Inte bra hur man än gör

Det skulle komma fem journalister

Diplomati är en konst i den högre skolan och likaså konsten att arrangera en avslutning som ska passa alla. Valeri och jag har fått utstå vår chefs missnöje. Missnöjet var så stort att hon kände sig tvingad att skicka en skriftlig ursäkt till berörda personer. Valeri blev både arg och ledsen. Själv så tog jag inte åt mig så där jättemycket för det är inte många gånger som saker som man arrangerar här nere blir uppskattade av vår chef. Men för deltagare och andra inblandade blir det för det mesta bra resultat.

Den här gången var det italienskt besök och eftersom de diplomatiska förbindelserna mellan de två länderna inte alltid varit de bästa vill man från italiensk håll ha med så många högt rankade officiella som möjligt. Det innebar att avslutningen på aktiviteten var mycket viktigare än själva innehållet. Må så vara då.......Chefen förstod att det var viktigt och bjöd in chefer från alla möjliga håll. I inbjudan kunde man också läsa att om man ville hålla något tal så skulle det föranmälas, så att det blev rätt ordning för de som höll talen. Det är ju också jättebra. Fem av sju svarade att man hade för avsikt att hålla tal. Sedan bjöds media in och man uppskattade att det skulle komma fem journalister för att skriva och dokumentera avslutningen.

Vi hade bokat en stor lektionssal, som vi tyvärr inte kunde använda för avslutningen utan hänvisades till en liten mindre.

Personalen på hotellet där vi hade hyrt lokal gjorde sitt allra bästa för att allt skulle bli så bra som möjligt. Man arrangerade ett "podium" där de sju prominenta gästerna skulle sitta, varav fem skulle ge ett tal. Vi hade naturligtvis jätteduktiga tolkar, men p g a byte av lokal fanns det inte utrustning för simultantolkning.

Dagen för avslutningen kom och redan 15 minuter innan ceremonin skulle starta insåg vi att antalet föranmälda journalister inte skulle stämma. Det bara välde in journalister med videokameror och annan utrustning. Fem journalister blev nog istället 35 journalister vilket innebar att det blev trångt.

Klockan slog 10.00 och de sju prominenta personerna anlände och satte sig vid podiet. Valeri var moderator för avslutningen och bjöd in talarna att hålla sina tal efter en i förväg uppgjord diplomatisk plan. Efter ca 45 minuter hade samtliga fem i förväg annonserade talarna hållet sina tal spm tolkades från lokalt språk till italienska och då vice versa. Valeri frågade då om det fanns några frågor eller om det var någon mer som ville uttala sig. De två prominenta gästerna vi d podiet, som inte hade förannonserat något tal, kände sig antagligen tvingade och bad att få ordet. Valeri stod som ett frågetecken, men lämnade över mikrofonen till de återstående, som höll sina tal.

Talen avslutades och så var det dags för själva "uppbrottet". Journalisterna nästan överföll "podiet" och ställde många frågor. Efter ca 15 minuter var de klara och samtliga lämnade lokalen. Det var då dags för lite tilltugg med dryck och meningen var att samtliga inblandade skulle delta. Vår chef lämnade hastigt och likaså en av de andra lokala prominenta gästerna. Kvar var vi och de italienska gästerna, som stod där med sina gåvor de hade tänkt att överlämna.

Dagen efter kom chefen in på vårt kontor och uttryckte sitt stora missnöje med för liten lokal, för många inbjudna, dåliga tolkar och att stackars Valeri inte hade följde den diplomatiska ordningen när det var dags för talen.

Det var ingen isé att påtala att det var hon som hade bjudet in och vi följde de regler som finns beträffande hyra av lokal.

Valeri försvarade sig så gott han kunde, men vi insåg ganska snart att det inte var någon idé. Med min minimala diplomatiska läggning framhöll jag för chefen att det var bra att vi har fått höra hennes uppfattning, att vi var ledsna över att vi tvingats till att byta rum och att vid nästa tillfälle skulle välja ett dyrare alternativ för vår aktivitet än vad som hade rekommenderats den här gången. Chefen lämnade rummet med min tidning Monitor i sin hand och har sedan i onsdag inte hälsat på varken Valeri eller mig. Min tidning får jag inte tillbaks heller.

I dagstidningarna kunde man dagen efter läsa att aktiviteten var mycket viktigt och tack vare aktiviteten så planerades mellan de två länderna flera viktiga framtida samarbetsavtal. Men det kanske inte är så viktigt...................

Igår (fredag) stack Valeri till Italien för att åka skidor. Han behöver komma bort ett tag. För övrigt tog han det lugnt igår. Han var inte inne på kontoret förrän kl 16.00 och då upptäckte han ett nytt mail. Mailet hade en bilaga som var 99 sidig lång rapport och man ville ha Valeris kommentar innan nästa fredag. Då utbrast valeri något som jag har hört så många gånger förut och troligtvis kommer få höra flera gånger till:

-:"Lars, I don,t have time for this shit. I´m always in the office and working as a slave. I don´t have time. Lars, explain for me how I can find the time. I´m in the office from seven in the morning and leaves sometimes at seven in the evening and working all the time. Fuck them I don´t have time"