dem. Det tog inte många sekunder förrän en två meters montenegrin kom fram till Waldemar och undrade vem han var. Waldemar presenterade sig och så gjorde även "Två-metern". Mannen var tour guide för en grupp ryska turister från S:t Petersburg och damerna som Waldemar hade börjat prata med ingick i hans grupp. "Två-metern" började nu guida oss också och berättade bl a var det fanns sandstränder och var storkar och hägrar brukar häcka.

Klockan var drygt 20.00 och vi började bli hungriga. Mörkret hade också börjat infinna sig, vilket var synd för det var väldigt vackert. Vi gick ned till matsalen och fick bordet närmast scenen. På scenen stod det en sådan där "synt" och bredvid satt en halvsliten montenegrin och rökte. Jag pustade ut och tänkte att det är nog ingen underhållning på den här båten, som tur är. Vi ska ju bara äta, sedan njuta av naturen och vara tillbaks om två timmar. Men ack vad jag bedrog mig. Vi hade precis satt oss när den halvslitna montenegrinen fimpade cigaretten på heltäckningsmattan och slog på synten. Sedan så spelade han turkinspirerad montenegrinsk musik så högt det bara gick. Samtliga bord, förutom vårt, började med "ringdans" runt sig eget bord. Man la armarna runt varandras halsar och sedan gick ett steg till höger för att sedan gå två steg till vänster. Det röktes och musiken blev bara högre och högre. Waldemar tyckte vi var tråkiga, som inte uppskattade musiken och ville dansa. Han gick till ett annat bord med åtta damer, trängde sig mellan, lade hans armar runt deras nackar och dansade med i ringen. Han tyckte det var jätteroligt. Jag tyckte det var roligare att titta på Waldemar i sina vita tennissockor och plastsandaler.

Volymen sänktes ned och i ögonvrån såg jag hur "Swedish table" började bli klart. Visserligen satt vi nästan längst bort från maten, men jag tänkte inte vänta till sist. Osvenskt rusade jag fram till bordet, tog en tallrik och gjorde en hastig inventering vad som erbjöds. Bland fem varmrätter var två fisk, en zucchinianrättning och två kötträtter. Jag tog zucchinis, något som likande pannbiffar och några skivor av fläsksteken med den vita såsen. Tillbaks till bordet och väntade in de andra.

-:"Priatno" (ungefär smaklig måltid, varsågod) sa Waldemar och så började vi äta. Jag var jättehungrig och skar av en stor bit av pannbiffen. Är det något jag saknar i matväg härnere så är det nog just pannbiff och eventuellt köttbullar. Förde in gaffeln med det pannbiffen i munnen. Stängde munnen, började tugga och upptäckte omedelbart att det var leverbiffar. Ögonen tårades och jag tog servetten till munnen och spottade osynligt ut "biffen" där. Men vilken tur att det fanns skinkstek i alla fall. Skar av en bit och skrapade rikligt med sås på köttbiten. Gapade, förde gaffeln till munnen och ännu en gång så tårades mina ögon. Den vita såsen var en pepparotssås, som tillsammans med lever toppar listan med mat som jag aldrig kommer att tycka om. Jag lämnade tallriken, gick och hämtade grönsaker och färskt bröd. Det fick duga.

Efter någon halvtimme så satte musik och dansen igång igen. Jag, Martin, Raffa och Anna gick ut på fördäck och tog en kopp kaffe. Waldemar han skrattade och dansade vidare runt samtliga av restaurangens bord.

Vi kom tillbaks till Plavnica ca kl 22.30 och lämnade båten. Miss Montenegro tävlingen var fortfarande igång. På kajen bjöd Waldemar upp Raffa på en salsa (han går på salsa kurs också). De tar några salsa steg. Waldemar var koncentrerad och räknade "jedan - dva - trei" för sig själv. Raffa tittar mest generat ned på kajen. De andra båtgästerna samlas kring "dansparet" och hejar på.

"Två-meters mannen" upptäcker Waldemars dans. Han går fram till Martin och undrar om det är "sånt där" man får lära sig EU.