Inställda event och omvänd prutning

Fotot är från hotel Taras pool.

Jag hade planerat två aktiviteter med mina vänner. Dag 1 till fisk restuarangerna och dag 2 en båt sigthseeing.
KL 07.00 fredagsmorgon stod jag på Tivats flygplats och väntade på ytterligare ett besök. Det var Mister Krister, som kom direkt från Kosovo. Planet var några minuter försenat, men vid 07.30-tiden satt vi i bilen på väg till hotel Tara för att väcka Sunkovic och Gene. Väl framme så var det svårt att få livet i mina gäster. De sov så gott och fisk restaurangerna kommer ju alltid finnas kvar.
Mister Krister och jag gick ned till poolen för en stunds relax. Men bara efter en liten stund så kom Sunkovic. Gene kom till poolen vid 12.00 och vi beslutade oss för att gå ned till havet istället eller kusten som Sunkovic kallade det. Vi badade, åt sen lunch och hade det skönt.
Kvällen kom fort och ännu en gång så var det restaurang Jadran som svarade för middagen. På vägen till Jadran så reserverade jag biljetter till morgondagens båtutflykt. Jag har gjort den här utflykten flera gånger och det finns bara en båt som är riktigt bekväm att åka med. Det är en "Batau mouche" ursprungligen från Paris, som tar 200 passagerare utrustad med aircondition och en kanonrestaurang, om man skulle råka bli törstig eller hungrig. Det är bara en "travel agency" som använder sig av detta fartyg. Så jag beställde sex biljetter med denna båt. Anledningen med sex biljetter var att det tidigt nästa morgon kom ytterligare två vänner.
Vi gick ned till Jadran och åt.

-:"Ingen promenad ikväll. Jag vill direkt till hotellet så jag orkar upp i morgon", sa Gene och vi andra höll med.

Vi lämnade Jadran och vis av gårdagen händelse så tittade jag noga bakåt hela tiden. Alla med efter 100 meter och de fanns bara 2-3 meter bakom mig. Efter ca 50 meter var dags att gå till vänster och jag tittade jag bakåt igen. De var borta igen. Jag trodde nog att de skojade med mig och stod kvar en stund och log. Men när fem minuter hade gått så insåg jag att det omöjliga hade inträffat igen. Jag var ensam och de andra var borta. Än en gång började gå mot taxi stationen, men hittade en bänk i närheten av den och satte mig ned för att begrunda situationen. Jag ringde samtliga nummer jag hade. Inga svar. Sunkovic hade lämnat sin i Sverige. Gene hade semester och vägrade svara. Mister Kristers batteri var slut. Ingen av den hade ryggsäck. Hur skulle det här gänget klara en jordbävning,? var en tanke som for genom mitt huvud.
När ytterligare 15 minuter hade gått så ringde i alla fall min mobil. Det var Gene som gjorde ett undantag och ringde mig. De undrade var jag var och jag förklarade så gott det gick. Det visade sig sedermera att de satt endast 50 meter från var jag satt och vips satt vi alla fyra på en och samma bänk.
Sunkovic visade upp en plastpåse. I den låg tre exakt lika oranga badbyxor. Jo, de hade hunnit med att shoppa lite, efter de hade kastat bollar på plåtburkar inne på ett barntivoli. Det var där de hade försvunnit. Mister krister var aningen missnöjd. Ursprungspriset för badbyxorna var 28 Euro. Men eftersom det är slutet på säsongen så gjorde Mister Krister en prutningsattack.
25 Euro var inga problem. Vid 23 Euro så var det nej, inte längre men efter envisa förhandlingar så var även 23 Euro accepterat. 22 Euro var Mister Kristers mål och efter 20 minuters hårda förhandlingar hade han nått dit och log med hela ansiktet. Från 28 Euro till 22 Euro. Inte dåligt prutat. Dags att betala då. Gene har fått fram 30 Euro, tar påsen med de tre badbyxorna. Sträcker över 30 Euron. Krister väntar på att Gene ska få växel tillbaks. Flickan som sålde badbyxorna tittade i sin kassa och börja räkna mynt då Gene plötsligt sa:

-:"Thanks it´s okey. Keep the change".

Det är fortfarande inte riktigt klart om det var flickan eller Mister Krister som blev mest överraskat att efter en bra prutningsinsats bara insåg att flickan fick mer Euro än ursprungspriset.
Sunkovic hade ryggen vänd mot sällskapet, tittade mot stranden och viskade tyst för sig själv:
-:"Det här måste väl i alla fall vara Dubrovnik".